30/9; onsdag
Studiedag.
Och så en promenad med klara och maxi. I höstsolen. Klar luft. Hela vägen ner i lungorna.
Kantareller till pastan.
Gympa.
Fullmåne över sjön.
28/9; måndag
Jag sitter på möte. Vi går igenom extra anpassningar, åtgärdsprogram och dokumentation från utvecklingssamtalen.
En elev måste sitta långt fram, en annan vid kanten, en tredje kan absolut inte sitta bredvid den fjärde… En behöver få lyssna på musik.
Flera stycken ska kunna lyssna på texten - vilket vi alltid kan erbjuda alla. Om de har en dator som fungerar och har med sig hörlurar…
Någon måste få ta pauser - en måste få gå på toaletten (vilken lärare kan säga nej till det… tänk om barnet är magsjukt eller har ibs eller…?) En annan får absolut inte gå ut från lektionen - få då kommer hen inte tillbaka…
Strukturstöd, planering skriven på tavlan med tidsangivelser (gärna en klocka som räknar ner?), korta genomgångar, inga genomgångar, skrivhjälp, längre tid på prov, inga prov alls, endast prov i exam, muntliga prov, prov med bildstöd och möjlighet att komplettera muntligt. Någon behöver enklare uppgifter och en annan utmaningar.
Och så har vi hen som behöver hjälp att komma igång. Kontrollera hen först när de ska börja arbeta enskilt så att hen har förstått instruktionerna. Och förresten det behöver även Stina och Kalle…
Så här ser det ut i alla klasser.
Alla har rätt till de extra anpassningarna, stödinsatserna och rätt att få den hjälp de behöver utifrån sina förutsättningar för att uppnå kunskapskraven - i alla ämnen.
Vad händer om vi inte gör alla de här anpassningarna? Ja, färre kommer naturligtvis nå upp till kunskapskraven. Vi får fler som misslyckas och som kommer att det är ännu tråkigare i skolan.
Vi begår tjänstefel när vi inte kan möta alla elever och följa alla extra anpassningar och stödinsatser. Läraruppdraget är omöjligt.
För Skolverket och rektorer verkar det viktigaste vara att dokumentationen - anpassningar, åtgärdsprogram och pedagogiska utredningar - finns. Föräldrarna kan höra av sig om vi inte följer det som är dokumenterat och överenskommet. Att skriva ner alla anpassningar som görs tar tid. Och många av anpassningarna gör vi varje dag, i varje klassrum, för alla elever. Alla elever mår bra av struktur och variation. För eleverna är det viktigaste att de får stöd… Jag vill lägga min tid på elever. Vi tror på våra elever - vi vill att de ska lyckas. Vi tror att de vill lära sig och vi försöker få dem att nå så långt som möjligt utifrån deras förutsättningar. Vi planerar, tänker om, försöker på olika sätt locka fram intresse och sätt för att varje individ ska kunna visa sina kunskaper.
Jag vill inte dokumentera, skriva långa pedagogiska utredningar och extra anpassningar som kommer fram till det vi lärare redan vet och hanterar i vardagen. Låt mig vara med eleverna. Hitta lösningar i mitt ämne och anpassningar som behövs just nu. För om det inte står - ska vi inte göra dem då? Just idag behöver kanske en annan elev hjälp att komma igång, eller komplettera provet muntligt, länger tid för uppgiften, bildstöd eller gå på toaletten… Jag börjar bli trött på att dokumentera det som vi redan vet - det vi gör för varje barn, varje dag…
En elev måste sitta långt fram, en annan vid kanten, en tredje kan absolut inte sitta bredvid den fjärde… En behöver få lyssna på musik.
Flera stycken ska kunna lyssna på texten - vilket vi alltid kan erbjuda alla. Om de har en dator som fungerar och har med sig hörlurar…
Någon måste få ta pauser - en måste få gå på toaletten (vilken lärare kan säga nej till det… tänk om barnet är magsjukt eller har ibs eller…?) En annan får absolut inte gå ut från lektionen - få då kommer hen inte tillbaka…
Strukturstöd, planering skriven på tavlan med tidsangivelser (gärna en klocka som räknar ner?), korta genomgångar, inga genomgångar, skrivhjälp, längre tid på prov, inga prov alls, endast prov i exam, muntliga prov, prov med bildstöd och möjlighet att komplettera muntligt. Någon behöver enklare uppgifter och en annan utmaningar.
Och så har vi hen som behöver hjälp att komma igång. Kontrollera hen först när de ska börja arbeta enskilt så att hen har förstått instruktionerna. Och förresten det behöver även Stina och Kalle…
Så här ser det ut i alla klasser.
Alla har rätt till de extra anpassningarna, stödinsatserna och rätt att få den hjälp de behöver utifrån sina förutsättningar för att uppnå kunskapskraven - i alla ämnen.
Vad händer om vi inte gör alla de här anpassningarna? Ja, färre kommer naturligtvis nå upp till kunskapskraven. Vi får fler som misslyckas och som kommer att det är ännu tråkigare i skolan.
Vi begår tjänstefel när vi inte kan möta alla elever och följa alla extra anpassningar och stödinsatser. Läraruppdraget är omöjligt.
För Skolverket och rektorer verkar det viktigaste vara att dokumentationen - anpassningar, åtgärdsprogram och pedagogiska utredningar - finns. Föräldrarna kan höra av sig om vi inte följer det som är dokumenterat och överenskommet. Att skriva ner alla anpassningar som görs tar tid. Och många av anpassningarna gör vi varje dag, i varje klassrum, för alla elever. Alla elever mår bra av struktur och variation. För eleverna är det viktigaste att de får stöd… Jag vill lägga min tid på elever. Vi tror på våra elever - vi vill att de ska lyckas. Vi tror att de vill lära sig och vi försöker få dem att nå så långt som möjligt utifrån deras förutsättningar. Vi planerar, tänker om, försöker på olika sätt locka fram intresse och sätt för att varje individ ska kunna visa sina kunskaper.
Jag vill inte dokumentera, skriva långa pedagogiska utredningar och extra anpassningar som kommer fram till det vi lärare redan vet och hanterar i vardagen. Låt mig vara med eleverna. Hitta lösningar i mitt ämne och anpassningar som behövs just nu. För om det inte står - ska vi inte göra dem då? Just idag behöver kanske en annan elev hjälp att komma igång, eller komplettera provet muntligt, länger tid för uppgiften, bildstöd eller gå på toaletten… Jag börjar bli trött på att dokumentera det som vi redan vet - det vi gör för varje barn, varje dag…
27/9; söndag
En hästrygg mot en innebandyplan mot en fotbollsplan...
Klara är tillbaka på innebandyplanen! Och idag gjorde hon mål!
Sigge spelade fotbollsmatch i höstsolen.
Och maxi.
Inte istället för - det är bara som ett brunt, mjukt klister som sakta lagar våra trasiga hjärtan med en oändlig godhet och ständig närhet.
Ett brunt plåster på de blödande såren...
Kärlek.
26/9; lördag
Idag sa jag det.
Det som jag aldrig har uttalat högt innan.
Det jag inte kan identifiera mig med.
"Att jag kanske inte kan rida 10mil i november."
Jag vill.
Och jag kommer kunna genomföra.
Men till vilket pris?
Ibland - framför allt framåt kvällen - kan jag bli rädd.
När kroppen låser sig.
När jag skriker rakt ut.
Det känns som värkar.
Och jag vet inte hur jag ska göra för att smärtan ska lätta.
När jag känner att jag behöver nysa - men inte vet hur...
Jag behöver inte bestämma idag. Men känslan av att ha sagt det - både skrämmer och lättar...
Jag som alltid har sagt att jag är som gjord för att rida långt - börjar tvivla.
"Kan du inte gå till någon?" "Får du inte smärtstillande?"
Vem är någon?
Vem kan leva sitt liv på morfin?
Idag spelar klara sin första innebandymatch sedan operationen. Anders har oxå match. Och. Sigge hockeymatch. Och så ska vi fira Anjas konfirmation.
25/9; fredag
Liv och död. Cykler. Naturen skiftar skepnad. Från det gröna mot det gula och röda. "Och nyponbuskar, nyponbuskar. Hela vägen nyponbuskar. Ser jag när jag blundar. Och nånstans där så blev jag den jag är." På kvällarna och morgnarna dansar älvorna över sjö och åker.
Jag fick låna en fin kofta ev en kollega. Det var höstkänsla även på jobbet. Men med hästkofta blev det även hästkänsla!
Jag kommer hem till ett hem som jag trodde att jag behövde röja - men Anders hade hunnit städa. I brevlådan låg ett kort.
Istället för att städa, packar jag köttbullar och klär på mig regnrocken.
Min rygg gör ont. Är jag ouppmärksam och stiger där det är ojämt skriker jag. Men min själ är glad och lätt. Familjen känns mer hel. Vi saknar och minns myggan - myggan som vi kände utan och innan! Som var uppmärksam och kärleksfull. Snabb och glad.
Vi har inte ersatt myggan - men nu är det lite lättare att andas. Vi försöker lära känna varandra. Vi vet inte hur hon reagerar i olika situationer. Vi fjäskar. Vi försöker få henne att lita på oss. Försöker vinna hennes hjärta...
Linus har fått en ny Springkompis.
22/9; tisdag
Firat farfars 80-årsdag!
Med skumpa, vin och god mat - en tisdag!
21/9; måndag
En måndag som känns lätt efter förra måndagen...
Igår var vi i Halmstad. Vi "fick med oss" en underbar lite tik. Söt som socker. 1,5 år. Nu återstår det att se om hon trivs utan sin hundflock.
16/9; onsdag
Våra djur dör i par...
Fräs och stimma.
Chilla och mygga.
I våra hjärtan.
Saknar dem.
Jag hör myggans steg. Jag ser henne.
Idag är dagen när jag aldrig har varit utan hund så länge i mitt liv... Det gör ont. Fysiskt och psykiskt. Jag önskar att någon kom med en hund. Gjorde det enkelt för oss... En herrejösseshund. Pigg och glad. Enkel. Som kan ta emot våra tårar och
göra oss glada...
Vår familj är inte hel...
Att ha hund är för oss en livsstil. En självklarhet.
Men inget är självklart och enkelt nu. Inget...
Promenaderna blir meningslösa. Migräntabletterna min vän. Undrar om jag kan ta mascara idag?
14/9
Den vackraste av själar har fått vila.
Jag önskar så att ödet ville annorlunda - att min magkänsla var fel...
Beslutet känns rätt - även om det är så fel...
Finaste Myggan som gav oss oändligt med kärlek, seratonin och oxytocin, som speglade våra känslor, bekräftade oss, fanns där, som var vår trygghet och bästa kompis - sov gott... Hon var tapper. Höll ihop. Försökte att inte visa sin smärta.
Ikväll är min smärta påtaglig. Trycket i bröstet och huvudet. Jag har hållt ihop. Haft lektioner trots att veterinären just har berättat att det inte finns mer att göra. Just nu känns det fruktansvärt. Måndag... den värsta... Det gick så fort. Och aldrig
mer är så stort. Och ibland är det en fruktansvärd tanke... Fulgråt.
Jag vill ge barnen en ny hund - inte för att glömma, inte istället för... bara en hund att älska. Att torka sina tårar mot, att glädjas med och vara med...
Jag saknar henne. För alltid i mitt hjärta.
13/9; söndag
I fredags togs fler prover.
Ibland skulle jag vilja att magkänslan var fel - ibland skulle jag önska att jag hade fel...
Och efter några turer kom beskedet. Det finns en stark misstanke om tumörer i något av de blodbildande organen. Mjälten behövdes plocka bort för analys. "Det är inte fel att låta myggan somna in innan fullständig utredning är klar". ... "myggan har en komplicerad sjukdom och prognosen är än så länge osäker och bara för att få en mer säker diagnos är det mycket att gå igenom."...
Och efter några turer kom beskedet. Det finns en stark misstanke om tumörer i något av de blodbildande organen. Mjälten behövdes plocka bort för analys. "Det är inte fel att låta myggan somna in innan fullständig utredning är klar". ... "myggan har en komplicerad sjukdom och prognosen är än så länge osäker och bara för att få en mer säker diagnos är det mycket att gå igenom."...
Vi valde att hämta hem henne i fredags. Ett val som kändes helt rätt. Vi behövde få se henne, ta hand om henne, vara med henne...
Men det är hemskt att se henne. Hennes trötthet. Torka hennes kräk. Tvinga i henne medicin. Se hennes numera magra kropp kämpa för att andas. Hon äter inget. Hon är tapper. Ibland kan hon vifta på svansen och för en sekund kan man tro att hon
inte är så sjuk...
Vi har fattat ett beslut - vi kommer inte låta henne lida mer. Vi kommer inte låta henne gå igenom fler undersökningar - vi kommer inte operera bort mjälten... Vi kommer låta henne somna in. Hur svårt och fel det än känns, så känns det mest rätt...
Min själ mår dåligt. Min märg blir inte varm - trots fyra tröjor, filt och raggstrumpor. Jag känner ingen hunger. Tryck i bröstet och klump i halsen. Tårar som bränner. Huvudet spränger. Hon är en mycket speciell hund. För många. Så
mycket kärlek.
10/9; torsdag
Hysterisk hundägare eller stark magkänsla... Varje cell i min kropp skriker att något är fel. Min kropp har gått ner i stridsläge och förtränger känslor som tex hunger.
Nu har jag lämnat myggan i Helsingborg - efter många turer (två vändor på djursjukhuset och en övernattning senare) samt flera blodprover (som visar anemi), urinprov (som visar bakterier) och flera ultraljud (som visar förändringar på mjälten) - imorgon
hoppas de kunna ta prov på mjälten. Nu kan vi bara hoppas att magkänslan är fel och att vi snart får hem vår pigga, högt älskade, glada och snälla Mygga...
9/9; onsdag
Oro.
Tomhet.
Hunden är på djursjukhuset.
Anemi.
Bakterier i urinen.
Mjälten såg inte perfekt ut.
Tarmarna?
Dropp.
Antibiotika.
Nytt blodprov och ultraljud.
Nya blodprover på analys - hormonproblem?
Hon fick bli kvar över natten. Med mer dropp.
Saknad.
7/9; måndag
Varje måndag.
Samma visa.
Så trött så tårarna bränner. Otillräckligheten i kroppen.
Planer - som blev andra planer. Min ridtur fick bli en fotbollsplan.
Sigge blev inkallad i sista minuten igen. Det är roligt att titta. De gjorde en bra match och vann.
Vissa i badskor. Vissa i vinterjacka.
Snart är måndagen slut... Snart är det onsdag - Då blir det lättare, då finns det tid att andas. Tid att planera. Tid för reflektion. Tid... Förhoppningsvis- om inte...
Sen är det torsdag och fredag - då är det tufft igen. Men då är det snart helg... snart höstlov... snart jullov... Snart blir det lättare... Snart... Hoppas.
6/9; söndag
Helgen går mot sitt slut.
Stulna stunder i stallet.
Kräftskiva.
Golf-km med en sjätteplats. Innebandymatcher, hockeymatcher och fotbollsmatcher. Ömsom sol. Ömsom regn. Träff med farmor och farfar vid fotbollsplanen i moheda. Lyxfika.
En trevlig helg med mycket innehåll - men det hade inte gjort något om det var en söndag till.
5/9; lördag
Idag spelar Anders km. Han skulle upp tidigt. Strax efteråt väcks jag av att myggan kräks i sängen, ner över golvet. Det var bara att stiga upp - lägga in en maskin och torka.
Jag åkte till stallet, tidigt. För att hinna med resten av dagen.
Klara skulle ha laget hemma på lunch innan match. När jag kom hem rusade jag runt med dammsugaren och trasan innan Sigge skulle på hockeymatch. Och så hann jag visst klippa honom...
Nu sitter jag och väntar (de har inte öppnat upp för publik ännu) tänkte ta en kik på Grand. Innan det är dags att hämta honom och ta en lunch innan nästa match - innebandymatch för damerna inklusive speakeruppdrag.
Ikväll väntar kräftskiva.
Det är tur att jag innehaver logistiska skills utöver det vanliga och är en effektiv människa.
4/9; fredag
När min ständiga skugga inte längre går tätt intill.
När hon är trött.
När hon inte äter.
När hon dricker mycket.
När hon väcker mig varje natt för att gå ut.
När hon inte börjar löpa som hon borde.
När något inte stämmer - men det är svårt att sätta fingret på vad...
När oron gnager...
När man känner i kroppen att något är fel.
Då får man åka till djursjukhuset - ta blodprov, ultraljud och bli många tusenlappar fattigare - utan att få några besked. Blodprover skulle skickas iväg för vidare analys.
Då finns en oro i kroppen.
3/9; torsdag
Jag såg fram mot dagens ridtur. Jag behövde den. Jag ville komma ut i ljuset, låta höstsolen värma mig en stund innan den skulle försvinna och ersättas av den råa höstluften. Jag behövde få fylla mina lungor med syre. Jag behövde få sänka axlarna. Jag
behövde Blyte - som en Lisa för själen.
Men det är svårt att slappna av när tankar om bråkiga elever, en hund som inte verkar må helt okej och Linus som plötsligt inte fick skjuts till fotbollsträningen pockar på uppmärksamheten. Dagens alla tankar och möten behöver bearbetas.
Jag behövde få njuta av ridturen, vara i ögonblicket för en stund - och jag var där. Jag var nära. Jag andades in höst och häst. Sakta blev jag medveten om mitt vara. Att vara där jag är. Fullt ut. Allt har sin tid...
2/9; onsdag
Många elever - och lärare - är sjuka.
Man får planera och planera om. Planeringstiden försvinner. Planera på tröskeln. Strukturera. Och fördela om. Tänka om. Ledningen pekar
med hela handen. Man slutar ställa frågor. Man tullar på ambitionen. Och förtroendet hos eleverna. Och sitt eget kapital av ork. Entusiasmen sjunker.
Man trollar med knäna. Försöker hålla fasaden. Good enough är mantrat. För vems skull gör vi det? På vems bekostnad?
Nya riktlinjer att förhålla sig till. Nya dilemman att ställas inför. Hur blir det sen? När vänder det? Vad väntar bakom hörnet? Är det början, toppen eller slutet? Kanske hade det varit enklare om vi visste... Men ingen vet... Det är det enda vi vet.
Idag kom jag hem något tidigare. Plockade in tvätt - i somras hade jag en ambition som jag lyckades hålla, nämligen att aldrig ha ren tvätt i högar i hallen utan lägga in den direkt. Vem hinner det nu? Jag har hunnit röja köket, ska dammsuga och laga mat innan träningen. Jag tog på mig träningsthightsen direkt efter jobbet för att inte komma undan. Det är bäst att hålla ångan uppe...
Jag tänker att ingenting är roligt när det blir för jobbigt... När man inte orkar. När man inte känner att förutsättningarna finns att göra det bra.
Här är Blyte efter sista beteckningen för säsongen.
Vackra ord om en vacker dotter
Idag fick klara Lions stipendie.
Jag fick också det för många år sedan. Stolt mamma.
Rosa himmel...
Den rosa dagen fortsatte in i kvällen.
1/9; tisdag
När man inser att man har massor nyanser av rosa...
