3/5; söndag
"Sköna maj välkommen"...
I en tid när det onormala är normalt nynnar vi in våren. Utan majbål/majbrasa/valborgseld, valborgsmässobål/valborgsmässoeld - kärt barn har många namn. Vi hyllar helgonet Valborg som levde i Tyskland på 700-talet och som blev helgonförklarad den 1 maj (enligt vissa källor den första författarinnan i Tyskland). I förkristen tid var detta tidpunkten då gränsen mellan de levande och döda var som svagast, vi eldade för att skydda oss mot häxor och för att skrämma bort annat ont, vi eldade för att hålla borta vargar och andra vilda djur så att boskapen kunde släppas ut på bete den 1 maj. Majbålet är symbolen för våren och ljuset, elden ger plats för det nya och "med tacksam tunga tusen fåglar sjunga liksom vi: Välkommen, sköna maj!"
I affären möter vi människor med munskydd och plasthandskar- och vi reagerar knappt.
Det onormala har blivit normalt...
Jag möter en vän som just förlorat sin mamma - jag ger honom en kram... i coronatider. Och genast säger barnen "man får inte kramas". Men ibland behöver man en kram - eller ge en kram.
Ibland behöver det onormala få vara normalt.
Jag ser maskrosor och tänker på Maskrosbarnen. De som finner väg genom asfalt och betong. En livskraft som ständigt imponerar på mig.
Fina. Och oönskade. Hatade av många. Vackra i sin enkelhet. Och har Kraften att överleva. Även när det är onormalt.
