flisas

Första advent. Jag kvider. Vet inte hur jag ska sitta, ligga, stå, gå... Lite framåtlutad. Jag försöker med rörelse - jag red blyte. Jag försöker vila. Jag försöker med ett bad. Bubblor. Försöker slappna av - men känner hur musklerna spänns. I käkarna. Rumpan. Benen. Axlarna åker upp. Försöker med en kopp kaffe. En godis. En tablett. Och en till. Jag känner igen smärtan. Det gör ont att nysa, hosta, gå på toa... Och ändå känns den helt ny... Man glömmer smärta över tid. Just nu är min rygg så dålig. Så fruktansvärt dålig... Och jag blir nästan rädd. Var det så här det var? Var kommer det ifrån?  Är det så här det kommer vara? Det började i fredags. Det svartnar för ögonen. Jag mår illa av smärtan. Hittar ingen bra ställning. Darrar. Skakar. Det är inte mycket att oja sig över. Jag har varit där förut, många har varit det med mig. Jag försöker byta perspektiv, se saker från ett annat perspektiv - försöker förstå känslor och sanningar - försöker förändra några... Vi städade stan på morgonen. Såg ett par tiggare. I regnet. Min familj är runt mig - även om ett par killar är på innebandy. Linus och klara pysslar i köket - gör någon julgodis med toner av julmusik. Runt om i Europa vandrar tusentals själar omkring - utan vetskap om sin familj. Hopp och förtvivlan - och en oändlig längtan av att återförenas. Tiggarna såg inte lyckliga ut. För två år sedan träffade jag Carolina för sista gången. I en sjukhussäng grät vi. Skrattade vi. Min position idag gör mig gråtmild. Jag hade så gärna velat ringa henne nu - eller mamma. betydelsen av en människa klingar aldrig av. En människa är inte borta bara för att hon är död. Hon är inte här. Men livet är inte bara tillfälligt - det är också evigt... Kretsloppet. Värken kommer troligtvis att gå över. Sorg går över i saknad. Fotografiet bleknar, minnen suddas ut - men människan går aldrig över. Kärleken finns kvar. Jag ser det tydligt från mitt perspektiv.
På onsdag är det två dagar sedan Carolina - min vän - dog. Var är du nu min vän? Jag sitter och lyssnar på Kleerups tolkning. Saknar.
"Nu är sommarn’ här och fjärden ligger blå
Hela stan är tom och dammig, jag har ingenstans att gå
Det är tomflaskor i parken, ingenting i tidningen
Nu är sommarn’ här men var är du min vän

Nu är hösten här och luften är som glas
och jag räknar varje timme för du kommer väl tillbaks
Mörkret rasar över husen och imorgon blir det regn
Nu är hösten här men var är du min vän

Nu är vintern här och natten är så hård
Jag vill tänka på nåt’ annat men att glömma det är svårt
Jag kan inte längre se, det blåser snö i ögonen
Nu är vintern här men var är du min vän

Nu är våren här och vinden ligger på
Trottoarerna är smutsiga och gatorna är grå
och förlåt om jag är dyster, det ska nog bli bättre sen’
Nu är våren här men var är du min vän

Nu är livet här, jag borde hoppa på
Jag har inget att förlora men jag stannar här ändå
Jag har vant mig vid att vänta, jag kan vänta länge än
Nu är livet här men var är du min vän
Nu är livet här men var är du min vän

En ridtur på blyte. Bara han och jag i mörkret. Och så plötsligt möter man sju polisbilar. På den lilla vägen. Och som alltid - undrar man om man har tillräckligt med reflexer... Trots benreflexer, reflexjacka och reflexer längs hela byxbenet... 

Solen lyckas inte bryta igenom. Inget regn. Men grått. Jag har satt upp några stjärnor i fönstret. Julen närmar sig. Ännu är inga julklappar inhandlade. Inga betyg satta. Inget julgodis bakat. Inga pepparkakor... Det kommer bli jul. Men det är mycket som ska hända innan dess... En kompis ringer. Hon gråter. Jag försöker trösta. Försöker hitta rätt ord. Så många ord... Så många känslor. Jag hittar den här texten ( http://viralking.se/12-saker-du-maste-sluta-gora-mot-dig-sjalv/?utm_content=buffer73055&utm_medium=social&utm_source=facebook.com&utm_campaign=buffer) och inser att det är just det jag har försökt säga:
12 saker du måste sluta göra mot dig själv:
1. Sluta spendera tid med fel personer
Livet är för kort för att tillbringa tid med människor som suger energi och glädje ur dig. Om någon vill ha dig i sitt liv, ger de dig utrymme – du ska inte kämpa för platsen. Använd din tid hellre på dem som alltid står vid din sida, när du mår dåligt – inte bara när du känner dig bra.
2. Sluta springa från dina problem
Se dig själv i spegeln och ta tag i de problem du har. Det kommer inte att bli lätt. Men vi alla har dem, och vi kan inte lösa dem alla, för ingen är perfekt. Men vi måste se dem i stället för att springa ifrån dem, och därför måste vi anpassa oss. Det är vi nämligen kapabla till.
3. Sluta sätta dina egna behov till sist
Älska andra, hjälp andra, men glöm inte dig själv. Älska dig själv och hjälp dig själv – och gör något, som betyder något för DIG.
4. Sluta hänga fast dig på det förflutna
Du kan inte starta nästa kapitel i ditt liv, om du inte avslutar den sista. Lägg det förflutna bakom dig – det är möjligt, och det är nödvändigt. Vi har alla gjort misstag i det förflutna – men du är inte dina fel, så kom vidare och bilda istället din framtid.
5. Sluta vara rädd för att göra misstag
Att göra något är hundra gånger bättre än att inte göra någonting. Bakom varje framgång ligger det fullt av misstag – så varje felsteg du tar leder dig mot framgång.
6.Sluta upp med att tro att du inte är redo
Ingen känner någonsin att de är 100 procent redo för en utmaning. De största möjligheterna är ofta utanför din komfortzon – så du kommer aldrig att känna dig bekväm i början. Så: Go for it!
7. Sluta tyck synd om dig själv
Livets utmaningar är där av en anledning – för att ändra den väg du är på, till en bättre riktning. Reflektera över de saker som har hänt och som du har kämpat dig igenom. Mest de har tagit dig till en bättre plats – så le! Låt andra och själv se att du är starkare idag än du var igår. (PS: Ett leende kan du lura hjärnan att tro att du är lyckligare)
8. Sluta hysa agg
Lev inte livet med agg i hjärtat. Förlåt dem som måste förlåtas. Förlåt dig själv, låt gå och få frid. Att förlåta är inte samma sak som att säga det som hänt är i ordning – det vill ge sig av med saker och inte älta det. Du blir 10 kilo lättare. Håll huvudet högt, låt dig inte tryckas ner.
9. Stoppa med att förbise glädje i de små ögonblicken
Njut av de små sakerna – för att en dag kommer du att se tillbaka och upptäcka, att de faktiskt var stora saker. Den största och bästa delen av ditt liv kommer att vara de små namnlösa stunder du spenderar med någon du älskar – varje dag.
10. Sluta upp med att låtsas som att allt är bra, när det inte är det
Det är okej att inte må bra hela tiden. Ibland faller livet bara samman. Så var ärlig, och svara “nej” när någon frågar dig om du mår bra. Ju mer du känner igen dina känslor, desto snabbare kommer leendet tillbaka på dina läppar.
11. Sluta oroa dig hela tiden
Oron tar inte bort morgondagens bördor – men det tar glädjen från dig idag. När du stressar och oroar dig, är det alltid onödigt. Fråga dig själv: Hjälper det situationen om jag bryr mig? Betyder detta något alls om några år? Om inte, är det inte värt att oroa sig om. Stress har en direkt negativ inverkan på vår känsla av lycka och vår allmänna hälsa. Stanna och andas ut.
12. Sluta vara otacksam
Oavsett om du har det bra eller dåligt – gå upp varje morgon och var tacksam för ditt liv. Någonstans där ute finns det någon som kämpar för sitt. Ta hand om ditt liv och uppskatta det. Varje kväll, när du går till sängs, försök tacka de fem saker du känner dig glad att vara i ditt liv så att du vaknar lyckligare.

Ska man bli orolig när dottern skickar sms om vilket vin hon ska ta? 
Nä, det blev en fisksoppa. 
Och nybakta frallor. 
Måndag kväll. 

Skyndar för att hinna till stängningsdagen på dagis.
Sätter på musik. Skalar potatis. Sjunger med. "Leende spegel med brister och fel. Ser att barnet har blivit en man. Och gudarna gav mig en underlig själ. Som har svårt att ta för sig ibland." Panerar fisk. Sjunger med. "Vilka tror vi att vi är. Här famlar vi omkring. Och fattar ingenting. När vi simmar utan kläder. Och tror vi spelar huvudrollen."Steker fisk. Sjunger med. "Livets lilla krigare från en ung ålder, mamma tände lågan pappa tappade bollen, iskalla nätter utan tak över huvet, glaset halvtomt eller full, jag är kluven". Fixar sallad. Sjunger med. "We are here. We are here, for all of us. We are here for all of us. That's why we are here, why we are here. We are here. Bombs over Baghdad, tryna get something we ain't never had. Let's start with a good dad. ... Let's talk about Chi town. Let's talk about Gaza. Let's talk about, let's talk about Israel. Cause right now it is real. Let's talk about, let's talk Nigeria" Dukar. Och sjunger med. "Duka din veranda till fest. För en långväga gäst. I landet lagom är bäst. Vi skålar för en midsommar till. Färsk potatis och sill. Som om tiden stått still. Välkommen, välkommen hit. Vem du än är, var du än är. Regnet slår mot rutorna nu. Men natten är ljus i ett land utan ljud. Och glasen glittrar tyst på vårt bord. Lika tomma som ord. Visst är kärleken stor." Slänger in en maskin tvätt. Och sjunger med: "Ett ord är ett ord och en pakt är en pakt. Ett löfte är ett löfte och en ed är en ed. Tro aldrig nånsin att det här livet kommer att lämna dej ifred." Vispar ihop potatismoset, och sjunger med: "Imagine there's no heaven. It's easy if you try. No hell below us. Above us only sky. Imagine all the people. Living for today..." Städar undan i köket, och skriker till barnen att det är mat. Musiken stängs av... Låtar är bra - tiden går snabbare och man märker att det bara tar en låt att skala ett gäng potatis, det känns mycket längre...

Från ingenstans. Ett ord. Från någon man tror ska veta. Som levererar en sanning - som om den vore hundraprocentig. Tårarna stiger i ögonen. På lunchen. Jag undviker blickar. Försöker förstå, Hon backar. Menade kanske inte riktigt så. Och det finns ju undantag. Och det ordnar sig nog. Jag har fått höra så mycket. Från så många. Som borde veta - att de inte borde leverera sanning som inte är med verkligheten överensstämmande. "Han är blind." "Han är döv." Han är autistisk." Ord som förvrängs. Som tas ur sitt sammanhang. Inget handlade egentligen inte om mig - eller mina barn... Men ord som levereras som sanningar istället för antaganden... Jag borde ha blivit van. Jag vänjer mig aldrig. Borde inte ta det personligt. Men jag var så oförberedd idag... Torkade tårarna. Log mot mina elever.
Och ikväll kramar jag sonen extra hårt. Och tänker att med eller utan diagnoser - med eller utan likheter och olikheter - med eller utan lättheter och svårigheter - så är allt bara variationer av ett normaltillstånd som egentligen inte existerar...

Helgen går mot sitt slut. 



Klara, Kim och jag red igår. 
På kvällen var det matcher såväl på tv som i vardagsrummet - grålle fick agera målvakt. 
Idag spelade klara innebandymatch - de vann mot hovmantorp.
kim och jag utnyttjade sista ljuset för ridning. 

En elev till mig: "vad rider du för hästar?"

Prat och kaffe med bästa Helen på förmiddagen. Hundarna fick stimma en stund.


En ridtur på det. En sämre dag kan man ha.

Rouge. Det är bara en dag hemma. I innebandyns tecken. Jag är placerad i målet som målvakt. Jag tvi gas rädda med ansiktet...

En del barn - människor - lär oss mer än andra. En del utmanar oss - mer än andra. Ibland spårar det ur - går överstyr. Intrycken blir för många och känslorna svåra att tygla. Det är så många krav. På hur man ska vara. Bete sig. Uppföra sig. Vara. Förväntningar. Från sig själv. Från andra. Så många situationer att hantera. Signaler att tolka. Ett ögonbryn. Ett ögonkast. En blick. Att tolka. Så mycket att reagera på. Agera på. Händerna börjar famla. Benen börjar gå. Ögonen letar efter en fast punkt - något tryggt. Hjärnan kan inte sortera allt - kroppen tar vid. Kanske blir den fysisk. En spark. Ett slag. Ord. Skrik. Någon annan flyr - från sig själv, från andra, från allt. Vänder sig inåt.
Varje dag är en ny dag. Vi läs oss av varandra. Vi lär varandra. Vi måste försöka göra varandra bra. Hjälpa varandra.

Var det bristen på intag av morgonkaffe? Eller vissheten om att det kommer bli en lång dag - där det inte finns utrymme för något som går fel? Eller jackan som hade gått sönder? Eller barnet som blev upprörd över att jackan hade gått sönder? Som skrek. Som fick mig att tappa fattningen? Som fick min dag att börja dåligt... Som fick mig att skrika på mina barn. Som fick mig att vilja bryta ihop, kapitulera, och börja om.
Jag vet inte. Något var det. Jackan blev droppen och det som var mest fysiskt. Något att ta på. Och jag fick ingen möjlighet att börja om. Det går inte att spela tillbaka, ta tillbaka. Orden är sagda. Skriken är skrikna. Det enda jag kunde göra var att be om ursäkt. Gå fram till barnet på skolgården - där han gick i sin regnjacka istället för dunjacka - och krama om honom. Försöka få honom att förstå. Och ringa till Anders och be honom gå till affären och reklamera i kväll.
Sätta mig på utvecklingssamtalet på dagis. Åka till jobbet. Ta en kopp kaffe. Andas. Och ta en sak i taget. Jobba. Åka hem. Laga mat. Köra in Klara till innebandyträning. Äta. Och till och med hinna med en kort bloggpaus, innan jag ska lämna Linus på fotboll och Sigge och jag ska åka på luciamöte.

Jag är ute med hunden - i mörkret, vinden viner och regnet öser ner. Vi har haft en fin höst - minimalt med regn och blåst. 


Jag tittar in genom fönstret.
Två barn. Ett av dem skriver ett av sina första ord. 

För ett par veckor sedan handlade en av diskussionerna på jobbet om att alla har lättheter. Jag håller med. Alla har lättheter - något de är bra på. Och de allra flesta har någon form av svårighet - som skapar mer eller mindre svårigheter för personen i fråga. Just i det här fallet handlade det inte om att se svårigheterna - utom just av att se lättheterna. Bygga på det som är bra. Se det som är bra. Fokusera på det som är bra.
Och i de allra flesta fallen, hos de flesta personerna, så är jag bra på att se dem. Alla svårast kanske det är att se dem hos sig själv - eller sina barn. Och jag började fundera på om Alla verkligen är bra på något... Och jag kom underfund med mina egna svårigheter med att se värden som att kunna gå hem själv på eftermiddagen, ta ett mellanmål själv, leka själv... I min värld bedöms värden som kunna läsa, skriva, räkna mattetal, tänka själv, sammanfatta, argumentera, analysera, hitta felkällor och strategier, spela innebandy, kunna springa ett lopp, göra mål på fotbollen, hoppa en felfri 1,10-runda... Jag behöver öppna mina ögon - jag behöver verkligen se alla lättheter. Acceptera olika lättheter. Värdera dem lika. Hos mig själv, mina barn och alla andra. Och det är ju trots allt som Pia säger " vi ska göra varandra bra"... 

En sann vän. 




Som man kan gå en promenad med. 
Som man kan läsa läxor med. 
 

Tacksam...
... för att samtliga elever i två klasser som idag skrev genetikprov - klarade det. Det är ett bevis på att undervisningen har fungerat - att eleverna har förstått det som jag har pratat om.
... att datorn är ominstallerad två gånger - och kommer tillbaka på måndag.
... att jag hann fika med alla tre barnen idag.
... att jag hann gå en runda i dagsljus med Myggan.
... att jag hann gå förbi mormor en liten stund.
... att jag fick ett paket på posten från skincity - visserligen hade jag beställt och betalt det själv, men det är kul med paket!
... för att ögat är bättre.
... för att jag nu hinner byta lakanen innan Klaras ridning - och ikväll kan krypa ner i rena lakan.
... att det är helg. Imorgon ska vi ysta. För vilken gång i ordningen? Visserligen är det en aktivitet som talar om saknad. Min mamma skulle varit där - hade älskat att vara där...

Fick inleda dagen med ett samtal till 1177, med efterföljande besök på ögonmottagningen. Jag snärtade mig själv med ett måttband (metallbuten i änden) i ögat igår på mattelektionen - det gjorde verkligen ont... Och blev inte bättre. Ögat var rött, och jag vaknade flera gånger i natt och hade ont. Ett litet sår på hornhinnan - salva. Och det gör fortfarande ont. 

Det är inte många kvällar de senaste åren - eller genom åren - som jag har valt att vara hemma om jag har haft möjligheten att träna en hund eller en häst... Jag kommer inte ihåg när det hände senast... Jag hade kunnat åka och rida ikväll - Anders är hemma, och både han och barnen frågade... Alla var lika förvånade när jag svarade nej... Att jag hade tänkt det, men... Vad fick mig att inte göra det? Jag vet inte... Orken? Mörkret? Lusten? Viljan? 

Började dagen lugnt här hemma. Fortsatte med 1,5 h i telefon med IT. Datorn funkar inte. Jag lyckas hjälpa alla andra... Men min funkar inte... Det slutade med att IT kom och hämtade datorn... 

Måndag. 

Lovet närmar sig slutet. Ett lov där jag inte en enda gång har sagt att "det hade varit enklare att jobba"... Det har varit ett bra lov. Vänner. Aktiviteter. Resa. Hemma. BaraVara. VaraBara. Söndag kväll. En söndag med innebandymatch för klara. Hon gjorde 3 mål och de vann med 8-3. Stolt mamma.