flisas

"Du fattas mig - det skär i bröstet", "Du har alltid funnits och nu finns du inte mer...".
Sov gott älskade lilla mormor. I natt somnade du - för att aldrig mer vakna. Aldrig mer... Det är så stora ord...
Jag gråter... för att jag saknar dig... för att jag saknar det som var... dina köttbullar... dina goda bullar... din goda kyckliggryta... din goda äppepaj... din varma, trygga, mjuka famn...
Jag fick reda på det på väg till jobbet. Jag har haft fullt med lektioner. Nya elever som ska gå prövningskurs. Elever som labbade med vaniljsås... Elever som skrev prov. Jag höll ihop. Även om jag korta stunder bröt ihop inför en kollega eller ensam på toaletten. När jag kom hem orkade jag inte hålla ihop mer. Fulgråt. Medan jag lagade mat - i ditt gamla hus, i din gamla gryta... Medan jag försökte förklara för barnen. Mellan jag ringde begravningsbyrån och torkade en rumpa...
Jag grät för alla jag saknar. För mamma. För Carolina. För mormor och morfar, farmor och farfar... För alla djur som lämnat oss.
Det är okej. Du får ro. Jag förstår dig. Men du fattas mig. Nu - och för alltid. Aldrig mer...
Döden suger... Livet har hejdat sig en stund...Men ibland är döden lättare att acceptera... Det vill bli bra.
Allt har sin tid. Livet. Döden. Det eviga kretsloppet.