flisas

En bok som berörde. En bok som jag kände igen mig och min familj i ibland. 

Det finns ingen rättvisa. 

"Är du arg?" Den frågan får jag ofta från Linus. Han vet att jag kan bli arg. Men han har svårt att läsa av. 

Jag gråter ibland. Vi kompenserar. Tar smällar för varandra. Man tar hand om besvärliga situationer - det är inte rättvist när en lillebror får agera storebror eller när en syster drar sig undan för att livet inte är rättvist från någons perspektiv. 

Ibland tänker man att livet hade varit enklare om livet inte såg ut som det gör. Man säger inte det - det är en familjeregel. Allas lika värde. 

Man gråter över svårigheter. Man har hittat förklaringar och ursäkter. 

"En son som försöker vara som alla andra men faktiskt inte vet hur han ska bete sig". Hur tror de att det är att han en son som inte följer den vanliga mallen? 

"Moderskapet är ett sisyfosarbete. När man har sytt igen en sön, slits en ny upp. Jag har kommit fram till att mitt liv nog aldrig kommer få en perfekt passform." En del sömmar är gör trasiga för att lagas, andra är lappade och lagade men de syns, som ärr på min kropp. Andra lagningar syns knappt - men de finns där i själen. 

Jag vill ha alla som de är. Men det betyder inte att resan har varit lätt, och att jag inte önskar att vissa svårigheter och olikheter inte fanns. Jag vill att alla ska bli respekterade för den de är. Jag vill inte oroa mig för om en son känner sig lika sårad som jag om klasskamrater undviker honom, om ingen ringer honom, om ingen vill spela med honom eller sitta jämte honom i bussen. Jag vill inte vara orolig över om någon tar hand om min son - när jag inte längre finns. 

Mammor behärskar sig inför sina barn. En del barn ser tårarna ändå. 

Ibland går det inte. Ibland tappar man det. Skriker avgrundsvrål som gör ont i strupen. Skeik som har fastnat för länge. Skrik som måste ut.

Supermorsorna i verkligheten... 

Verklighetens mammor som oroar sig för om de är tillräckligt bra - är bra mammor. 

"Jag har gjort det till mitt liv att höra vad som behöver göras, gör att man kan bittert beklaga sitt öde, men det förändrar inte situationen. Jag är den som är stark gör att NN ska slippa det. "... "Det här kan man inte förklara för en mamma som inte har en autistisk son : självklart älskar jag min son. Självklart skulle jag inte vilja vara utan honom. Men det betyder inte att jag inte är dödstrött varje minut av dagen. Att jag inte oroar mig för hans framtid och avsaknaden av en egen. Att jag ibland, innan jag kommer på mig djälv, fantiserar om hur mitt liv kunde varit om NN inte hade haft Aspergers."

"Har du några kompisar?" Listan skulle kunna bli lång - men de som står på NN:s lista skulle trolugtvis inte räkna honom som sin vän. 

Livet som det kunde varit - finns inte...

Vem hade jag varit om min verkligheten hade varit rättvis?  Man ska vara försiktig i sina önskningar...

Ett nyfött ansikte. Man ser förhoppningar. Och sen flyttar milstolpar. Man älskar sitt barn för den det är. Inte för det barnet gör eller inte gör.