flisas

Anders och klara är på innebandy.

Igår kom snön. Vi var i stallet en runda. 



Och så har det varit fotbollscup för både Linus och klara. 

Imorgon blir det innebandy för Anders och klara hela dagen. 

Julefrid i huset - julefrid åt er! 

Igår var det dopparedagen - dagen med förväntningar. Dagen som förpliktigar. Dagen som vi hotar om. Dagen som vi lovar. Vi vuxna önskar oss snälla barn. Och tomten frågar om barnen har varit snälla. I själva verket kanske man skulle fråga sig om man själv har varit snäll. Finns det några snälla vuxna? Vi hade en god jul. Vi hade snälla barn. Barn är oftast det om de kan. Men i ibland kan det bli för mycket... För vem som. Barn som vuxna. Alla orkar inte hålla ihop...
Återigen var det åtminstone ett hus i i byn som fick påhälsning av tjuvar igår. Ett hade de inte lyckats ta sig in i. Och även i pappas trädgård hade någon med ficklampa smugit runt - grannarna reagerade och gick ut. Poliser hade kommit. Mitt är mitt. Och ditt är ditt. Vem vill vara tjuv? Alla människor är inte goda...
Idag var vi ute i blåsten - på fyra mer eller mindre stolliga pållar. Julen är god.

Julefrid. 

killarna är klippta. 
räkorna och havskräftorna är uppätna.

En helg i Stockholm - med bror med familj. Pappa och Marianne var med. Lite mindre ångest. Allt gick bra.Halva julen är avklarad. När vi kom hem hade det varit inbrott i pappas grannes hus... Jag har just lämnat Klara i stan - hon fixar några julklappar innan innebandyträningen. Ute är det vårkänslor - trots julen. Jag lyssnar på Stiftelsens "Lilla mamma":
"Timman är slagen när tårar nu gått kära vän
En skål mot din gravsten och snart får jag se dig igen
Julen är här å bara då,
Kan jag minnas dig som igår
Saknar dig så
Lilla Mamma du får inte gå
Vi samlas vid Philips i en både stora och små
Handsjön är kall nu men värmen från dig den består
Julen är här å bara då
Kan jag minnas dig som igår
Saknar dig så
Lilla Mamma
Snön bara faller ner å jag
Faller med den
Ett liv är så mycket mer som du sa
Mer än blå
Mer än blå
Julen är här å bara då
Kan jag minnas dig som igår
Jag saknar dig så
Jag kommer ihåg
Många löften som blev stora sår
Du älskade så
Men Lilla Mamma du gick ändå"
Lilla mamma - hon gick ändå. Det var inte så det skulle vara. Löften blev sår. Jag faller. Jag minns henne - men är rädd både för att minnas - och glömma... Jag faller. Plötsligt. Utan förvarning. Trots att jag lovar mig själv att aldrig göra det igen. Jag har lovat att aldrig mer känna efter. Inte nu. Inte någonsin. Det räcker med gångerna jag har fallit. Jag ska klara det. Vara stark. Fortsätta leva. Aldrig stanna upp. Om jag känner efter kanske jag inte reser mig igen... Om jag andas kanske hjärtat går sönder - och då kanske man inte kan laga det igen? Jag håller andan. Några minuter till. Några år till. Fokusera. Titta inte åt sidorna. Inte tänka efter. Inte känna efter. Överlev! Bocka av listorna - en sak i taget. Tänk inte på hur mycket hon fattas! Tänk inte! Var stark. Stanna inte upp. Le. Jag vill aldrig glömma henne. Jag vill inte att barnen slutar att fråga om henne. Jag vill att de ska minnas henne - men hur ska de göra det? De var så små - och Sigge var inte ens född. Men orden gör ont. Det gör ont att få dem att minnas - det som de inte ens känner. Mamma skulle inte dö. Det är så fel. Det var ett misstag. Och jag kan inte falla - för det finns ingen mamma som tar emot mig. Så jag biter ihop. Ett tag till. Kanske släpper jag ut lite i taget. Vi får se...
Det är som det är. Och jag vet inte längre hur jag ville att det skulle vara. Jag vet inte längre vad som är normalt. Jag vet bara att saknaden gör sig påmind. Att det aldrig blir som det var tänkt...

Jag vaknade med migrän. 

Ledig torsdag. Pyjamasbyxor. Tofs. Uppletande med hunden - i ljus. Läser saga för Sigge, spelar med i rollleken när Vipers möter Ryd... Städar. Tvättar. Pannkakslunch. Och sedan gör jag mig i ordning. Tar på mig ett par andra byxor, hyfsar till svansen och smörjer upp ansiktet - hämtar Linus och åker till ögonmottagningen. För 29:e gången - 27 gånger av de 29 har vi träffat samma person. Linus gör så gott han kan - jag är inte längre nervös för det. Hans vänsteröga är sämre än det högra. Så har det nog alltid varit. Och under årens lopp är det mycket som har diskuterats. Allt från "han är nog blind", till skelning och hjärnsynskada - det enda faktumet är en översynthet och skelning. Nu var det sista gången vi besökte ögonmottagningen nu blir det "vanlig" optiker i fortsättningen.
Ibland tänker man på hur det kunde varit. Hur mycket värre det kunde varit. Men också varför det blev som det blev... Ibland känns det som förbjudna tankar - hur hade livet sett ut, hade någon varit lyckligare om det hade varit på något annat sätt? Skulden väger tung på axlarna. Man försöker tränga bort tankarna. Det är som det är... Det är vad man gör det till? Man sörjer något man inte fick. Men man fick ett annat. Och ingen kärlek är större än den till sina egna barn. Det handlar inte om barnet. Det handlar om livet, och om den person som man själv inte blev... Att livet inte blev som man hade tänkt - att man tvingas bli någon man inte visste att man var. Och kanske blev det till och med bättre? Kanske har jag lärt mig mer än vad jag hade gjort annars? Kanske blev jag en bättre mamma - en bättre människa - ett bättre jag? Men det blir jag först om jag får tänka de förbjudna tankarna. Reflektera över dem. Sätta dem i sammanhang. När jag känner medkänsla med mig själv - då kan jag vara tolerant mot andra...

Min önskelista: 

Liten sover. Sliten.
Mellan och stor är på träning.
Pappan tog med hunden.
Jag sitter i soffan med en katt på magen.
Idag har lektionerna handlat om alger - en lektion som en elev kom fram efteråt och tackade för. Jag skrattade lite - trodde hon skämtade... Men insåg att hon menade allvar - och med en tillbakablick kunde jag se att den inte blev då tokig... För att vara en lektion om alger... Jag fick in evolutionen, växthuseffekten, övergödning, biobränsle vs fossila bränslen, fotosyntesen, cellandningen, jämförelser...
Annars har dagen indirekt handlat mycket om rättvisa. Dilemmat rörde inte mig, mitt ämne - eller mina elever. Men berörde mig. Vikten av kommunikation. Ord mot ord. Betygssystemet. Samtalen berörde mig. Makten. Självförtroende. Likvärdig bedömning. Fria eller fälla? Tillförlitlighet. Likvärdighet. Tolkningar.
I kväll läser jag (http://www.dagenssamhalle.se/debatt/reformera-betygssystemet-foer-baettre-likvaerdighet-21030) "Ett betygssystem bör vara konstruerat så att det tillförlitligt mäter de kunskaper vi vill att en elev ska lära sig och att det garanterar elever, föräldrar och nästa skolnivå att betyget står för samma sak oavsett vilken lärare som satt betyget. Samtidigt måste systemet vara praktiskt möjligt att arbeta med, inte ta för mycket tid att tillämpa eller ta för stora resurser i anspråk."
Och jag tänker att det kanske återigen är dags för en förändring...

Efter en vecka med betygsättning (x300), julfester (X2 för Anders), luciafiranden (X3), ridskola (X1), fotbollsträning (X1), innebandyträningar (X4), innebandymatcher (X3) - förutom allt jobb som innefattar en lärartjänst och mammagärning - så var det en Lisa för själen, välbehövligt och rent av nödvändigt att träffa baronen idag. 













Både han och jag njöt av ridturen tillsammans med Kim och tindra och av gosstunden efteråt. 

Idag köpte jag första julklappen. 
Nu sover killarna, klara och Anders är på innebandy, jag äter äggmacka framför den långtråkiga Nobelfesten, zappar till Frölunda- lakers (5-0), med hund och katt i knät. 

Som hund och katt.

Ute är mörkt och kallt.

Igår läste jag att det var varmare ute än vad det var i Stockholm på midsommarafton...

Och en bild från Petra Krantz- Lindgren: påminnelse på Fb idag:  idag, för fem År sedan - fick vi se vår Sigge för första gången:

Idag satte jag ca 200 betyg - 4 klasser återstår. 

Morgonen började med gråt. Sie var ledsen. Han ville inte å till dagis. Det är inte första gången den här terminen... Det finns ingen direkt orsak. Han verkar glad när han är där... De flesta föräldrar vet hur det känns att lämna sitt gråtande barn på dagis... Och idag var en lång dag... Samvetet gnager. Klumpen i magen och halsen växer. I takt med stressen som byggs upp när man börjar bli sen... Men jag kunde i alla fall meddela förskolepersonalen, som tog sig tid med att få Sigge på gott humör - trots att hon var själv med att utfordra alla barnen på avdelningen - att farmor och farfar hämtar idag. De skulle baka pepparkakor.
När de kom och skulle hämta - ville han inte gå hem... Nöjd kille där han är...
Förskolan fyller en viktig funktion - de passar mitt barn när jag arbetar. De är viktiga för samspel mellan barn och förskolepersonalen lär mitt barn en massa. Men jag hade gärna kortat ner alla Sigges förskoledagar... Det är nog inte mycket som Sigge har lärt sig på dagis som han inte hade kunnat om vi var hemma... För att hinna en stund umgänge, lek, matlagning, egna aktiviteter och barnens aktiviteter på kvällen - hoppar vi över fika- och lunchrasten för att komma hem lite tidigare... Klart att man har ett val...
Maten är lagad. De stora barnen är på träning. Sigge och jag sitter i soffan. Pepparkaksdoften ligger kvar i luften - och jag är oändligt tacksam för den kortare dagen, att sjuornas och åttornas betyg nu är satta, att tandläkarbesöket gick bra, för pepparkaksdoften som ger lite julstämning...

Innebandy x 3 igår. Och en match idag. Både Linus och klara vann sina matcher. 




Två ridturer har jag oxå hunnit med på en något understimulerad blyte. Vi fick rida efter devisen "jag bestämmer tempot - och du gångarten". 

Jag vaknade i natt. Av mitt eget skrik? Axeln hade hoppat ur led. Kroppen är inte på sitt bästa humör just nu. Handleden gör ont - sedan ett par veckor tillbaka. Ryggen - även om den faktiskt sakta blir bättre - så är den inte bra. När man har ont tror man att det kommer vara så för alltid... När man inte har ont, så minns man inte riktigt hur ont man hade... Det är ju inte bästa tiden att inte vara på topp. Betygen ska sättas, och innan dess ska bedömningar och rättningar av olika slag göras. Julklappar ska inhandlas. Och julkänslan infinna sig - men allt har sin tid. En sak i taget. Närvaro där jag är. Andetag för andetag.  Imorgon åker jag till Jesper. På torsdag är det julbord. På fredag är det ridning och umgänge med vänner. Sen är det helg. Igen.