flisas

Egentid. Soltid. Ledighet. Men ändå rastlöshet. Jag är dålig på att var ledig - åtminstone i början... Och jag vet ju att jag snart kommer behöver den vilan jag har sparat ihop. Ändå... jag sätter mig ner. Njuter. För att i nästa stund hoppa upp och fixa något. Sätter mig igen. Tänker. Funderar. och snart springer jag igen... Och så blir jag hungrig. Jag kan inte äta mycket, men jag blir hungrig. Nu har jag ätit ett par mackor och en kaffedrink med glass. å morgonen var jag med K i stallet - de red ut och mammorna fick inte följa med. Det var en nöjd och glad Klara som kom tillbaka! När vi kom hem, blev det en snabb fika på trappan innan Anders tog barnen och åkte till stan, lite inhandling inför kvällen då fina vännerna, Helen och Ulf, kommer och simskola. "Stanna hemma, vila dig, var lite för dig själv..." Anders minns nog mitt utbrott igår kväll. När Linus inte ville tvätta sig, och vårt fredagsmys och familjefriden snabbt byttes mot tårar, hårda ord och en känsla av vilja ge sig av - vara ensam, leva ett annat liv. Men som alltid - så går mina känslor snabbt åt alla håll, och jag blev snart glad och tacksam för just det Liv jag lever Här. Men i mig finns en tagg för att jag inte kunde kontrollera mina ord, och en förunderlig känsla av hur skönt det kan vara att stampa hårt i trappan och slå igen en dörr (det brukar jag inte göra...) - mycket bottnar i att jag har stått tillbaka och inte gjort mina egna små utflykter och upptåg på länge nu, lite sömnbrist pga av magen som står rakt ut och därför hänger i luften när jag ligger på sidan, fingrar som hoppar ur led och fogproblem samt någon slags rädsla för att jag inte kommer räcka till.... Samtidigt som jag längtar - oerhört mycket nu. Jag vill se vem som finns i magen - vem som får mitt humör att löpa amok och vem som kommer stjäla ytterligare en bit av mitt hjärta och som jag kommer vilja dö för...
Imorgon har jag lovat att vi kunde köra Stimma på en domarexamination - men idag är hon halt. Hoppas att det är tillfälligt. Det är inte roligt med halta hundar, och hon brukar aldrig vara halt...

Jag känner ledigheten i kroppen - även om det är svårt att förstå vad det innebär... Jag känner rastlösheten - men inser att jag snart är nere i ledighetstempot, åtminstone tills nästa epok tar vid. Jag känner tacksamheten över att jag har kunnat jobba så länge som jag har gjort - jag hör på BM att hon inte trodde det... mina värden var inte på topp idag heller, men nu är det två veckor kvar - eller högst fyra... eller...? Jag känner förväntan - men även trötthet, glädje, lycka och en liten oro... Jag känner mig klar - på jobbet, jag har avslutat en massa samatal, jag har i stort satt betygen. Jag känner mig mer fokuserad på något annat nu...
Anders kom just hem med 12 flaskor vin från vinlotteriet på jobbet - säkert bara alkholfria?!
Nu helg. Trevlig helg gott folk!

Sitter i soffan och äter annans. Känner mig lite trött ikväll - kanske är det på grund av den något sena gårdagskvällen som jag spenderade med goa kollegor i "halv8hosmigtema", kanske beror det på de nio utvecklingssamtalen samt några lektioner som jag har klarat av på tre dagar, kanske beror det på att löparrundan som Anders, jag, barnen, grannbarnen samt hundarna tog ikväll (jag var den enda som inte orkade springa hela rundan...), kanske beror det på de många sammandragningarna och det faktum att det faktiskt bara är två veckor kvar till BF? Jag vet inte, men imorgon jobbar jag den sista jobbdagen och jag ska besöka barnmorskan. Jag kommer sakna jobbet, i alla fall initialt - de tokiga, roliga, goa och fina kollegorna, och de snälla och förunderliga eleverna.

Idag har jag avverkat 1/4 jobbdagar den här veckan, samt 5/10 utvecklingssamtal. Och så har jag tagit gräsklippningsoskulden för våren - jag mediterade, skumpade och hade sammandragningar i en och en halv timme när jag kom hem!

Jag bjuder på bilder från vår påskvecka nedan. Underbara ledighet. Underbara sol. Men sällan blir det ju som man tänkt sig. Jag skrev om våra föregående påskar i fredags. Igår var olyckan framme, som fick oss att besöka akuten... Vi hade tillbringat en underbar eftermiddag hos våra goa vänner i Åryd. Deras Alexander ville följa med och sova över hos Linus. Sagt och gjort. Vi hann vara hemma i tio minuter innan Linus vrålskriker från studsmattan. Blod. Massa blod. Från munnen. Han har bitit sig i tungan. Ordentligt. Nästan igenom... Jag tror väl knappast att man behöver göra något åt det, det läker ju bra i munnen, men jag ringde sjukvårdsrådgivningen som var tillmötesgående och ringde runt efter jourläkare för ÖronNäsaHals, som ansåg att vi skulle åka till akuten. In med killarna i bilen, och väl där tyckte läkaren att man skulle göra ett försök att sy i tungan - men att bedöva tungan med en stor spruta visade sig vara svårt. Det går ju liksom inte att hålla fast tungan... Linus var tapper, men det var för svårt. Så nu hoppas vi att det läker fint, annars får den fixas under narkos. Han har dock varit pigg idag, och kunnat äta ett och annat.
Idag har det blivit fix här hemma, pappa och Marianne har varit här - och vi har putsat och pollerat på båten, nu spelar Anders tennisturnering och har barnen med sig. Imorgon börjar allvaret igen. Fyra dagar. 10 samtal. Innan mammaledigheten tar vid. Det känns ju jättekonstigt. Jag läser om förlossningsväskan som bör packas nu, om det inte är gjort... "Förlossningsväskan bör packas nu om ni inte redan gjort det. Väskan innehåller allt sådant din partner, du och den nyfödda kan behöva under tiden på förlossningsavdelningen. Exempelvis inneskor, mjuka kläder, annat ombyte, morgonrock, necessärer, barnkläder, musikspelare, energikost och kanske mackor till dig själv. Du kan ta som ditt ansvar att ta med en fungerande kamera eller en videokamera och mobiltelefon. Eventuellt extra batterier, film eller minne till digitalkameran. Väntan kan bli lång och ett spel, såsom kort- eller tärningsspel, kan vara bra för att få tiden att gå." Det har vi aldrig gjort förut... Vi som var hemma när Linus föddes kommer ihåg Hannes fråga om vi har packat väskan - och Anders svar, "ja" och så hämtar han en tom väska... Vi kommer nog klara det den här gången oxå! Det är svårt att packa mjukisbyxor till exempel, de vill man ju kunna använda... Och spel! Vem tänker på att spela spel...? Kanske om förlossningen blir så lång som Klaras, men då behöver man ju vila! Och går den så snabbt som Linus - ja då hinner man ju inte spela. jag läser om folk som lägger upp spellistor, jag tror inte att jag hörde något. Gick liksom in i min bubbla. Jag har packat väskan - mentalt i alla fall... Det ordnar sig! Och jag kan sätta pengar på att den inte kommer förrän om tre/fyra veckor, och då är det ju gott om tid!

Jag sitter i uterummet. Värms av solen. Barnen och Anders är och spelar tennis. Vi har haft en BaraVaradag - pysslat i trädgården, badat och kammat hundarna, Anders har spelat golf, barnen har lekt (och Anders har lekt, med K på slänggungan, vilket resulterade i att K i hög fart störtade in i trädet och slog sin fot - allt för att Anders "attackerades" och distraherades av en insekt som kissade i hans hår... snabbt spelas våra senaste påskar upp - allt från missfall, blödande lillfingrar som får sys, halsflussar och klobrott till bruten fot... det verkar dock ha gått bra, även om det var svårt att stödja på foten), och vi har njutit av sol, värme och ledighet. Och idag är det bara fredag - långfredag - vi är lediga tre dagar till tillsammans, sedan jobbar och fyra, sedan är det mammaledighet som gäller för mig. Och jag tror att vi allihopa är nyfikna nu, vill veta.
Igår kväll var Lena, Niklas och deras barn här. Barnen hade gått påskkärringar på eftermiddagen, och tidigare hade Linus och jag varit hos logopeden samt träffat en psykolog, som kikade på hans visuella perception(?) - det är ju svårt för L att rita och pussla, se mönster.
Fortsatt Glad påsk! Jag ska vänta på mina finingar - och så blir det ju såklart grillning ikväll!

Barnen och jag har varit på Grand Samarkand på förmiddagen - vi shoppade en del. Och så har jag bakat morotskaka. Klara är på disco och Linus och jag har gått en runda med hundarna - om någon timme får jag hämta tjejerna. Anders är på jobbfest. Mellan varven tar jag en runda med någon dammtrasa (Skrivabs fläcksuddare är mycket bättre än Ullareds, Helen!). Det är konstigt när man flyttade hemifrån trodde man att man skulle vara och ha det på något sätt... Visserligen flyttade vi först till en lägenhet - och jag har väl aldrig sett mig själv bo i lägenhet. Men jag kunde tydligt se ordning och reda, blå krukor, en prunkande trädgård, en massa kryddodlingar (det hade vi första året på balkongen, och har väl gjort något försök senare oxå...), trädgårdsland (det har vi oxå haft, men ett litet sådant som farmor mest har skött). Jag trodde väl att jag skulle ha överkast och alltid bäddad säng. Jag skulle säkert bli en bättre människa - en ny människa. Disken skulle inte stå, dammtussarna skulle sugas upp och dammet torkas bort - men det visade sig att Anders till och med kunde få mig att lägga CDskivorna i fel fodral, så långt sjönk jag. Nu är jag ju nästan där - jag dammsuger nästan varje dag, putsar på fläckar och byter handdukar som andra byter trosor, jag ger mina blommor - mestadels orkidéer - (de som överlever i detta hemmet gör det länge) vatten en gång i veckan - men jag har sällan snittblommor på bordet, och det ser sällan välstädat ut (det är svårt med tre hundar och minst ett barn som, helst leker med hundratals bilar på vardagsrumsgolvet). Jag vet inte ens om barn fanns i min välordnade villa, för sådär 18 år sedan... Men jag har ju sagt det förr - det blir ju sällan som man tänkt sig - men ofta blir det good enough. Att bo i villa, med Stor trädgård - är mitt liv. Här vill jag leva, här vill jag bo. I mitt eget kaos, ganska långt ifrån inredningsprogrammens slutresultat. Inredningsdetaljerna har ändrats under de år som vi har bott tillsammans. Jag önskar mig dock en utbyggnad med ny tvättstuga - allt ska vara enkelt. Jag hoppas att vänner trivs här och att barnen inte behöver vara rädda för att skita ner - att vi kan leva här länge. Det är ett hem att längta hem till när man är borta - det är Vårt hem.

Ännu en dag hemma, i karensens tecken. Pigg Linus som bland annat klättrade Högt upp i ett träd, och inte kom ner... Jag fick faktiskt ringa Niklas som kom till undsättning, vi fick låna Martins stege, och fick efter ganska länge ner honom. Solen har skinit idag igen, men det har blåst mer.
Och så har det blivit nässelsoppspremiär och sill och nypotatis! Vår.

Jag är vis, eller synsk, eller bara mamma - men inte förvånad... Ni läste säkert mina ord igår "imorgon väntar förhoppningsvis nya, glada upptåg"... Inget blir ju som man tänker - varför tänker man överhuvudtaget då? Linus vakande på morgonen med kräk i sängen.Säkert den enda ungen som sover vidare med kräk i sängen - åtminstone när man är 5 år gammal. Vi fick såklart ställa in såväl badet som besök hos Owessons. Linus har mått hyfsat bra idag, han har ätit lite, men helt plötsligt långt efter matintag och sista kräket kom en och överraskade honom, i hallen. Och Hiho som nästan inte hör - höll på att få den på sig - jag kastade mig för att knuffa undan honom. Min rädsla för kräksjuka är inte som den har varit, nu är det mer tröstlöshet, tråkighet, klorin, tvätt och besvikelse. Och så önskar jag att kräkarna kan komma i en spann eller på toaletten... Och så är det lätt att känna att man vill säga upp sig - som mamma, som tvätterska, som städerska - och börja fundera över hur man kan vilja ha fler små kräkbarn, när man knappt reder ut de man har. Denna hösten/vintern/våren har inneburit Mycket kräk - tack och lov, och peppar peppar inga långa varianter, men ändå... Jag ser hur Klara kämpar för att inte börja gråta, några tårar stiger ändå upp i ögonen. Höstlovet, jullovet, sportlovet och nu påsklovet... Men idag har det i alla fall varit finfint väder och vi har kunnat vara ute. Nu är K och A och spelar tennis. Jag har gjort lite pastasallad som jag snart tänker inta. Lillebror sover i soffan. Och den allra minsta, den i magen, får Gärna Stanna några veckor till, åtminstone några dagar (just i skrivande stund har jag en sammandragning, och det är ju såklart inte den första idag... men jag är och förblir fast i tanken att bebben kommer att stanna Minst till utsatt datum: fredagen den 13 maj) - jag Vill Inte ha ut en unge till ett kräkhem! Basta. Jag tror ju att jag kommer att få en Stor bebbe - de har ju blivit större varje gång - och därför har jag bara köpt stora kläder. Fast å andra sidan har vi ju lite små sparade...

Gårdagen gick, med bara ett mammabryt. Vi fick ihop det. Men Anders innebandylag gick det inte så bra för. Och så orsakade jag en tsunami i simhallen när jag hoppade i... Cirkusen var okej. En mysig familjedag, med ett fullspäckat schema.
Idag skulle Anders och Stimma tävla. Det gjorde de oxå, men inte så länge. Efter ett perfekt upptag gick hon fel i spåret. Men inget ont som inte har något gott med sig. Vi fick en mysig hemmafixadag istället. Vi har fixat till uterummet, städat inne, slängt på återvinningsstationen, tvättat, tvättat däck, tvättat bilen, fixat fika och bakat pizza. Nu är det viloläge i soffan. Anders tränar tennis. Imorgon väntar, förhoppningsvis, nya, glada upptåg! Påsklov!
Nedan kommer ett axplock från dagens fotosession - varning för lite nakna kort... och en Stor mage.
Och just det - stort grattis till kollegan Jenny som äntligen fick sin lille pojke idag!

Varning för lite avklädda, och feta kort...

Fredagströtthet och lovkoma. Nu finns förhoppningar om ett skönt lov, få vara tillsammans, orka, vilja, leva...
Kvällen igår var trevlig. Min stol välte dock i samma stund som jag skulle sätta mig, och jag landade på golvet. Snopen, lite rädd, lite skämmigt och lite ont i höften - men ingen större skada skedd.
I natt hade jag hiskelig kramp i båda vaderna, och det är fortfarande som en sten i dem. Knep, någon?
Ikväll har Linus och jag följt med Anders i skogen för uppletande och spår med Stimma - på söndag är det tävling igen. Anders grillade sedan medan jag låg i badet - fantastiskt gott! Klara och Agnes har pysslat och lekt.
Imorgon väntar ridning, fotografering, simskola, innebandymatcher, cirkus - undra hur vi ska få ihop det? En sak i taget - andas. Det Vill bli bra.

Sitter ner, en liten stund. Kom precis hem från jobbet och ska åka igen vid halv sex. Vi blir bjudna på middag av jobbet. Sandra ska komma och passa småknoddarna. Mina värden idag var inte super, men inte alarmerande... 90/50, järnvärde på 108, höga hjärtljud; runt 160 - och så hade jag visst gått ner lite i vikt (men det kanske är mindre viktigt). Skulle lätt kunna bli sittande i soffan nu - men det ä-r nog bäst att jag reser mig snabbast möjligt...

Usch - känner mig inte i form ikväll. Våren känns mest som höst - även om sjön ligger spegelblank. Känner mig lite trött och tjurig. Och egentligen började det nog redan på dagis på morgonen... Jag/de kan inte hitta Linus tunna, röda flis. Men jag hittade en massa andra saker i lådan - trots att de är märkta! Kan de inte hjälpa barnen lite - måste de lägga allt i en salig röra? Det är svårt att veta vad man har på dagis, när saker är borta nästa dag... Ska jag ta med mig nytt varje dag? Framför allt när man inte är samma som hämtar och lämnar alltid. Linus vinterskor är nog oxå på rymmen... Ikväll var jag till och med en runda i gympasalen och letade... Linus fick cykla med mig och hundarna en runda. Jag trotsade de obehagliga ilningarna i underlivet och benen - bebben trycker verkligen på... Och idag har det vid flera tillfällen känts omöjligt att fortsätta gå pga sammandragningar och ilningar. Det har varit en lång dag på jobbet - med X som ska sättas, tråkig konferens och lektioner och provrättningar i en strid ström av händelser. Farmor och farfar fick hämta barnen eftersom dagis stängde redan vid 16 - tack för det! Anders är i Köpenhamn. Och även om jag verkligen inte tror att bebben tänker komma tidigare, så är det sådär kul att ha en massa sammandragningar när han inte är hemma. Fast å andra sidan är jag rättså övertygad om att jag kan fixa det själv - det känns mest tråkigt att han inte får vara med om det, om det skulle hända när han är långt borta. Nä, det får bli en stillsam kväll med TV:n som bästa vän. Imorgon är en ny dag. Nya möjligheter.

Energin började ta slut - för oss alla. Linus kunde/ville inte följa enkla lekregler och fräsa näsan och slänga pappret i toaletten. Anders och jag pratade, lockade och försökte - allt mer högljutt. Tråkigt. Men det löste sig. Vänner. Stora kramen. Men det är tråkigt att dränera sig på energi för enkla, självklara saker...
På jobbet fanns det också konflikter. Mellan elever. mellan elever och lärare. "Mina" elever, men Inte Mina barn! Och jag var inte involverad i konflikterna. Men det är klart - jag vill lösa konflikter. Jag vill inte skylla ifrån mig, jag vill inte säga att det inte är mina problem bara för att Jag inte har problem med klassen (eller för att jag inte jobbar mer än 7 dagar till...). Jag har alltid haft ett stort behov av att förstå saker och ting. Alltid velat lösa saker så snabbt som möjligt och tycker inte om sådant som ligger och gror. Det som gror växer lätt, precis som mögel, och blir något värre än det var från början. En av lärarna ville inte säga vilka elever det gällde, en annan ville hellre gå hem, och imorgon hinner hon inte, kanske på torsdag... Det är inte mitt sätt att lösa problem. jag mår dessutom dåligt av konflikter. Vill reda ut - så snabbt som möjligt. Jag vill hellre prata ut direkt, ventilera och pysa ut, inte explodera. Jag vill inte att andra ska prata med dem - jo kanske, men jag vill vara med! Få säga Min åsikt. Kunna försvara mig. Kunna föra min talan. Hitta lösningar.
De som känner mig vet att jag absolut inte är en from och felfri människa. Jag lever inte alltid som jag lär. Och framför allt handlar jag ibland lite snabbt. Hinner inte alltid tänka efter först. Jag kan lätt gå omkring och muttra om saker. Många gånger oviktiga saker. Jag låter ofta omvärlden få höra vad jag tycker och tänker.
Ibland exploderar jag. Klarar liksom inte mer. Efteråt får jag dåligt samvete, men det känns ändå bättre. Och det är viktigt för mig att förklara varför jag blev arg. Men jag avskyr de där stunderna. Det går så onödigt mycket energi...
För att kunna lösa saker och förändra, krävs det att man tittar inåt. Vad var det som gick fel och vad kan jag göra för att förändra. Om man inte kommer på det så kan förändringen inte ske och det är lätt att man fortsätter efter samma mönster.
Det är lätt att man på en skola skyller på andra. Det är "dina" elever. Men som sagt det är inte Mina barn! Vi vuxna har ett gemensamt ansvar för eleverna. Vi är vuxna! De har målsmän. Ring dem. Prata med eleverna. Ta hjälp av kollegor.
Vi lärare möter väldigt många människor. Under livet möter vi alla ett stort antal människor. En del möten passerar utan att vi knappt minns dem. En del möten lämnar spår efter sig, bra och dåliga. De dåliga kanske vi försöker sudda bort eller så kommer de åt en och gör det svårt att leva vidare som tidigare. De dåliga spåren måste man bearbeta på något vis, ofta är de svåra att bara stoppa undan. En del spår är djupare än andra. Men alla spår är på något sätt viktiga.
Jag försöker att låta även de dåliga möten och deras spår, ha en betydelse, jag försöker se dem som en erfarenhet som lett mig någonstans. De är inte alltid lätt men om jag låter dem påverka mig negativt är det så svårt att verkligen leva livet. Tyvärr är de ju en del av Livet, och ibland är det tyvärr de som sätter djupast spår...
Det finns en del möten som jag fortfarande får rysningar av att tänka på. Det är sådana möten med människor som fått mig att känna mig liten, som fått mig att känna mig dålig. Kanske vet de inte om det. De här människorna fick mig att tveka på mig själv, på min personlighet. Mitt Jag fick sig en sådan törn att jag tvekade på om jag verkligen duger. De här personerna har gett mig en känsla av att de är lite bättre än jag, att deras sätt är det enda riktiga, att mitt sätt inte är bra, alls. Kanske har det handlat om personkemi. Kanske om missförstånd. Kanske på något jag har gjort. Som tur är, är det inte många sådana människor jag mött under åren men likväl minns jag dem. Och deras sätt kan fortfarande få mig mig ur balans, när jag blir påmind om dem eller om jag möter dem igen. De är inte bearbetade helt än men jag är fast övertygad om att de lett mig någonstans.
Sedan finns guldklimparna som man minns med glädje genom hela livet. Många är de vänner man haft. Nu kan de vara mer eller mindre glömda av olika anledningar. Det kan ha varit kortvariga, men ack så värdefulla kontakter. Det finns en mening med att man ska träffas just där och då. Det finns en mening med att mötet inte blev längre. Spåren dessa möten lämnar efter sig kommer för alltid att ge styrka. Genom en tanke, genom ett minne. Det finns de som man har känt genom hela livet. Som man kanske inte behöver träffa så ofta - man finns där ändå. I tankar. I känslan. I vissheten. De kan vara nyare vänner som man känner att man passar så bra med. Det kanske handlar om tillfälligheter, intressen, tidpunkter, platser... Det finns de som träder fram i oväntade situationer och ger en stöd för att komma vidare eller enbart förgyller ens liv. De får en att Tro, de stärker en och hjälper till att bli den man redan, egentligen är. De som tror på det man gör. När man möter de här människorna, tror jag att det finns en mening för båda parter. Jag hoppas att jag förgyller någons dag. Kan vara den stöttande handen. Glädjen för någon. Att jag kan sätta spår. Att jag betyder något positivt för någon i något möte. Att jag får någon att våga Tro. Vilja Leva.
Som lärare, och som människa, så inser man ju att man inte är bra för Alla - men det kanske räcker att man är bra för någon eller några?

Bebben hickar och sprattlar. Jag klappar magen. På sajten läser jag att det är 30 dagar till bebben beräknas komma. Och jag undrar hur det blir i Verkligheten. Inget blir ju som man tror. Och det är ju lätt att tro att det ska bli som det har varit. Att jag går några dagar över tiden. Men sen är det svårt att tro. Klara tog lång tid på sig, Linus kom snabbt. Med Klara började det med värkar, med Linus gick vattnet. Det är väl bara att konstatera att man inte vet... Det är lite man kan påverka så lite...
Och så blir det spännande och se vad han ska heta. Hur lång tid tar det innan folkbokföringen bestämmer ett namn? Och vilket väljer det - ett på tioitopplistan eller ett mer ovanligt eller helt slumpartat?
Idag började Linus och jag med bad, och fortsatte till Moheda för våffelintag och överlämning av son. Jag begav mig mot Ullared tillsammans med Helen och Ulle. Jag handlade inte mycket - det var ju inte länge sen vi var där. Men vi fick umgås. Och det är ju värt mycket!

Soffläge! Vi har varit ute i stort sett hela dagen. Nu sitter K och jag i soffan och tittar på "Mästarnas mästare". Anders och Stimma gjorde framspår, fick alla pinnar och 10-10 på uppletandet. Lydnadsuppvärmningen hade känts perfekt, men väl på planen stämde det inte riktigt. Hon verkade trött och lite loj - nollade krypet och dåligt skall och framåtsändande. Men Anders var Nöjd med dagen. Och jag är glad att han har tävlat henne! Hon är en underbar tävlingskompis! Pappa och Marianne har varit här - fikat, fixat med båten, pillat lite i rabatten och ätit fläsk och löksås. Martin och jag lyckades både få upp den, få i den och få på skyddet - på studsmattan. En skön dag! Och nu en skön kväll. Go natt.

Jag sitter vid matbordet - solen skiner. Jag dricker lite kaffe. Vår i luften. Förväntningar. Anders tävlar med Stimma. Jag väntar nervöst, med spänning, med hopp på resultatredovisning. Jag är imponerad av Anders som tog tag i projektet tävling. Det var länge sedan han tävlade, och han har tränat. Och de gör det bra! Sedan vet man ju aldrig hur det går på tävling ändå! Men jag konstaterar att det var länge sedan det var jag som satt hemma och väntade - de senaste åren har det ju varit jag som har varit iväg.
Jag sitter med ett leende på läpparna - jag fick roliga nyheter igår!
Igår hann vi för övrigt mycket: Anders tränade hundarna, hjälpte till på Dänningevallen, bytte däck, satte upp studsmattan, och jag pillade lite här och var, och barnen och jag var på hästtävling och betalade en matta som vi hade haft hemma och provat. På hästtävlingen kom det in en skäck - och Linus utbrast till all publiks förtjusningen "mamma där är en ko! Ska de rida på den? Ja, mamma, de hoppar med kon!" Ja och sen på kvällen fick vi supergod mat hos Henke och Linda!
Och så lite förskott- och efterskottsgrattisar till Olof, Malin och Henke! Och ett grattis till Jenny och Jeff som klarade appellsöket igår!

Jag har just kommit till jobbet. Klockan ringde inte - jag hade glömt ställa den. Men vi vakande. Ingen skada skedd. Jag har inte den första lektionen, så det var liksom lugnt. Tog en dusch. Fixade. Anders åkte. Linus skulle Bara byta en tröja. Men det var Så svårt, att hämta en tröja. Och på en gång förvandlas den lugna, harmoniska mamman till ett hormonstint monster som ser problem. Som förstår hur svårt det kommer bli - med En Bebis oxå... Från noll till hundra. På en sekund. Även om jag Först var lugn. Och bad honom hämta en tröja medan jag borstade mina tänder. Vi har inte haft några långa trotsperioder som många pratar om, inte med något av barnen (den värsta var nog när Linus inte ville byta sin blöja på morgonen... - men det blev i alla fall en bra story för eleverna att höra, de ville alltid höra vad som hade hänt på morgonen). Nä, i vår familj är det korta, intensiva trotsperioder... Hyfsat jämt fördelade...
Men det händer. En femårings humör. Jag tror han har ett himmelskt tålamod, han kan konsten att Inte Göra det man ber honom om Länge... Så länge så att mitt tålamod tar slut (vilket kanske inte säger så mycket...).
Han har börjat säga saker som inte är sanna som t.ex. "jag har tappat en tand", eller "mamma sa det", han tar ett tuggummi trots att jag har sagt att han får vänta till efter maten. Ibland känns det som om förmågan att lyssna har försvunnit. Efteråt frågar han "är vi vänner" - det är viktigt för honom. Men ändå känns det som om det rinner av honom som en gås...
Han skriker. Jag skriker. Alla skäller. Ingen lyssnar. Och helt plötsligt är han den finaste och mest hjälpsamme som bara vill gosa med sin mamma. Det vänder fort... Han hämtar tröjan. Två tröjor. Han vill ha en undertröja - ok men du har ju tagit två långärmade. Kan du hämta en kortärmad oxå? Nä, återigen kommer han med en långärmad. Han säger att han inte kan. "Du får", säger han till mig. "Du Kan", säger jag. Han tycker synd om sig själv. Mamman tycker lite mer synd om sig själv. Hon är sliten och förvirrad. Är jag bra eller dålig? Vill han bo här eller avskyr han oss? Vad tycker Klara? Hon som ser det utifrån. Som hör oss... Att vara vuxen och förhålla sig moget och klokt på alla sätt, det är nog den svåraste uppgift man har som förälder. Det är lätt att spela på samma nivå som sin motspelare...
Vad är det lönt att strida om? Hur mycket får man skälla? Hur mycket får man kräva? Vad kan man och vad kan man inte när man är fem år? När man är Linus? Jag vet inte!
Men jag vet att de små kontroverserna snabbt går över - även om det känns länge när man är i dem. Jag vet att det är bra att man inte alltid är överens. Att man får strida. Att någon ställer krav. Jag vet hur härligt det är när man kramas. Och säger att man är vänner.
Igår rensade jag lite i rabatten. Jag slängde en massa, men orkade inte bära bort allt, utan lät det ligga kvar till en annan dag... Linus kom hem från grannarna och jag hör hur han pratar utanför. Han sitter där... Och lägger tillbaka allt utrensat i rabatten, jag går ut och frågar vad han gör... "Jag städar åt dig mamma." Älskade unge. Så stor, så liten. Så älskad.

Sitter i soffan - barnen och hundarna är ute, Anders är på hockey.Jag har lagat mat, och vi har ätit. Jag tittar ut över sjön, snart är isen helt borta. Jag förundras över att våren nog är här, och över hur få lektioner till jag ska hålla, innan jag ska vara hemma. Det är nästan ingenting kvar. Jag känner Livet i mig - bokstavligt. Det sprattlar, trycker, sparkar. Jag känner mig rättså pigg hela dagarna - men känner mig trött på kvällarna. Och på nätterna vaknar jag av att jag har så ont på sidan vänstersidan av ryggen, vid skuldran - jag nästan gråter och vissa nätter får jag stiga upp för att ta smärtstillande. Alltid samma ställe. Ändå går ett inte att massera bort... Anders blir trött i handen och ger upp - jag önskar att det onda kan ge sig - att jag oxå kan få gå den enkla vägen, ge upp... Men det gör jag inte. Jag vaknar morgonen efter och det känns bättre, tills kvällen kommer. Nu ska jag oxå gå ut lite, andas lite VårLuft - trots att det blåser lite kyliga vindar. Men jag ser ljuset.

Bad med Linus. Lite småinköp. Fika på trappan - njuta av ledighet och sol. Lite fix och städning, köra en massa tvätt. Hämta K och umgås med fina Sandra och Elin. Tennis för Klara. Kamning av hundar. Ett uppletande med Stimma. Sedan kom Anders från Köpenhamn; K från tennisen. Familjen är samlad. Jag är hel. Nu har barnen lagt sig och Anders åkt för att spela badminton. Bebben är vild i magen. Sammandragningar, sparkar, borrningar, hicka... Och handen har jag haft kramp i flera gånger under dagen. Och kramp i vaderna vakande jag av flera gånger i natt. Vad kan man göra för att förhindra kramp? Och så hade jag tokont i ryggen i natt - så det var svårt att sova. Anders gick ju upp tidigt. Läser att det är 37 dagar till bebben kommer! Men vi har inte fixat allt... Men än finns ju tid kvar! Babyskydd - har vi det? Hur går det med utbyggnaden? Tvätta vagnen. Det är bara att konstatera att fokuset ligger mer på Livet Här och Nu än på tiden som kommer... Det var skillnad att vänta första barnet - konstigt hade det väl varit annars. Dessutom har jag ju varit sjukskriven med de andra.

Klara hämtas just nu hem från Bowlingkalas. Jag har landat i sängen - inte bara för att jag är dränerad på energi och trött i varenda led (vilket Anders oxå har känt av och han fick till och med lite feber) - utan för att vi faktiskt har fått ett nytt golv idag i vardagsrummet. Samtliga möbler står därför i köket och hallen - golvet blev jättefint, men det är kaos i resten av huset...
Nu är jag i v. 35: "...Ditt totala fundusmått är nu ungefär 31-35 centimeter. Du har ökat minst elva till tretton kilo. Så här långt in i graviditeten brukar ledbanden och musklerna i korsryggen mjukas upp. Detta kan göra att du får ont i ryggen. Om värken är besvärande bör du prata med din barnmorska. Många känner sig lättirriterade nu. Bebisen trycker på överallt. Det är svårt att andas, sitta, stå och sova. Prata mycket med din partner så han eller hon förstår vad du går igenom..." Jag kan inte säga att jag känner mig så tung, men visst är jag lite otymplig. Och ingen ställning känns skön. Jobbslutet närmar sig. Två veckor till påsklovet, sedan ska jag försöka riva av lite utvecklingssamtal veckan efter lovet innan jag går hem. Det har varit lite stökiga dagar på jobbet - igår var det olika gäng som drog omkring, bråkade och gruffade.
Linus har fått sina glasögon. Han blev fin, och stolt och det verkar som om han ser bättre och är tillfreds! Vi var på öron oxå. Han hör något sämre på det örat som han inte har rör i, och något under vad man "bör" göra, men inget alarmerande. Så nu ska vi prova att blåsa ballong med näsan och se om det blir någon förbättring.
Trevlig helg.