flisas

En ridtur på charmören inledde dagen - han var dock inte lika charmig idag. Planen var återigen ängen pga de dåliga skorna... Men innan vi ens hade hunnit ett varv hade han gjort två 360... Med hopp om att han nu hade sett allt det "otäcka" i de darrande asplövsgömmorna travade vi några varv... Men det otäcka blev otäckare och stegrades för varje varv, då jag beslutade mig helt enkelt för att ändra planen. Jag red ut en sväng och trotsade skorna. Då blev han lugn och vi galopperade i gott tempo. Trollen var som bortblåsta. Och jag tänker att det är lite så... Att vi inte är lika charmiga varje dag. Att vi ibland måste tänka om. Att vi ibland måste ta andra vägar än vi tänkt. Att vi måste parera, strukturera eller klappa medhårs... Försöka kompensera och förutse. Släta över... Skorna satt kvar. Lisa vs skor 5-0.

I övrigt har dagen fortsatt med bygge - tack alla inblandade. Och vi som inte bygger försöker ta tillfällen. "Passa på". Bada. När solen skiner.

Och så blev det trädgårdsträning hos Camilla.

Igår hyllade jag baron. Idag vill jag hylla två andra hjältar...
0745 på morgonen skulle Linus dra ut två tänder. Det kunde gå hur som helst. Men det gick hur bra som helst. En av dagens hjältar. Tandläkaren och dess student höll honom lugn. Jag höll honom i handen. De guidade. Och drog ut tänderna. Inga protester. Inga tårar. Ingen uppenbar rädsla. Bara en tapper hjälte som följde instruktioner. Och andades. Och en tacksam mamma.

Vi lastade sedan ett lass till Erikshjälpen. Och efter det hämtade vi en frysbox till farmor och farfar och åkte till moheda. Vi fick god middag. Vi lämnade killarna där - de ska sova över. Och vi insåg att Sigge sällan - eller aldrig - nog har sovit någonstans utan sin trygga storasyster.
När vi kom hem beställde vi suchi som Anders skulle hämta efter golfträning. Anders föreslog att jag skulle sätta mig, ta ett glas bubbel. Vila. Läsa en bok. Jag är så rastlös. Hittar alltid något att pussla med... Han föreslog handklovar. Jag bestämde mig för att springa en runda med myggan.
Hon är min andra hjälte. Min stöttepelare. Mitt sällskap. Min perfekta springkompis. Som aldrig protesterar. Som alltid hänger på. Som är entusiastisk. Som drar. Som anpassar sig. Mitt tempo är hennes tempo. Vårt perfekta tempo. Idag sprang vi intervaller. Vilket ger en högre tempo totalt. Nöjd med min kompis. Nöjd med min kropp.

Idag red jag baron - med de dåliga skorna - återigen på ängen. Fortfarande sitter de på. Det är ett under. Och även om träning på ängen är lite tråkig, så är det effektivt. Och han skötte sig så bra. Fin harmoni. Vi känner varandra så väl efter många mil tillsammans. Det behövs så lite. Han bär mig säkert. Jag känner hans muskler jobba för mig, hans snabba steg. Vi förstår varandra. Jag vet vad jag behöver parera. Han är lyhörd och lyder minsta vink. Det behövs så lite. Jag vet var han kommer snubbla, vad han kommer bli rädd för... Det är inte alla genom åren som har gillat att rida honom - men jag älskar det. Han är som ett andra skinn. Våra hjärtan slår i takt.
Nästa vecka åker vi på nordiskt baltiskt mästerskap i Danmark - då sitter. Yvonne i sadeln och jag kommer stå brevi och göra vad jag kan för att underlätta.
Ikväll var klara och jag på tantgympa - kul!

Klockan är strax över åtta. Jag har ätit frukost och druckit kaffe. Skickat iväg Linus med pappa för att fira Malte på ekö. Och sprungit en runda med sällskap av myggan. Nu sitter jag ute. Det är betydligt svalare idag än vad det har varit några dagar.
Idag skulle mamma fyllt 70... Hon som inte ens fick uppleva sin 60årsdag... Kag kan i te låta bli att fundera över hur vi skulle firat den. Med en god middag - kycklingvingar eller stekt fläsk? Kanske flundror på ekö? En whisky. Vilka hade varit med? Jag minns hennes 40årsfest på ekö. Släkten som kom i dimma på förmiddagen. Vännerna som kom framåt kvällen. Och hennes 50årsdag i Lysekil. Räkor. Winecooler.
Hon hade velat vara med... Hon lämnade oss alldeles för tidigt...

Igår fixade vi skaldjursfat - inte i vägga. Men väl hemma. Med goda vänner. Fint väder. Goda skaldjur. Barnen kunde springa och leka när de var klara. Och vi kunde äta länge.

Den bästa av världar.

Nu tackar vi ekö för den här sommaren. Med lite vemod. Med fina minnen. Och solbränd hud.

Ikväll var baron och jag ute en sväng. Tvättmaskinen går på högvarv. Gräset är klippt. Sigge var en sväng och lekte med Oscar. Och nu spelar alla barnen och Annie Uno. Vi har det bra i hemmahuset.

Ekö från sin bästa sida.

Det är de här stunderna vi ska minnas efter sommaren - i regn, blåst, kyla, snö, drivis...

Hon är ljuset, hon är skrattet. Hon är stilla hon är tankfull, hon kan påverka utan ett ljud. Hon gör saker på sitt sätt, hon gör lite som hon vill. Hon har slagit oss med häpnad ända sedan hon blev till. Hon är kraften, hon är energin.

Hon är oron, hon är undran, hon förstår allting så väl. Hon är pratet hon är frågorna, hon ser rakt in i min själ. Hon är leendet, hon är längtan. Hon är buset, hon är styrkan. Hon är mitt bättre jag.

Grattis älskade klara på 14årsdagen.

Det här inlägget har jag skrivit tre gå ger. Uppladdning gen funkar inte. Jag försöker igen...
Det handlade om en båt. En öde ö. Tre barn. En mamma och en pappa. En Hund. Klippor. Några får. Klättring. Ett äventyr. En måndag i vårt liv.

Och sedan 10hål golf i trädgården med grannar.

Ibland behövs det inte mer än så. Varken mer. Eller mindre.

Ibland är det inte så svårt. BaraVara. Det är skönt när man inte längre vet vilken dag det är. Ekö är bästa stället för det. Lite gräsklippning, Anders spelar en runda golf, födelsedagsfika hos en granne, läsning i solen, en cider i kvällssolen,valpmys...

Ibland är det inte så svårt...

Tänk att få vakna på morgonen. Sätta på kaffet. Känna att doften sprider sig i det fortfarande tysta, välstädade hemmet och känna hur den starka kroppen sakta börjar vakna till liv. Titta sig i spegeln och vara nöjd. Varje hårstrå på rätt plats.
Alla sover ännu… Bara jag är vaken. Häller upp en kopp kaffe och sniffar in denna ånga av arom som redan för några minuter sen befann sig i mitt inre. Sitter i solen. Klarblå himmel. Inte ett moln. Barnen börjar röra på sig. Och de slår sig ner och äter av frukosten. Nyplockade hallon. Nybakade frallor. Idel leenden och vänliga ord.
Dagen kan börja så. Idag var en sån morgon. Med vissa justeringar.
Igår var inte en sån morgon.
Igår fick vi besök av Persson Andersson. Dagen blev bra. Uno. Kubb. Fika. Mat. Skratt. Trots att morgonen var sämre.
Idag var det inga nybakade frallor men nyplockade hallon. Inget vackert hår och i ansiktet fanns tecken på flera rynkor. Men vänliga ord runt frukostbordet. Hjälpsam Linus som klippte gräset. Jag går runt med en gräsklippare - nynnar först på barnsånger, går inte psalmer och avslutar med studentsånger. Sol. Värme. På kroppen. I hjärtat.
Världen är inte perfekt. Ibland ses mest fläckarna på solen. Men ovanför molnen är himlen alltid blå.

Lekparkshäng för killarna , mygga och mig medan klara och Anders handlar efter att ha lyxlunchat i vägga. Killarna föreslog. Nu leker de tjuv och polis med en annan kille. Vi delade upp oss. Gjorde det enkelt. Ingen brådska. Ibland klarar man det. Att inte fastna i ett nät, i ett ord eller en känsla. Om vi alltid klarade det då hade det alltid varit balans. Vi hade alla varit hälsosamma och haft ett välstädat hem. Och vi hade aldrig fräst åt våra medmänniskor - när de behöver stöd. Vi hade aldrig behövt ångra några ord... Vi hade inte behövt känna ånger på kvällen över våra misslyckanden. Men att inte orka fullt ut, alltid, behöver inte vara ett misslyckande - det är att vara mänsklig. Få människor är helt perfekta. Innanför fasaden. Utanför Facebook. De flesta gör så gott de kan. En del har bättre förutsättningar för att lyckas... Det handlar inte alltid om attityder eller dålig uppfostran... Ibland blir det fel. Kanske för att vi var hungriga, trötta eller helt enkelt gjorde ett misstag. Eller kanske för att ungen gjorde just det där som vi hatar mest av allt, som vi bara inte klarar av att hantera på ett bra sätt. Ibland blir det rätt... Lev med det. Försök igen.

Igår var vi i skogen och tränade - barnen, grannbarnen, myggan och jag. Korna var åskådare.

Jag hann också med att rida 18km, Anders hann spela golf och bygga med hjälp av farfar. Farmor städade sigges rum. Jag fixade ett par presenter till klara.

Idag har Anders spelat golf och byggt, jag har klippt gräs och varit i stallet. Och ikväll ver klara och jag på uteträning.

Jag ligger nu jämte Sigge efter ett bubbelbad. Jag tänker på dagen. Gårdagen. Tänker på skillnader. Tänker på vad som gör att jag orkar hålla ihop eller inte... Gränsen är hårfin. Jag är så tacksam för mina fina barn. Min familj. Och ändå är det på dem som jag blir skogstokig ibland. På dem som jag emellanåt skriker för högt på. Eller väser fram orden mellan sammanpressade tänder. Hände det lika ofta förr? Skrek jag så högt? Föll jag så lågt? Ibland vill jag bara gå ut genom dörren och gå iväg. En lång lång lång promenad. Ensam. Inga röster som skriker mamma. Inga frågor. Bara jag. Kanske myggan. Eller en häst. Och alltid kommer ångern efteråt. Herregud vad jag skrek åt mina barn. Vad högt jag skrek. Totalt opedagogiskt, fjantigt och löjligt. Det kändes bra i min trötthjärna när jag gjorde det, men efteråt känner jag mig patetisk och i samma ålder. Och efteråt inser jag att det nästan alltid faller tillbaka på mig själv - bristande planering, bristande ork och tålamod.... Ofta är det något annat som irriterar mig. Som får mig ur balans. Ilskan pyr. Och kommer ut - som vrål.
Men man får nya chanser...

Efter ett par dagar i Halmstad - lasergame och gladiatorkamp, hotell, restaurang, hav och Ullared - så är vi hemma igen. Packa upp, tvätta, packa igen - och lite golf (Anders är iväg nu - åkte tidigt och hade svårt att väcka myggan - fick bära ut henne från sovrummet), ridning, gräsklippning (vi ska bara hämta remmen), bygge...

Roliga dagar. Spel. Strategi. Tävling. Samarbete. Människor som lyfter mig, och barnen om det behövs. Stöttar upp när mellansonen bryter ihop inför ullaredsbesök - vilket såklart inte är en optimal aktivitet för honom. Shopping. Stort. Mycket folk. Många saker. Men han tog sig samman - trots att han nästan var i panik strax innan och man ångrar sig att man tänkte tanken. Och där och då - är inte jag den mest pedagogiska mamman... När han säger att han ska stanna i bilen och jag förklarar vad som händer då, eller när han säger att han ska stanna utanför... Med hjälp av goda vänner, sammanbitning och tålamod - så gick det bra! Jag hörde en mamma bryta ihop vid legot - hörde hur illa det lät... Men man vet så lite om andra människor.

Igår var en dag med fart och glädje - fånga dagen. Anders spelade golf. Vi följde med malmgrens till stan - sprang runt sjön och klättrade på hinderbanan.

Jag såg allt det där som krävs i livet. Jag såg hur de ville, målmedvetandet i blicken. Jag såg hur de försökte. Hur de lyckades. Jag såg glädjen.
Och när jag sprang runt sjön kände jag att min kropp höll - att den var stark.
Väl hemma hämtade jag pappas elcykel för att åka på kalas hos Kim.

På kvällen var Olof med familj här. Mat. Prat. Bad.
Idag regnar det. Men jag har ridit en runda med Charlotte - vi hade inte träffats på ett år. Och snart väntar ettårsdagars för Alice.

Hemma i hemmahuset. Allt har sin charm. Ekö - med närheten, närvaron, känslan av oändlig tid utan alltför många måsten och det pittoreska. Hemmahuset med sitt wi-fi, diskmaskin, WC, tvättmaskinen, möjligheterna att stänga in sig i varsitt rum - leka med sina saker och komma undan...
En ridtur. För mamman. Baron och jag. Han litar på mig. Balanserar på den smala höjden mellan vattenfyllda hjulspår. Meter efter meter. Steg efter steg. På okända och välkända vägar. Förbi en brun huggorm, den läskiga stenen - som han bara har gått förbi i genomsnitt kanske en gång i veckan i minst fem år - likaså tar han chansen att hoppa lite vid den välkända stubben - alltid samma farligheter... Vi ser lastbilar, hus, blommor, sol... Vi stannar och äter några körsbär. Vi galopperar på. För bättre kondition. Mot nya mål. För en lyckligare mamma. För en bättre värld...

Ikväll badar vi bubbelbad och nu lyssnar Sigge och jag på Alfons.

Under filten. En bok. Långbyxor. Strumpor. Två tröjor.

Men sakta blev det allt varmare. Solens strålar började värma. Klädesplagg efter klädesplagg åkte av och med tanke på gårdagens regn så gjorde dagens vind ingenting.

Anders gick en rond mor den stora stubben. Länge ledde stubben och såg ut att stå som segrare - men skam den som ger sig.

Barnen spikade och bakade hallonkakor.

Och så blev det träning och en löprunda runt ön.

Jag läser minnen på Facebook - vad hände den här dagen åren innan? Igår var en milstolpe i mitt liv på många sätt. En dag jag minns genom åren...
Jag red hos Yvonne första gången. Och jag minns ridturen så väl. Baron. Amigo och Kim. Kims födelsedag. Hon fick en groda av Yvonne. Kanske skulle den bli en prins en vacker dag? Baron - lite på snedden... Rundan gick bra. Tills vi svängde upp på stallplanen och en katt hoppade ner från soptunnan och hästarna for iväg - ett litet test? Jag satt kvar. Den ridturen blev fler. Och genom åren har jag lärt känna hästarna och fantastiska människor. I vått och torrt. Oändliga mil och ord.
Ett annat minne från gårdagen var landslagslägret som jag fick rida för att Yvonne hade brutit foten. Så många resor vi har gjort - Tjeckien, Frankrike, Polen, Slovakien och runt om i Sverige.
Ett annat minne var att vår älskade hiho fick somna in efter lång och trogen tjänst - femton år är aktningsvärt!
Stimma insjuknade ett annat år - blev inlagd - men fick komma hem dagen efter. Troligtvis någon förgiftning.
Just nu sitter jag under en filt, myggan vid mina fötter, solen skiner, en kopp kaffe i handen - jag hade just tur... Jag hade satt på kaffe - en hel kanna - men eftersom vi har en aluminiumkanna så syns inte eventuellt innehåll. Plötsligt kom jag på att det kanske fanns kaffe sen gårdagen kvar i kannan eftersom vi inte var hemma igår. Jag slet mig från mig bok och gick in - i rätt tid. För att rädda Sigge iPad och Anders nya bok från kaffeöversvämningen...

En lillebror som inte gillar att förlora, som är van att få som han vill. En son som ställer för många frågor utan att vänta på svaret och som inte kommer undan för att få utlopp för alla funderingar i leken. En storasyster som vill alla väl, som ogillar konflikter. Två föräldrar som spelar för lite golf eller rider för lite för att må som allra bäst. Som hakar upp sig. Som höjer rösten för mycket. Ändå finns det stunder som förenar. Även på en liten ö. Stunder som får alla att må bra. Stunder av vila. Av glädje. Av samhörighet.

Eködagar. Inte det finaste vädret. Små regnskurar. Sol. Ömsom vin - ömsom vatten. Som livet är mest. Men här är ett lugn som man inte hittar någonannannstans. Det får bli bilder som visar våra dagar.