flisas

Fredag. Fredag innan lov. Jag gick en runda med myggan när jag kom hem. Oändligt långsamt. Andades ett andetag i taget. Tog ett steg i taget. Syre långt ner i lungorna. Min kropp orkade inte gå snabbt. Jag blundade. Vilade i varje steg. För många dagar har kroppen stressat sig igenom dagarna. Jag har känt, flera veckor, hur hjärtat har slagit dubbelslag, och jag har fått kippa efter andan innan hjärtat återigen slår i lagom takt, jag har känt magsaften rinna till och magkatarren som har varit på gång. Känt tröttheten. Sett leder svullna upp. Ett finger. En handled. En ömmande tumme. Ett ont knä. Stelhet. Men nu tillät jag kroppen att gå ner i varv. Jag såg min glada hund yra omkring. Andades. Långsamt. Gick. Långsamt. Sakta gick jag genom skogen. Mot påsklovet.
Och så tänkte jag på ett inlägg om förstelärare som jag läste igår på facebook... "När man tänker på konceptet förstelärare så föreställer sig säkert många en stark person som kan stötta andra. I själva verket tror jag att försteläraren på många sätt är en av skolans sköraste resurser - som bör behandlas oerhört varsamt av skolledningen.
Många lärare som tar ansvar för förändringsarbete utan att inneha en formell ledarroll utsätter sig nämligen för en mängd problem som i slutändan kan göra att de blir disillusionerade och slutar leda arbetet. Michael Huberman (1993) studerade under lång tid lärares karriärsutveckling och formulerade det som senare kom att kallas "Hubermanparadoxen", en tes som beskriver hur man, för att gå igenom läraryrket med en bibehållen känsla av tillfredsställelse, bör hålla sig till sitt eget arbete i det egna klassrummet med de egna eleverna. Hubermans forskning visade att lärare som istället tog en informell ledarroll och ville arbeta med hela kollegiets utveckling, för att de fann detta arbete stimulerande, till slut ofta hamnade i lägen av utbrändhet; de förlorade sina positiva känslor inför arbetet, hamnade i konflikter med kollegor och kände en allmän känsla av besvikelse inför sin karriär. Arbetsuppgifterna var visserligen stimulerande, men organisationen och strukturen kring arbetet fattades; lärarna upplevde att de inte kunde jonglera båda dessa roller (undervisa respektive leda) samtidigt.
En annan forskare som tittat mycket på detta är Michael Fullan. En av anledningarna till att skolprojekt ofta misslyckas, eller bara sprids till små grupper av lärare, kan enligt honom vara att resurser och tidstilldelning är för liten, och att resultatet och spridningen därför också blir liten. Lärare i informella ledarskapsroller anstränger sig enormt med de små medel de har, men bränner som han menar ”oundvikligen” ut antingen sig själva eller sin passion inför projektet. När omgivningen märker att idéer som initalt blåses upp stort sedan snabbt misslyckas leder detta till vad han kallar en ”this, too, shall pass”-mentalitet bland kollegorna som kan göra det ännu svårare för de lärare som faktiskt vill få till en bestående förändring.
Judith Little har också beskrivit detta fenomen, och hon menar att de lärare som omfamnar förändring, och i den processen tar ett informellt ledarskap, behöver stort stöd från skolledningen och skoladministrationen när det gäller att hantera sin roll i reformarbetet. I den ganska svåra dynamik som uppstår mellan den som vill förändra och grupper på skolan som vill upprätthålla status quo finns det grogrund för en bevikelse hos entusiastiska lärare, som helt enkelt inte orkar hålla glöden vid liv (fenomenet har till och med ett namn: "disappointed reform enthusiasts")
Förstelärarollen är ett sätt att formalisera det informella ledarskapet men vi är ju inte ensamma med denna idé i Sverige. Tyvärr har konceptet ur ett internationellt perspektiv ofta lett till att dessa lärare distansierar sig eller distansieras från de övriga kollegorna, eftersom satsningarna sällan tar skolkulturen (en allmän, nationell, regional eller lokal) i beaktande. Dessutom får de som har informella ledarskapsroller sällan den utbildning som behövs för att bli riktigt effektiva som katalysatorer för förändring, och det finns också en risk för konflikter mellan olika informella ledare. ..."
Referenser
Fullan, Michael, "Broadening the concept of teacher leadership." Professional development in learning-centered schools (1997): 34-48.
Leithwood, Kenneth, Riehl Carolyn, ”What do we already know about educational leadership”, i Firestone, W. A., & Riehl, C. (2005). A new agenda for research in educational leadership.
Little, Judith Warren. "The emotional contours and career trajectories of (disappointed) reform enthusiasts." Cambridge Journal of Education 26.3 (1996): 345-359.
Jag har tänkt på fenomenet. Förstelärare. Är det värt det? Vilket är priset? Vad är det som gör att jag är en förstelärare? Vad är mitt uppdrag? Vilken utbildning har jag att driva förändring? Jag har ingen extra tid för uppdraget. Jag tror inte att jag är personen som blir utbränd - är det någon som tror det? Jag tror däremot också att det är viktigt för all förändring att den har stöd hos ledningen och backas upp av den samme! Det är också viktigt att förstelärare har nedsättning i sin tjänst om man ska driva utveckling utan att bli utbränd! Kollegialt lärande är ett samarbete - en delaktighet, inte en envägskommunikation, en föreläsning. Jag får så fantastiskt mycket bra från mina kollegor på jobbet - och i det utvidgade kollegiet i t.ex. olika facebookgrupper. Det är viktigt! Delaktigheten.
Nu ska jag fortsätta att andas i lugn takt. Åka på ridning med Klara.

Jobb. En sväng till mormors lägenhet för att lämna nycklarna vid besiktningen. Jag hade frågat hur många nycklar det skulle finnas - svaret var tre. men det var fem visade det sig. Jag hade fyra... Varför svara när man inte vet? Jag blev irriterad. Ledsen. Arg. Förtvivlad. Orkeslös. Återigen kommer bitterheten över mig. Och att vara bitter är ingen fin egenskap. Jag försökte vända det - tänkte att jag åtminstone hann med en liten promenad i solsken, när jag gick till mormor och letade... Och att jag fick träffa henne. Men ibland är det inte lätt att vara människa. Barnbarn. Liten. Ensam?
Åkte tillbaka till jobbet. Några tårar trillade på kinden. En kram. Några värmande ord. Torkade tårar. Lite utkletad mascara. Och med ett leende stod jag återigen framför ett gäng elever.
Hämtade Sigge. Linus var hos en kompis - en sån lycka. Att få känna sig "normal". En kompis som ringer... Och jag funderar över fredagens initiativ - rocka sockorna. Det handlar om att vi får vara som vi är - frågan är bara hur annorlunda man får vara... Egentligen... Det är lätt att ta på sig olika strumpor. Säga att man accepterar. Men det är svårt att vara överseende när barn stör på bio, när barnet slår en klasskompis i ren frustration, när eleven pratar rakt ut på lektionen eller inte förstår övningen på idrottsaktiviteten. När inte barn springer lika fort på fotbollsplanen, lägger sig och skriker hysteriskt i affären eller säger konstiga saker... Då är det lätt att det fälls kommentarer om bristande uppfostran, coachning och vilka som ska få en plats i laget... Det brukar låta annorlunda när det slagna barnet är ditt... Det är lätt att säga att alla är lika mycket värda, att olika är bra, att annorlunda berikar - men det är svårt att visa i handling - förutom i ett par olika strumpor då... men det kanske är en början? Världen kommer bli finare om vi accepterar olikheter, och först då kan barn, och människor, med svårigheter, lättheter och olika funktionsuppsättningar få en ärlig chans att lyckas.

En kompis till Sigge frågar om han vill komma hem efter dagis. Sigge vill. Vi åker dit. Han är glad. Börjar leka. Jag pratar en stund med mamman. Och ska sedan gå. Då vill Sigge hem. Kompisen blir ledsen. Sigge blir ledsen. Jag blir förvirrad. Vill inte tvinga. Men vill inte att kompisen ska bli ledsen... Försöker. Men Sigge vill hem. Vi åker hemåt. Jag berättar att kompisen blev ledsen, att man behöver tänka till innan. Försöker förklara. Känner min egen trötthet. Som en urlakad trasa, en spillra. Sjunker ihop i soffan. Och förstår Sigge - kanske var det inte svårare än så? Trötthet. Mammig. En dag efter dagis. En fredag till på köpet. Då ridning och innebandymatch väntar. Det handlar inte om att såra, vara en dålig kompis. Det är fn treåring som inte orkar mer... Och en trettioåttaåring... Mer än så är det inte...


Vem bestämmer vad som är normalt? Vem bestämmer att man ska ha två lika strumpor? Vem bestämmer vem som är normal? 46 eller 47 kromosomer... 

Studiedag. Möte. Samma tugg. Gnäll. Men inslag av vad som hände i helgen, vilket inte direkt hade med våra elever att göra - men deras bröder, kusiner och släktingar. När gäng slogs på Teleborg och en broder hamnade i koma och ligger i Lund. Världar möter världar. Världar där knivar, baseballträ och knytnävar härskar. Vi fortsatte med en föreläsning av två unga somalier. Och vidare på bio. Trevligt folk. Som första afrikanska lag någonsin har Somalia precis anmält sig till bandy-VM. De unga spelarna bor dock inte i Somalia. De bor i Borlänge. Och ingen av dem har någonsin stått på ett par skridskor. VM i Sibirien börjar om sex månader. Någon tycks ha tänkt väldigt långt utanför boxen... En fantastisk film på många sätt. Som leder till många tankar, skratt och eftertänksamhet och engagemang. Man får se dem stå på skridskor för första gången, se dem träna mot ett mål - och så får man höra berättelser om flykt, ensamhet och längtan efter familjemedlemmar som blev kvar i hemlandet. Det är möten, integration, inkludering och engagemang över gränserna - livsviktigt. Vi behöver mer av det här. Inkludering, möten, kommunikation, goda handlingar och engagemang...

Efter en jobbdag full med lektioner - var vikarie i både sv, so och tk - så var det skönt (att efter att ha hämtat Sigge och lagat torsk med äggsås) hinna ut innan det blev riktigt mörkt och rida en runda på Nora med Kim och Charlotte. Sakta gick solen ner - himlen var rosagulblå och stjärnorna tindrade. Jag är så nöjd med Nora ikväll som gick först och fightade mot tomtar, troll och älvor genom vatten, mörker och eld! Nu hoppas vi bara att lakers tar sig samman och vinner! Tredje perioden igång och fortfarande 0-0. 

Idag när jag läser mina vänners statusar på fb om fågelkvitter, sol, dressyrträningar - då önskar jag att jag inte var sen från jobbet och kom ut i stort sett när det var mörkt, att jag inte behövde köra barn till innebandy/fotboll och laga mat. När jag sen satte mig i bubbelbadet med min yngste son - så var jag lugn. Jag kände att jag var på rätt plats. Min bästa plats just då. Och jag önskade inte att jag var någonannanstans med någon annan... 

Nationella proven närmar sig. Vårterminen handlar mycket om nationella prov i skolans värld. Planering. Genomförande. Bedömning. Summering. Vi vet ännu inte vilket NO-ämne som vi får på vår skola. Jag har just satt ungefär 400 betyg. Jag har avklarat 15 utvecklingssamtal. Och ett föräldramöte. Rättat otaliga analyserande, diskuterande uppgifter, gett respons på problemlösande uppgifter och laborationer. Och snart är det nationella prov...Jag har två niondeklasser i år i två ämnen. Rätta. Bedöma. Mata in för statistiskt underlag. Jag tycker många gånger att nationella prov är ett bra redskap - jag får hjälp att fokusera mot målen, jag får tips på bra frågor och det synliggör elevernas kunskaper. Det är en utvärdering av min undervisning - och av eleverna. De har utvecklat mig i min bedömning och gett mig vägledning när jag konstruerar frågor. Proven är genomtänkta. Bra formulerade frågeställningar utifrån centralt innehåll och kunskapskrav. Det finns bra elevexempel som jag kan använda för att synliggöra skillnader i olika svar. Men eleverna har så många nationella prov. Många delprov i varje ämne. De känner press på att prestera. Det är mer ett statistiskt underlag än en hjälp för mig att vägleda eleverna i sin jakt att nå längre i ämnet. Det finns oftast rättså lite tid kvar efter det nationella provet, vilket gör att jag inte kan använda proven som det lärande redskap som jag skulle önska. Vi skulle kunna göra proven mer utspridda genom skolåren - inte endast sista terminen på ett stadie. Då kunde jag jobba med eleverna med de luckor som jag finner - ett lärande redskap för att höja kvaliteten i svensk skola... När proven mer blir ett statistiskt än ett lärande redskap - då tröttnar jag lite. Många av våra lärartimmar lägger vi för att få ett statistiskt underlag. Och jag, personligen, tror inte att det är ett effektivt sätt att höja kvaliteten på svensk skola... Det tar massor av undervisningstid - att förbereda, genomföra, kommunicera, bedöma, sammanställa... Dessutom är det nationella provet till väldigt stor del endast ett bevis på det jag redan vet om eleverna. Är nationella prov ett sätt att mäta kvalitet på elevernas kunskaper, ett måste för att säkerställa en likvärdig och rättvis bedömning? Lägger vi för mycket fokus, resurser, tid och engagemang de nationella proven? De nationella proven är ju summativa, hur går det ihop med ökade antal nationella prov och en forskning som allt mer slår fast att formativ bedömning är mycket mer givande för kunskapsutvecklingen?

Första mars med aprilväder.