flisas

(Och mycket troligt, den sista) gången i vd:s matchställ! 

Idag vaknade jag vid halvsjutiden - men inte av en telefonsignal som följdes av ett primärskrik… 

Midsommardag. 

Klockan är innan nio. Solen är redan varm. Jag har sprungit och äter frukost. Rester av gårdagens mascara under ögonen och minnen av en lång midsommarafton. En midsommarafton med extra allt. Förberedelser inför, krokupphängning, löpning, brännboll, fotboll, biljard, vad, sol, sill, nubbe, skumpa, grillat och nya och gamla vänner. ..

En stund i livet. Några dagar på ekö. Sola. Äta. Springa. Spela kort. En stunds ljudbok. Allt. Och inget. Bara vara. 

En kväll på vallen. Efter ösregn kommer knott. 

Igår: Linus rsd900! Då - för 900 dagar sedan var utmaningen en månad. Då började Linus, jag, pappan och lillebrorsan. Om vi hade frågat 100 vänner då - vem som skulle springa en vecka, en månad, 900 dagar - skulle nog få svarat Linus… Jag fick ge upp pga en ridolycka andra dagen. De andra gav upp innan månaden var slut… men inte Linus! Det passade honom. Minst 1,6km i ur och skur. Efter hand blev löpsteget och kondisen bättre, turerna allt längre och det var lättare att springa - än sluta!  Respekt!  Farmor bjöd på tårta. 

Första semesterdagen. 

Det fanns en tid - när jag tog saker för givet…

Att vara lärare är mångfacetterat i allmänhet och de sista dagarna på läsåret i synnerhet. Högt och lågt. Skratt och tårar. Vemod och kärlek. Hot och löften. Brännboll och revy. Matlåda utan bestick. Lunch på slottet. Den blomstertid nu kommer. Jordgubbstårta. Och ett sommarlov. Farväl. Med lättnad - och oro. En del har överträffat sig själva - på många sätt, inte bara i de sammanfattande bokstäverna i kuvertet, de har varit här. Har stått upp. Andra drömmer om mer. Önskade sig mer. "Låt dina drömmar få ta den tid de kräver! Du kommer att gå i skolan i hela ditt liv. Varje arbetsplats kommer att ge dig tillfällen att lära massor. Så lugn – möjligheter att lära finns alltid och överallt."

Linus var en av dem som tog farväl av grundskolan idag. 

En resa som blev ett större äventyr än vad jag någonsin kunde ana.

För de flesta elever är resan från start till mål, tydligt uppmärkt. Vägen är en bred och asfalterad motorväg med tydliga vägskyltar och räcken vid sidorna. 

Några elever har en smalare väg, lite krokig, lite upp och ner men det är fortfarande en väg. 

För några är det en snårig djungel, en stor, öde öken, glaciärer och djupa stormiga hav.  Full med villovägar. En labyrint med återvändsgränder. Utan flytvästar, livbojar, kartor, kompass och vägräcken. 

I sexan fick Linus karta ritas om. Av oss. Utifrån sina förutsättningar. Det fanns ingen tydlig väg. 

Det ena benet framför det andra. Mot 1000 dagar. 

Din bedrift är så mycket större - än de flesta andras. Med familj, vänner, lärare och elevassistenter har du hittat stigen och resan har fått ett slut - eller åtminstone har vi kommit en bit - och du är starkare och snabbare. Vi har fått erfarenheter som vi ibland har önskat att vi aldrig hade fått. Men likväl tacksamma över desamma. 

Typ två mil - ca 20000 steg - på knatteritt (som ledare av Blyte och Ida) på Grand samarkand (jagandes avslutningskläder till killarna), en löptur, ett bubbelbad och murikamat senare - sitter jag i kvällssolen med ett glas rött. Nöjd med dagen och ledighetskänslan.  

Jag rusar genom korridoren - likt en surikat flackar jag med blicken genom vimlet av elever. Söker. Elever duckar. Jag jagar - och de parerar. Betygsdeadlinen är obarmhärtig. Hårfin. Och ändå - så definitiv. Jag ska beakta all tillgänglig information om elevens kunskaper. Närhelst den kommer. I matkön. i korridoren. I sjunde timmen… Jag försakar utflykten med barnens klass, en lång ridtur - stressar mig igenom den kortare - sover för lite och vänder ut och in på mig själv och letar efter underlag för betygssättning. Pressar mig. Och ofta undrar jag om jag vill jag mer än eleverna? Man vill ge dem alla förutsättningar och flera chanser att visa vad de kan. Jag tror mig veta att kunskapen finns där - men behöver konkreta bevis. Behöver något. Jag vill ge dem möjlighet att visa kunskaper på olika sätt.
Linus vaknade igår och sa att "han var trött, att de inte gjorde något på lektionerna". Och all min frustration gick ut över honom. Samtidigt som vi gör all bedömning ska vi försöka underhålla. Och det ska vara meningsfullt. Trots att flera bänkar står tomma när elever har tagit ett tidigt sommarlov - väl medvetna om att "betygen är satta". Och en del orkar faktiskt inte mer. Orkar inte med de annorlunda dagarna. Vill ha rutiner och ramar. Ett schema att följa - vill inte titta på film, vara på utedagar, bada och avsluta…
Själv somnade jag en stund när jag kom hem idag. Och efter en stund undrade jag om inte Sigge skulle komma hem snart - men när jag tittade in på hans rum sov han. Han hade kommit hem innan oss och somnat…
Vi är trötta nu. Både elever och lärare. (Och katter.)