flisas

BaraVaraTiden. 

BaraVaraStället.

Hela året går jag för fort i korridorerna. Tänker fort. Dricker kaffe fort - eller lämnar halvdruckna kaffemuggen för att något händer som jag behöver reagera på.

Nu är tiden efter det. Eleverna har fått sommarlov. Några träffar jag efter sommaren igen, andra ska vidare i livet. Jag oroar mig för några. Den trasiga. Undrar hur de har det.  Jag kommer få nya elever att lära känna. Och sakta bleknar minnet av de som var. De finns där inom mig. Speciellt de trasiga. Vi har städat, rensat och utvärderat - försökt tänka framåt och planera inför hösten med våra trötta, utmattade hjärnor som återigen konstaterar att vi "klarade det". Vi gjorde vad vi kunde för varenda unge. Korridorerna är tomma, liksom våra glasartade blickar. 

Och nu sitter jag här. På mitt BaraVaraStälle. Övar på att dricka kaffe långsamt. Tränar på att skrida fram, långsamt. Tar beslut långsamt - överväger, tänker till oavsett om det handlar om vad vi ska äta till middag eller om jag ska bada nu eller senare. Övar på att BaraVara. Att inte ställa väckarklockan - jag vaknar av måsarnas skri. Utvilad. Lugn. 

Det behövs ingen klocka. Vi är så vana vid att följa schemat slaviskt - kemi 50 minuter, ställtid 10 minuter, ny kemilektion i 50 minuter, 5 minuters rast innan biologilektion (hinner jag kissa och plocka undan, plocka fram och byta sal?), lunch 40 minuter, sedan 50 minuter kemi (och då måste jag ha hunnit plocka fram laborationsutrustningen, lägga nya uppgifter i classroom och kissa också - för det hann jag inte innan) , ledningsgrupp i 120 minuter innan dagen avslutas med en biologilektion. Och förberedelser inför nästa dag… nu räcker Matochsovklockan långt. Vindarna är ljumma. Solen värmer. Vattnet kluckar. Och sakta infinner sig lugnet. Pulsen sjunker. Och jag minns knappt hur snabbt jag sprang. Att det finns en annan verklighet - med trånga korridorer, motstridiga budskap, covid-19 och oro - att det finns en annan jag än läraren som springer i korridoren och lämnar halvdruckna kaffekoppar.  Och snart har jag förträngt att jag snart kommer vara en del av det igen… Snart kommer jag vara närvarande i mina beslut, kunna njuta av den välförtjänta ledigheten och känna lust inför kommande utmaningar. Men just nu är min största utmaning att BaraVara och aldrig är det så enkelt som på mitt BaraVaraStälle.