flisas

Mors dag. 

Frukost ute. 

Fin presen - kiwiträd och aprikosträd, chili och persilja.... Även om den absolut bästa presenten är att jag får vara mamma. 

     En ridtur.   

Lunch ute. 

Du fattas mig mamma. Varje dag. I allt jag gör. I varje framsteg och i varje bakslag. I alla konversationer, tankar, beslut, planer och drömmar... så fattas du mig och oss. 

Idag var jag kanske närmare min mamma än många andra var... Jag satt nära. Och ändå - så otroligt långt borta. 

"När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt."

Vi lagade mat ute. Igen. 

Mors dag. Helt i mors anda. Där mor trivs som bäst. Med sin familj. 

3/5 skrev jag "Sköna maj välkommen"...  nu - några dagar senare inser jag - som jag alltid gör varje maj- att ingen lärare sjunger "sköna maj välkommen". Aldrig nånsin.  Och allra minst i år. 

Sommarlovet är så nära - men är ändå så långt borta. Tiden är knapp och vi har så mycket som ska hinnas med. Och i coronatider blev det inte lättare...  

Vi tänker på nästa veckas röda dagar med skräckblandad förtjusning - vi vet inte om vi ska se fram mot dem eller inte. Vi är inte klara ännu... Kommer vi bli klara? Kan man bli klar? Klar med vad? 

Vi lärare på grundskolan har krigat mot viruspartiklar i korridorer, matsalar och på laborationer - som om vi vore odödliga. Vi har löst lektioner åt sjuka och vabbande kollegor och gjort uppgifter åt elever som av olika anledningar inte är i skolan - samtidigt som vi har klarat av vår egen undervisning. 

Viruset tar ingen hänsyn till att vi har betyg att sätta, prov och uppgifter att bedöma - rättvist. Vi måste få våra elever att orka lite till, göra sig själva rättvisa - samtidigt som vi, och eleverna, är så trötta. 

Vi ska inspirera våra elever - locka fram det sista utan att stressa dem - och lugna de stressiga och aldrig nöjda eleverna med prestationsångest samtidigt som vi ska krysta fram roliga, spännande och viktiga lektioner. Vi är skådespelare, kameleonter, poliser, kontorister, hyenor, lejon, kattungar - lärare och medmänniska. Och vi har hela tiden vetskapen i bakhuvudet om att tiden är knapp och snart är terminen slut och innan dess...

Och vi vet att när juni kommer så kommer betygen att vara satta - även om det känns som en omöjlighet just nu. Vi vet att det inte finns någon annan väg, ingen annan som kan hjälpa mig med den rättvisa bedömningen - ingen som känner mina elever så väl, som jag. 

Vi vet att vi kommer få ihop det i år igen. Men vi vet inte hur... 

Jag vet dock att jag har med mig prov hem i helgen och betygspärmen... Att jag sover dåligt på nätterna. Att jag vänder ut och in på mig själv för att se så mycket som möjligt. Att kroppen värker och huvudet bultar. Att jag kommer hem på fredagseftermiddagen - helt slut efter att ha utmanat min simultankapacitet till max hela dagen, hoppat lunchen, handlat, gått en promenad och gjort en snabbsanering av hemmet...

Och vi vet att vi snart står där och sjunger "den blomstertid nu kommer".

Världen har aldrig varit vackrare - än när mångfaldens färger speglar sig i himlen över min gamla skola på kvällspromenaden. 

En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt

Välkommen, välkommen hit

Vem du än är var du än är"

Och ikväll visar världen sin egna prideflagga. Det blir inte vackrare...

"Sköna maj välkommen"... 

I en tid när det onormala är normalt nynnar vi in våren.  Utan majbål/majbrasa/valborgseld, valborgsmässobål/valborgsmässoeld - kärt barn har många namn. Vi hyllar helgonet Valborg som levde i Tyskland på 700-talet och som blev helgonförklarad den 1 maj (enligt vissa källor den första författarinnan i Tyskland).  I förkristen tid var detta tidpunkten då gränsen mellan de levande och döda var som svagast, vi eldade för att skydda oss mot häxor och för att skrämma bort annat ont, vi eldade för att hålla borta vargar och andra vilda djur så att boskapen kunde släppas ut på bete den 1 maj. Majbålet är symbolen för våren och ljuset, elden ger plats för det nya och "med tacksam tunga tusen fåglar sjunga liksom vi: Välkommen, sköna maj!"

I affären möter vi människor med munskydd och plasthandskar- och vi reagerar knappt. 

Det onormala har blivit normalt...

Jag möter en vän som just förlorat sin mamma - jag ger honom en kram... i coronatider. Och genast säger barnen "man får inte kramas". Men ibland behöver man en kram - eller ge en kram. 

Ibland behöver det onormala få vara normalt. 

Jag ser maskrosor och tänker på Maskrosbarnen. De som finner väg genom asfalt och betong. En livskraft som ständigt imponerar på mig. 

Fina. Och oönskade. Hatade av många. Vackra i sin enkelhet. Och har Kraften att överleva. Även när det är onormalt.