15/5; fredag
3/5 skrev jag "Sköna maj välkommen"... nu - några dagar senare inser jag - som jag alltid gör varje maj- att ingen lärare sjunger "sköna maj välkommen". Aldrig nånsin. Och allra minst i år.
Sommarlovet är så nära - men är ändå så långt borta. Tiden är knapp och vi har så mycket som ska hinnas med. Och i coronatider blev det inte lättare...
Vi tänker på nästa veckas röda dagar med skräckblandad förtjusning - vi vet inte om vi ska se fram mot dem eller inte. Vi är inte klara ännu... Kommer vi bli klara? Kan man bli klar? Klar med vad?
Vi lärare på grundskolan har krigat mot viruspartiklar i korridorer, matsalar och på laborationer - som om vi vore odödliga. Vi har löst lektioner åt sjuka och vabbande kollegor och gjort uppgifter åt elever som av olika anledningar inte är i skolan - samtidigt som vi har klarat av vår egen undervisning.
Viruset tar ingen hänsyn till att vi har betyg att sätta, prov och uppgifter att bedöma - rättvist. Vi måste få våra elever att orka lite till, göra sig själva rättvisa - samtidigt som vi, och eleverna, är så trötta.
Vi ska inspirera våra elever - locka fram det sista utan att stressa dem - och lugna de stressiga och aldrig nöjda eleverna med prestationsångest samtidigt som vi ska krysta fram roliga, spännande och viktiga lektioner. Vi är skådespelare, kameleonter, poliser, kontorister, hyenor, lejon, kattungar - lärare och medmänniska. Och vi har hela tiden vetskapen i bakhuvudet om att tiden är knapp och snart är terminen slut och innan dess...
Och vi vet att när juni kommer så kommer betygen att vara satta - även om det känns som en omöjlighet just nu. Vi vet att det inte finns någon annan väg, ingen annan som kan hjälpa mig med den rättvisa bedömningen - ingen som känner mina elever så väl, som jag.
Vi vet att vi kommer få ihop det i år igen. Men vi vet inte hur...
Jag vet dock att jag har med mig prov hem i helgen och betygspärmen... Att jag sover dåligt på nätterna. Att jag vänder ut och in på mig själv för att se så mycket som möjligt. Att kroppen värker och huvudet bultar. Att jag kommer hem på fredagseftermiddagen - helt slut efter att ha utmanat min simultankapacitet till max hela dagen, hoppat lunchen, handlat, gått en promenad och gjort en snabbsanering av hemmet...
Och vi vet att vi snart står där och sjunger "den blomstertid nu kommer".
