flisas

Idag studsade jag fram på (eller i alla fall under) rosa små moln på väg till jobbet. (Kanske mest bildligt, men ändå.)

Jobbdag med konferens. Lämna Sigge på fotboll. Ta över stafettpinnen i köket som Anders hade påbörjat. Klara på innebandyträning och Anders på innebandymatch. Linus och jag äter. Grannarna hör av sig och erbjuder Linus att följa med på hockey! Tacksam. Rättar prov. Hämtar Sigge. Han blir lite avundsjuk på Linus.  Efter dusch och mat för Sigge, sätter vi på hockyn på tv. En liten godisskål - trots att det är onsdag. Sigge spelar lite innebandy och jag rättar lite till. Jag lägger Sigge. Och sätter mig under en filt - en katt på magen och en hund bredvid. Jag är rättså nöjd med att vara hemma - snart börjar gympan, men den får jag hoppa över, Anders och klara hinner inte hem Jag har rättat klart.  Jag är lite förkyld, lite tungandad och lite snorig och tung i huvudet. Det är ett välbehövligt lugn i kroppen. 

En ridtur på en stjärna på ett gnistrande frosttäcke under miljontals glimmande stjärnor. En Lisa för själen. En stund i oändligheten. Litenhet i storheten. Vi mot världen. Förenade en stund på jorden. 

Ett fruset avtryck. 

Jag går i skogen. Jag ser en strimma av ljus. Av hopp. 

En sista smak av sommaren. Det finns dock de som vägrar vinter. 

"Hej, mitt vinterland, nu är jag här"

...

"Jag andas luften ren men fryser om min näsa"

...

"Lilla fölet raskt du går

Snart du lön för mödan får

Du får varmt i stallets vrå

Och havre att mumsa på"

Anne och jag tog enhörningarna på tur i vinterlandskapet. Glädjen smittar. I natt föll vinterns första snö. 

"Första snön är alltid vitast

den faller tung och tyst nu i natt"

"Snön faller och vi med den, långt långt in i sommaren.

Snön faller och vi med den, det blir mycket bättre sen."

Jag läste (FB: Skrivbordspedagogen, för en bättre arbetsmiljö) goda råd som knäcker lärare... och tänkte på det som snurrar i mitt huvud ikväll - en fredag kväll, mellan jobb, kalas, hundpromenad, innebandymatch och speakeruppdrag...
"GODA RÅD SOM KNÄCKER LÄRARE
1. Om du provar att sätta hen längst fram i klassrummet?
Jo då, men det börjar bli lite trångt där framme vid tavlan med alla barn som har särskilda behov.
2. Har du testat att ha ett schema på tavlan med bilder.
Har faktiskt testat det, de senaste 20 åren. Har hittills inte lyckats ersätta en assistent med ett bildschema.
3. Men om du tar bort yttre stimuli och rensar klassrummet?
Du menar om jag gör om klassrummet till en klostercell med fyra tomma väggar? Ja varför inte? Kanske ska sluta med läromedel i fyrfärgtryck också. Svartvit borde inte störa så mycket.
4. Om du sätter dig ensam med eleven, funkar det inte bättre då?
Tänkte inte på det. Jag ska genast uppgradera mitt netflixkonto så att hela klassen kan titta på film medan jag sitter enskilt med eleven.
5. Om du har en mer strukturerade lektioner då?
Jo jag har strukit allt pedagogiskt flum. Nu är det bara stenciler som gäller, rakt av i nio år. Utflykter, kreativa uppgifter och gruppuppgifter får de fixa på gymnasiet.
6. Sociala berättelser i bildform? Det är framgångsrikt.
Jag har funderat på det men varje gång jag lyckas få tid med detta har eleven gått hem. Inga elever är kvar efter 19.
7. Annars ska lågaffektivt bemötande vara bra.
Håller med. Istället för att höja rösten är det bättre att smyga fram till eleven och väsa med låg röst. Det tar bättre.
8. Kollegialt lärande? Det borde ni testa. Sätt er i ring, skriv på post-it-lappar och delge varandra. Det tar tid men det är billigt. Hallå… Vart tog du vägen? Hallå…."
Råd i all välmening. Råd som är lätta att säga... Eleven i centrum. Alla elever. Hela tiden. Lektionen är helig. Alla har rätt att nå målen. Vi har testat det. Det börjar bli nog nu. Vi har vänt ut och in på oss så länge nu. Vi har fått så många klagomål på oss - från elever, från föräldrar, från politiker - men mest från oss själv. Det vi gör är aldrig gott nog - för alla. Vi sätter elev i centrum- vi sätter eleven längst fram eller längst bak... Vi strukturerar - för alla. Skriver scheman på tavlan, visar bilder - ger bildstöd, skalar av och fördjupar. Vi har testat att skrika, att vara lågaffektiva, att skratta, att hota - att skapa relationer. Det enda vi inte har testat är att bryta ihop (i alla fall inte för en längre stund) eller ge upp. Det är dags att ge förutsättningar för oss att lyckas - för eleverna att lyckas. Vi måste få tid att arbeta tillsammans, utvecklas tillsammans, hjälpa varandra, planera tillsammans - det kollegiala lärandet behöver inte vara svårare än så. Det måste finnas olika lärmiljöer för olika elever för att nå likvärdighet. För att lyckas. Jag möter så många elever varje dag som skulle må mycket bättre på en liten skola, i en liten klass, i en avskalad miljö - med en lärare som möter dem, och ser dem varje dag - utan en massa klasskompisar att ha koll på, behålla sitt ansikte inför och spela pajas för. Jag möter dagligen elever som skulle behöva större utmaningar för att utvecklas och stimuleras. Jag möter dagligen kollegor som börjar bli trötta - mycket trötta... Det är dags att minska lärarens frustration och elevens misslyckanden - det är dags att förändra och skapa riktiga förutsättningar.
Och på tal om trötta lärare så läste (FB: Skrivbordspedagogen, för en bättre arbetsmiljö) jag det här:
"TIO TRÖTTA LÄRARE
TIO trötta lärare tog sina klasser på skolbio, en fick ett nervöst sammanbrott så blev det bara nio.
NIO trötta lärare jobbade utan måtta, en brände ut sig så blev det bara åtta.
ÅTTA trötta lärare sa ”Vi protesterar nu!”, en fick sparken så blev det bara sju.
SJU trötta lärare ville fika kaffe och kex, en somnade så blev det bara sex.
SEX trötta lärare tog med sig allt jobb hem, en storknade så blev det bara fem.
FEM trötta lärare hade för låg lön för att betala sin hyra, en bytte yrke så blev det bara fyra.
FYRA trötta lärare ville en förändring se, en gick i pension så blev det bara tre.
TRE trötta lärare ville kunskapsmålen nå, en var obehörig så blev det bara två.
TVÅ trötta lärare rättade prov i månens sken, en hade sömnsvårigheter så blev det bara en.
EN trött lärare ensam var, han fick piller utskrivna så var det ingen kvar.

Here we go again. 

Allt går i cirklar. 

Cirklar sluts. 

Man går vilse. Går i cirkel. Kommer tillbaka. 

Till ruta ett. 

Ibland rubbar någon mina cirklar. 

Jag går mot habiliteringen. Får flashbacks. Vi tillhörde. Men blev utskrivna. Nu är vi välkomna igen. Vad har förändrats? Det är damma barn. Med lättheter och svårigheter. 

Vågar jag? Vågar vi? Vill vi? Blir det åter en människa att dra sin/vår historia för - en person som lyssnar och värderar och sedan lämnar oss åt vårt öde? 

Ännu en utredning, en bedömning - av oss, vår son, vår familj. Men vad hjälper den om man inte är beredd på att arbeta utifrån det som kommer fram? Ingen som följer upp eller hjälper till. Bara ett kallt konstaterande utan mening. 

Efter en trevande början blev mötet var bra. Vi ser möjligheter. Vi hoppas att någon orkar hela vägen. Att vi inte blir lämnade. Att vi får passa in med alla lättheter och svårigheter. Att vi slipper fler utredningar - att "de andra" är nöjda nu. Att han bara kan få vara nu - precis som han är, utan ifrågasättande och bedömningar. 

Igår satt vi på ett utvecklingssamtal. Utan utveckling. Jag tror att de som höll i mötet (lärare, resurs och rektor) höjde nävarna i luften efter mötet och gjorde high five - nöjda med att mötet hade förlupit väl. De såg inte frustrationen och uppgivenheten, de valde att inte se oss, vår situation och L:s framtid. 

Jag konstaterar att man kan sörja hur något blev - men inte hur någon är... 

Igår ledde jag baron i 7 timmar på huseby julmarknad. Att umgås med baron är aldrig tråkigt. Barn efter barn. Timme efter timme. Barn upp. Barn ner.

Idag har jag försökt lokalisera leenden. Försökt hitta det fina, det glada, det bra... Jag  tänkte på att jag fick möjligheten att somna om när Anders skulle upp tidigt och åka till Stockholm. När jag rullade upp rullgardinen, såg jag en fin himmel - den var ljus i det mörka. Jag gick en runda med den glada hunden. Morgonen var tidig - luften var klar. Jag fick en go kram på jobbet, ett leende, en omtanke, ett gott skratt när en papperskorg skulle träffas av en clementin i personalrummet... Jag kom hem till ett rent hus, rena sängar, tomma återvinningslådor, raggmunkar, en räfsad trädgård och en tom tvättkorg - farmor och farfar hade varit här och räddat upp en stressad familj. Jag läste en berättelse av en okänd författare och tänkte att det är så, åtminstone till en viss del - jag kan välja att lokalisera leenden:
"Jag vaknade tidigt idag, entusiastisk över alla spännande saker jag skall göra innan dagen är över. Min uppgift är att välja hur min dag ska bli.
Idag kan jag välja att gnälla över det regniga vädret ...eller glädja mig över att gräset får gratis vatten.
Idag kan jag mumla om min hälsa ...eller glädja mig över att jag lever.
Idag kan jag sörja över att jag har så få vänner...eller med spänning se fram emot att göra nya bekantskaper.
Idag kan jag tjura för att jag behöver gå till jobbet ...eller skrika högt av glädje för att jag har ett jobb att gå till.
Idag kan jag muttra nedstämt över att jag har hushållsarbete att göra ...eller känna mig glad över att jag har tak för min kropp och själ.
Denna dag sträcker ut sig framför mig och väntar på att få bli skapad och här är jag, skaparen, som får skapa min egen dag.
Idag kommer jag att få en UNDERBAR DAG ."
Jag blir tacksam för dem som ger mig energi, som får mig glad, som får mig lättad, som vill mig väl.

Jag är lite trött...

Jag vaknade med migrän. 

Ibland blir det bättre än vad det är tänkt... ( bilden och texten fick vi av Sigge på ett föräldramöte - läs noga): 

Det är fredag eftermiddag. Jag kommer hem. Tar en runda med hunden. Anders och klara ska på innebandymatch i Sävsjö. Det är grått ute - inte ens med filter blir dagen något annat än grå. Och jag tänker att det har blivit grått... 

Lyssnar på Winerbäck: "Jag har människor runt omkring mig hela tiden
men jag känner mig ensam
Fyller mina dagar allt jag kan man det blir ändå tomt
Ja, det vet jag väl
Vänder mig djupt mot mörkret i natten och undrar "Är du där?"
Märklig är tiden vi lever och jag saknar dig här ...
Dagarna går. Jag fyller dem väl. Men det är mörkt när jag åker. Och mörkt när jag kommer hem. Killarna får styra mycket själva. Linus fixar diskmaskinen, och mellanmål och släpper ut hunden. Sigge byter om till hockyutrustning eller innebandykläder. Vi tråcklar med tider, slår knut på oss själva. Ibland får vi ihop det - ibland inte. Jag stoppar in en maskin tvätt innan jag åker till jobbet - ställer timern så att den är klar när jag kommer hem. Och så är det det där med kroppen - som inte ger själen den välbehövliga vilan. Axlarna hoppar kanske tjugo gånger per natt. Jag vaknar kallsvettig med pärlor på läppen, och försöker lista ut åt vilket håll jag ska dra axeln rätt. Somnar om - och vaknar igen efter en stund...
Jag har folk runtomkring mig nästan hela tiden. Jag försöker se alla mina elever varje dag. Växla ett ord. Möta blicken - om de vill. Bekräfta. Uppmuntra.
Jag möter elever och människor som lever i en annan värld än vi andra. En värld vi inte kan tränga in i. Förstå. Vi kommer inte närheten av att uppfatta samma detaljer som de gör. Vi kan inte känna hur saker luktar i deras värld och vi kan inte känna hur saker kan kännas smärtsamma som vi tycker är mjuka. Vi är inte kapabla att höra alla ljuden runt omkring oss som de hör - vi som kan filtrera bort det distraherande och stressande bruset. Vi som helst inte säger vad vi menar utan omformulerar allting så att den andre behöver läsa mellan raderna och tyda de små vinkarna och hintarna som finns där. De ser dimensioner som vi andra inte har ett hum om och ser möjligheter och sanningar som vi svävar i ovisshet om.
Vi gör så många bedömningar varje dag. I det lilla och det stora. Vi vill få alla att passa in i vår värld. Vi vill möta blickar. Och så tänker jag på frågan jag fick en dag "hur är han nu"? Det kan vara eleven som genomgår en utredning i detta nu, det kan vara sonen... det kan vara vem som helst. Har jag rätt att uttala mig? Varför ska vi bedöma vissa mer än andra? Ibland är det lätt att säga hur det har varit. Men inte hur det är. För det som är nu är ju där vi är - efter anpassningar. Som många gånger är osynliga, åtminstone för oss som är i det, kanske inte för den utomstående. Allt har förändrats. På ett år. På tre år. På... Vi alla förändras. Utvecklas. Vi har landat. Kraschlandat ibland. Klättrat upp. Tagit oss igenom. Det som andra ibland kan tycka verka jobbigt, påfrestande eller annorlunda - är vardagen för mig och inget konstigt. I utredningar lyfts ofta allt som är jobbigt och påfrestande fram - inte allt som är roligt, lärorikt och det som är livet.
Alla processar vi information utifrån vår egen syn på livet och våra erfarenheter. Oavsett vad jag berättar så är det upp till den som tar emot mina ord och förklaringar att göra sin egen tolkning och bedömning av vad jag sagt. Hur är L, din son? Ja du, han är en fantastisk person! Han har ett sällsynt stort hjärta, han är empatisk och värnar om sina nära och kära och djuren. Han kämpar sig fram i den värld som vi försöker få honom intryckt i. Världen som ska vara utifrån vår uppfattning av hur saker och ting fungerar och bör vara. Världen som Vi upplever den. Han går sin egen, ofta ensamma, väg bredvid andra. Han försöker passa in. Försöker skratta när andra skrattar. Han blir allt tystare - för att inte riskera att säga fel. Han är som en pusselbit som faktiskt passar in i den här världen om han bara får lov att finna sin egen plats i den stora bilden. Han råkar ut för att andra blir irriterade när han inte förstår eller när det blir fel. Vi - som anser oss ha så mycket tålamod och förståelse för olikheter men som själva har oerhört svårt att medge att vi har fel, inte kan eller vet eller ens förstår. Vi som dagligen gör fel mot andra och mot oss själva trots att vi vet vilka normer som gäller i samhället och hur man bör uppföra sig.
Frågan är bra. Om än lite orättvis. Kanske skulle man vända på den? Hur är vi (som anser oss vara "normala")? Hur fungerar vi? Vad är det som gör det svårt för andra med en annan bild av världen att få existera på sina villkor sida vid sida med oss andra? Du och jag har säkerligen inte exakt samma bild av världen. Vem av oss har rätt och vem ska bestämma det? Kan man ha rätt eller fel eller bara se på saker olika? Ingenting är normalt med en utredning av en person. Att vända ut och in på en person. Istället för att bara möta personen som den är och försöka förstå världen som personen lever i.
Jag vill och önskar att mina barn - med eller utan utredningar - blir så självständiga som möjligt och känner att de Kan och att de Duger hur bra som helst oavsett diagnoser eller ej. Jag kommer stå vid deras sida, strida om och när jag måste, älska dem villkorslöst och låta dem öppna mina sinnen för en värld med fler färger och dimensioner.

Rädd för yoga? Eller rädd för att Anders och klara inte skulle hinna hem innan träningen ikväll? Jag pekade fingret åt kroppen och sprang en runda. 

När själen behöver vila som mest - tillåter inte kroppen det. Jag ger upp. Kapitulerar. Jag brukar inte låta kroppen bestämma. Men just nu är det en period när axlarna hoppar hej vilt på nätterna, och jag vaknar med axlarna på olika ställen... Jag stiger upp.  Hjärnan är dimmig. Kaffe. Flytta fötterna ett steg i taget. 

Idag tänker vi på de som gått före och tar hand om varandra. Alla själar. 

Blyte och jag red mötte bred last. 

Sconesfrukost med barnen. Tandläkare med Sigge. Handla. Snart övningsköra lite med klara. Innan Sigge, klara och Anders ska på innebandy och jag till stallet. Och så har jag hunnit städa och byta i sängarna - alltid med känslan som sitter i från förr... att om man byter i sängarna kräker ett barn på natten eller får springmask... precis som när man plockar bort handspriten eller lusmedlet från toaletten - då kommer kaskadkräken och lössen springande. Om jag gör allt på en gång? Vad händer då?