31/5; söndag
Mors dag.
Frukost ute.
En ridtur.
Du fattas mig mamma. Varje dag. I allt jag gör. I varje framsteg och i varje bakslag. I alla konversationer, tankar, beslut, planer och drömmar... så fattas du mig och oss.
Idag var jag kanske närmare min mamma än många andra var... Jag satt nära. Och ändå - så otroligt långt borta.
"När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt."
Göran Tunströms dikt... jag viskar, men jag vill skrika "Förstår ni? Min mamma finns inte mer och jag vet fortfarande inte efter alla dessa år, åt vilket väderstreck jag ska gå!"
Men jag skriker såklart inte. Jag går, trevar mig fram. Letar efter kompassen. Tvingar mig framåt. Jag är själv mamma. Jag ska vara den trygga, den som visar vägen och vägleder mina barn. Jag skulle behövt hjälp med det. Av mamma. Min trygghet. Det finns inget substitut för henne. Ingen som bryr sig om mig på samma sätt som hon gjorde. Ingen som förstår som hon gjorde. Hon stod alltid vid min sida. För alla. Hon fanns alltid. Och så plötsligt var hon borta. Precis innan sin 60årsfest. Hon hade älskat att öppna paket. Ha kalas. Dricka vin och träffa alla.
Det finns så mycket jag hade behövt veta innan hon dog. Det finns barnbarn som aldrig fick träffa henne - som hon aldrig fick träffa. Det hade hon velat. Hon var inte klar. Jag var inte redo. Det blev inte som vi hade tänkt. Men jag ska aldrig sluta sakna henne. Aldrig sluta prata om henne. Berätta hur hon var. Jag ska gråta - stilla tårar - för all kärlek jag fick. Som alla fick. För sån var hon. Villkorslös kärlek. Utan krav. Hennes kropp gjorde ofta ont. Hon lagade alltid mat. Klippte gräs. Skjutsade oss barn, skötte all social kontakt och hon fanns alltid där - till den dagen då hon inte gjorde det längre... Vi var hennes värld. Hon var vår...
