flisas

Inläggen duggar inte lika tätt som regnet... Men vi har fått några soliga dagar den här veckan. Och vi har njutit. Jag gillar inte att fokusera på vädret, bli irriterad på vädret - man rår ju liksom inte över det ändå, och det man inte kan påverka är ingen idé att lägga energi på - men jag gillar verkligen sol! Livet blir enkelt. Ett strandbesök. En fika. Ett glas rosé. Grillat. Bara vara. Vi har träffat släktingar och vänner. Vi har varit på lammfest hos Frida och Peder - det var länge sedan jag skrattade så mycket och var vaken så länge en natt. Vi har varit på Skara sommarland. Vi har badat. Vi har fått två små ljuvliga kattungar som behövde ett nytt hem - Chilla och Fräs. Sigge har varit dålig - han var halt och sedan fick han hög feber - sedan blev han bra. Sedan har Stimma varit dålig - riktigt dålig. Typ någon slags förgiftning. Och för ett tag så tror man att det är hennes sista timmar - livet försvinner från ögonen. Men hon repade sig... Jag har ridit - i åskvärmen igår red Baron och jag en lång runda. VM-hästen motionerad = svettig Lisa. Jag blir en del av teamet som åker till London i mitten av augusti - även om jag inte följer med. Idag fick vi sällskap av ia/Etral och Esther/Amigo. Sedan har jag städat ur min garderob idag, medan Anders spelar golf. Jag slötittar på OS - och önskar att jag kunde röra på mig mer, men min rygg begränsar fortfarande mig oerhört mycket. Det är ju en andra sak som jag inte vill lägga energi på - eller låta begränsa mig och som jag sällan ger vika för - men kampen är ojämn, och stundtals kapitulerar jag, förlorar och tvingas inse begränsningarna... Men jag bryter ihop.och kommer igen. Jag tar mig igenom.

En sista bild för idag - glöm inte att trycka på "juli 2012" för att kunna se allt nytt. Detta är ett axplock av en liten del av livet - sommaren 2012...

"Aldrig mer" är för stora känslor för att förstå...

Hemma i Vederslöv igen. Med en massa minnen, ord och tankar - från en Ekövistelse. Taggar på hallonbuskar, några i hjärtat. Skratt och gråt. Glädje. Besvikelser. Tacksamhet. Dagarna går. En del sol - men mest mulet. Omväxlande. Snabba regnskurar. Blött. Blåsigt. Semsterdagar - som mest har ägnats åt fix med hus - både hemma och på Ekö. Snart är min långa mammaledighet över - över. pausen från arbetslivet. I verkligheten, hos dem som betyder mest. Klara har fyllt 10 år, och Margareta 70 år. Fina människor - fina kalas. 2 dagar innan Margaretas 70årsdag - var det ne arbetskompis till Anders som kom på besök på Ekö - han frågade om jag var Anders mamma... Anders få i stort sett alltid visa leg på systembolaget... Vi har varit på Kentkonsert - tack Sandra och Eric för att ni ville ta hand om våra kottar under tiden. Idag har jag tagit hand om stallfix och ridit en runda.

Lugna dagar... Stormiga dagar... Känslor åt alla håll och kanter. Strandsatta - inte riktigt, men vi är på en ö och utrymmet är begränsat, möjligheterna att komma undan och andas själv är litet. Ibland för litet. Kajsa, klaras kompis har varit här ett par dagar och har nu åkt. Vi var i vägga och åt lunch, gick en runda på stan och kände fast mark under fötterna en stund. Nu är Anders och de stora barnen och pilkar torsk. Sigge sover och jag vilar. Vi hade ett bryt innan de åkte, tröttnade - och den här gången tröttnade Anders och jag samtidigt- ingen av oss kunde medla och vara den starka. Idyllen skymdes av gnäll, prat, frågor. Man orkar inte parera och vara vuxen. Jag läste om trotsåldrar...
"Trots kan vara väldigt jobbigt, både för barnet som trotsar och för omgivningen. Men trotset behövs och det är positivt eftersom det leder till mognad och utveckling. När barnet plötsligt tvärvägrar och bär sig illa åt är det lätt att vi som föräldrar tycker att vi har misslyckats. Eller vi blir oroliga, undrar vad som hänt med vårt snälla barn som vi inte känner igen.
Men det är alltså inte vi föräldrar som gjort något fel när barnet plötsligt tvärvägrar till allt och bär sig illa åt. Och det är inget fel på barnet utan det är precis som det ska vara.En del barn är alldeles ovanligt trotsiga, envisa, krävande och utmanande. De barnen är inte sällan tidigt utvecklade och är starka, fantasifulla och begåvade. De utmanar ständigt sina föräldrar (men brukar vara lätta att ha att göra med på dagis). Därför är det svårt och slitsamt att vara föräldrar till dem. Periodvis kan de skapa kaos och förtvivlan i familjen och de kräver ett extra starkt motstånd.Föräldrar till extra krävande barn kan få tankar om att barnet kan vara ett så kallat bokstavsbarn. Men barn som är jobbiga hemma och snälla borta har inte någon störning.  Ett trotsigt barn behöver motstånd. Det är inte fel att våga sätta stopp, bli arg och hindra barnet. Det är tvärtom viktigt, genom att ge motstånd hjälper vi barnet framåt i utvecklingen. Därmed inte sagt att vi måste ta alla konflikter - det kan bli outhärdligt många. Ibland måste vi  "välja våra krig".
Mitt i en intensiv trotsperiod känns det som att den aldrig kommer att ta slut. Men den tar slut och ofta följs trotsperioden av en ovanligt lugn period.
Det är svårt att vara lugn och konsekvent när det stormar som värst. Det är naturligt att man som förälder växlar mellan att hota, skrika, straffa, övertala, gråta och muta. Det mår barnet inte dåligt av.
Barn är olika. En del gråter istället för att skrika då de trotsar. Därför kan vi inte alltid behandla syskon på samma sätt.
Det kan vara lugnande och tröstande att prata med andra föräldrar med barn i samma ålder. Många tror att de är ensamma om att ha ett "omöjligt" barn och känner sig misslyckade." ..."6 år. Efter den lugna 5-årstiden kommer 6-årstiden som är betydligt stormigare. Det är som om barnet får en stark oro i både kroppen och i själen. Känslolivet åker berg- och dalbana. 6-åringen är skör. Många får psykosomatiska symtom, ont i magen är till exempel mycket vanligt. Precisionen och koordinationen är ofta sämre nu än tidigare.
Vid 6 år är barnet vetgirigt och har lätt för att lära. Han vill ha ordentliga svar, kan argumentera och kompromissa. Gillar att tävla och få beröm. Vill gärna "styla". Kan ta mer ansvar än tidigare.
Kroppen förändras snabbt, drar iväg på längden, kroppens proportioner blir mer som vuxnas. Det är svårt att sitta still, 6-åringen är glad och rastlös.
Det viktigaste i 6-årigens liv är förstås att skolan börjar. Efterlängtad av en del, en jobbig förändring för andra. Men de flesta klarar denna omställning ganska bra efter en tid."
Detta hittade jag på psykologiguiden. Inte för att jag vet om Linus är i en trotsålder - vi har nog inte direkt känt av sådana tidigare, men nog är han vetgirig och nog har han växt på sistone... Och visst är det svårt att vara förälder - tårar, skratt, hoten och mutorna haglar i en salig röra... Alltid älskad.

Sitter på ett soligt ekö, lite blåsigt - men i skydd av stenen är det lä- och klarblå himmel. Min rygg blir sakta bättre- från att ha varit så dålig att tårarna sprutade några morgnar och benen inte bar mig... Det gjorde mig rädd... Jag höll på att vinna tävlingen som jag absolut inte vill vinna -" vem har ondast"... Jag höll på att förlora den - jag hade fruktansvärt ont... Men som sagt den blir bättre och nu kan jag knappt minnas hur ont jag hade. Smärta förträngs. Glöms. Och det är lätt att glömma uppskatta en väl fungerande kroppen när den fungerar...

Troligtvis fick en en hjärnblödning - han var sne och hade svårt med balansen, ändå lekte han med bollen och de andra hundarna, vinglade runt i trädgården. Älskade, fina hund. Så speciell. Så älskad. Så saknad.

Du fattas oss! Vi glömmer dig aldrig. Du har det bra nu. Kortet tog jag igår. Finaste.

... sitta med bebben i knät när febern stiger titta på allt som skulle, bordas göras...

Den här dagen, 30 juni, för 6 år sedan somnade älskade mamma in. Jag hade det bra. Under stjärnorna. En tår i ögonvrån. Ett leende på läpparna. En dag i himlen är som hundra på jorden...

... började i regn men vi jobbade målmedvetet mot målbilden - en uppvärmd badtunna, havsbad, bastu och god middag vid havskanten. Y och N slutade 2:a. Och det blev sol framåt dagen!

En regnig dag tidigare i somras i Dänningelanda - på promenad med byfånar, papegojor och pållar.

Idag leker vi gud och högre makter... Liv och död. Rättigheter och skyldigheter... Är det en tillräckligt vacker dag för att dö? Djurägarens vånda. Glädje och sorg. Minnen, drömmar, mardrömmar och smärtsam verklighet. Idag har Hiho visat oss sin kärlek och tillgivenhet som aldrig förr och lekt med de anda hundarna med en boll i munnen - trots att han knappt kunde stå på benen. 15 år. Respekt. RIP finaste, älskade Hiho. Älskad och saknad - men aldrig glömd. Han har lärt oss oerhört mycket. Tacksamhet.

Den här veckan har varit ömsom sol ömsom regn... Sol och bad - och vila med febrig kille på bröstet. Skratt och gråt. Vi har haft en vecka av sjukdom (Sigge har haft nästan 40 graders feber - och förhöjd sänka, men han verkar bättre idag) och skador (Anders har klämt sin tumme illa, hans rygg har blivit bättre, men min är särdeles dålig, så dålig att jag inte minns när den var sämre - idag på morgonen bar inte benen och Anders fick så gott som bära mig till toaletten - nu är den dock något bättre). Bloggen har inte fungerat i telefonen - därav dålig uppdatering.
Helgen i stockholm var mycket trevlig och Yvonne och Ia red hem fina resultat.