flisas

Sista augusti och kanske sista sommardagen?  Jag har ägnat den dagen åt hockeyträning och träningsmatch i innebandy. Därimellan städade jag snabbt här hemma - inte så som lorenz sa för sisådär tjugo år sedan, på en instruktörsutbildning, när han förklarade hur man skulle smeka golvet när man dammsög. Nä, idag forserade jag - skrapade på ytan och gjorde det nödvändiga. Det kommer andra dagar då jag kan njuta av städningen.  Anders är på klubbmästerskap i golf och ligger fyra efter första dagen. Imorgon väntar en runda  golf till och fotbollsmatch i Älmhult. Och förhoppningsvis en ridtur - idag bad jag Anna rida blyte, min tid räckte inte till.

Ett inte så mysigt hösttecken - invasion av älgloppor på ridturen. 

Idag för 25 år sedan förändrades min värld. Marken gungade under mig och ovanför seglade rosa moln. Ett plus ett blev vi. Lika självklart då som nu. Symbios när det är som bäst! 

Jobbveckan är slut. Otaliga gånger har jag fått sätta mig dubbelvikt på en stol eller luta mig över bänken. Men det har varit en bra vecka. Jag åkte och handlade. La in en maskin tvätt och fyllde diskmaskinen. Jag satte på Emma Leijnse sommarprat och städade - hon berättade om utbildning som gjort kvinnor till vår tids vinnare – och varför pojkar blir förlorare redan i skolbänken. Det är inte något lättlyssnat sommarprat. Det är något som vi har funderat länge över i skolan - varför killar misslyckas i högre grad än tjejer. Jag har länge avfärdat det och tänkt att "de lyckas ju ändå bäst i längden och får ändå mest lön så småningom". Men hon beskriver hur faktorer som könsroller, social bakgrund och härkomst påverkar livsmöjligheter. Män med låg utbildning blir i hög grad bortvalda i arbetslivet, och som partners: lågutbildade män är i mycket lägre utsträckning pappor än högutbildade män, medan samma tendens inte syns bland kvinnor på samma sätt. "Att misslyckas i skolan är en katastrof för den enskilde, men det slår också tillbaka på oss alla", säger hon. Hon kopplar också ihop gängkriminalitet, psykisk ohälsa, utanförskap, extremism och växande anti-demokratiska krafter med den misslyckade skolgången. Det måste satsas, framför allt på pojkar, anser hon. För kvinnor har sprungit om dem för länge sedan när det handlar om utbildningsnivå. När killarna misslyckas - är det någon annans fel. "När tjejer misslyckas är det deras eget fel."
Vi får inte ge upp i skolan - alla har rätt till likvärdig utbildning. Oavsett. Alltid.
Jag ser fönster som behöver putsas och gräs som behöver klippas. Jag vet bara inte när... Ikväll väntar innebandymatch, i helgen väntas fotbollsmatcher, golftävling, ridturer och fester.
Och på kvällar och morgnar dansar älvorna över sjö och nejd. De underjordiska kallar. Hösten har kommit. Med allt som det innebär.

Måndagskänsla. Måndag hela veckan.  En kväll med innebandyträning hemma och på Hovshaga. Med regn, sol, blixtrar och regnbåge - på samma gång.  Vi fick hoppa över ett hockyföräldramöte för att hinna laga mat.  En kort stund av frustration över skolans otillräcklighet i kommunikation som hår ut över min älskade son. En kort stund av svallande känslor. En stund av maktlöshet i rummet mellan skola och hem. En stund av frustration för att varken jag eller tiden täcker till.  Jag tänker tillbaka på helgen. Golfrundor. Ridturerna - då jag tänkte på hur nära vi var, men ändå så långt borta. Jag startade samma tid som det svenska landslaget - skillnaden var att jag var i hemmaskogen och de på EM i England. Alla svenskar åkte ut. Men hästarna mådde bra, och deras "misslyckande" är inget misslyckande när man läser om hästen som drevs till döds. Jag tänker på hur viktigt det är att kunna stå för det man gör. Jag saknar ord för människans dumhet. Det är inte den sporten jag brinner för.  Stunden med kusinerna innan de reste tillbaka till Libanon. Parkeringsvakt med en god vän. Fotbollsmatchen som damerna vann - där målen öste in precis som regnet öste ner. Ett sommarprat i lurarna medan hemmet städades. Ett sånt där prat som man inte vill ska ta slut. Ett som berör. Marie Nilsson Lind - "en fucking queen of glesbygd, sorg och psykisk ohälsa" som hon inledde programmet med. som berättar om sorgen efter att ha förlorat sin syster. Hon beskriver hur hon i över tre års tid försökt hitta tillbaka till sig själv igen. Lista ut vem hon är utan Josefin i livet, och lära sig att leva med saknaden. Hur svårt det är att förstå döden. Ena stunden levande - andra död. I en en liksäck. Skulden. Kunde hon hållit henne vid liv? Utan henne är Marie som Piff utan Puff och sorgen hörs i varje ord, i varje diftong, när hon berättar om uppväxten, systerskapet, kärleken, elchockerna och inte minst livet efter Josefin. "Så mycket tid har en människa inte att den läker alla sår", säger hon i programmet.

Imorgon börjar det nya året. Imorgon ska vi följa vägen. Framåt. Lite slingrigt. Lite nerför. Lite uppför. Vi ser målet. Vi ser slutet. Vi ser ljuset. Två barn ska börja tvåan. Ett på högstadiet. Jag ska ta emot elever. Elever som vill, elever som förfasas, elever med ångest... olika elever, med olika förutsättningar. Nu sitter det elever hemma som längtar till skolan och de som har en klump i magen för att komma tillbaka. Vi ska leda dem längs vägen, mot målet. Vi ska tro på dem. Strida för dem. Finnas där när vägen är snårig, halkig och lutar brant uppför eller nerför... 

När man har ont får man kalkylera och planera. Om jag fixar håret kan jag inte sminka mig eller borsta tänderna. Eller ens gå på toa.  Idag steg jag upp lite tidigare. Och tog en paus efter håret. Då målade jag naglarna. 

Idag är jag ändå lite bättre i ryggen. Jag har kunnat vända mig i sängen utan att skrika eller ta tag i kanten. Jag har jag ridit. Och jag har städat lite - med sommarprat i lurarna. Lisa Miskovsky och Måns Möller. Om livet med barn som har autism. Det är bra. Kanske ökar det förståelsen för föräldrar som har "annorlunda barn". Hur många är vi inte som har stått där med våra närstående med särskilda behov och önskat det fanns större förståelse för att de trots egna och våra minutiösa förberedelser inte alltid kan "skärpa sig"? "Många vuxna runt omkring förstår inte. Jag förväntar mig inte att få förståelse, ibland kan jag tycka mig avläsa andras tankar 'hon den där artisten kan ju inte uppfostra sina barn.'" Någon sa: vad alla barn i grunden vill är att bli älskade och vara till lags…De har bara så väldigt olika förutsättningar. Att se skillnad mellan personlighetsdrag, arv och diagnos har tagit mig lång tid att förstå."
Lisa Miskovsky berättar i sitt Sommarprat också om hur det är att vara förälder till ett barn som brottas med en funktionsnedsättning som sitter på insidan, och som prövat hennes egen förmåga att kliva in i en annan värld.
Genom små vardagars trubbel, det bångstyriga improviserande som verkar krävas för att sköta en familj. Hon ger oss scener från morgonens viktiga väckning till besök i affären och en flygresa som kräver mer än vanlig planering. Att vara annorlunda utan att det syns utanpå ökar risken för att bli missförstådd och när den känslomässiga kortslutningen slår till kan omvärlden vara snabb att döma.
Måns beskriver hur man ändrar sina förhoppningar - från att barnet ska bli statsminister eller advokat till att det ska få en vän, han ska hitta en aktivitet som han får vara med på och han ska bli bjuden på kalas. Sonen kan inte prata eller skilja skratt från gråt eller i vilken situation man ska använda det.
Vi har oxå hunnit fixa lite här hemma. Klippa gräset. Fundera på sovrummet. Byta Sigges spelbord. Vi gör det bäst tillsammans.
Den här veckan blir ett pussel. Förutom heltidsjobb jobb så är det möte x 2 på PL, fotbollsmatch x 3, innebandyträning x 3, fotbollsträning x 4, röntgen i Ljungby, vc-besöktandläksbesök, kvällsjobb, golf och förhoppningsvis ett par ridturer... Hösten är igång. Vi gör det tillsammans. Dag för dag.

Jag har gjort mig i ordning för en jobbdag. Snabbt - för det är svårt att stå. Det känns som om benen domnar bort. Ryggen skriker. Det blir svårt att andas. Innan jag kan köra måste jag krypa ihop. Nu sitter jag i soffan. Försöker andas. Försöker slappna av. Jag böjer ryggen försiktigt framåt och långsamt lättar det värsta. Långsamt släpper det värsta. Långsamt kan jag återigen andas. Snart. Påväg. Ni som ser mig idag, ser bara en del av mig. Ett av mina ansikten. Kanske är det någon som ser när den värsta smärtan kommer vid en obestämd rörelse. De flesta ser den långsamma gången, det lite släpande steget. Men tårarna i mina ögon är få som kommer att se. 

Om en timme loggar jag in som fröken. Åtminstone en liten stund idag. 

Jag ringde vc. Jag fick en tid. Han lyssnade. Gav mig mediciner och en sjukskrivning - som jag inte vet om jag kommer utnyttja. Jag vill så gärna börja jobba. Mer än jag visste. Men det känns skönt att veta att möjligheten finns. Jag pratade med jobbet idag. Vi ser hur det går. Imorgon är det ledningsmöte, minigolf och middag - jag kanske kan vara med på mötet i alla fall.  Vi har beställt en säng. En tempur. Och tänker göra om i sovrummet. Vi funderar på att måla väggarna i grå/svart och en heltäckningsmatta. 

Det närmar sig ett slut.