flisas

Igår, efter en långtur på Blyte - en fantastisk tur i ett vårigt småland, och ett kalas med Sigge - så var det dags... Att sätta kroppen på omstart. Kapitulera. CTRL+alt+del. Jag sov i tolv timmar. Totalt slut. Hjärtat slog dubbelslag. Hoppade över ett annat. Lite tungandad. Kroppen värkte - var det muskelansträngning, träningsvärk eller kroppens sätt att säga stopp? Näsan rann. Huvudet värkte. Jag vakande upp till ännu en fantastisk vårdag. Baron och långpass stod på schemat. Innan Linus ska spela säsongens sista innebandymatch. Jag är snart på väg dit. Alltid på väg.
Två långturer i helgen. Två fantastiska hästar. Som tränar ryttaren på olika saker. Och jag tycker så mycket om dem båda. Jag är så tacksam för möjligheten. Jag nynnar på kents Egoist genom landskapet - tacksam för att vi fick biljetter till en av deras sista konserter:
"Aprilhimlen oskyldigt röd
Vinden bär en doft av rök
Runtom i Sverige glöder bokbålen
På stora torget brinner kors
Nu är hat okej om det riktas åt rätt håll
Inget slår hårt som vänstervåld
Vi ska aldrig bli som ni
Det finns de som säger att kärlek är så enkelt
Antingen har man den eller så har man inte
Och plötsligt står du där övergiven i regnet
En fot i graven bland syrener och studenter
Vi ska leva, leva livet
Vi är drevet, vi har drivet
Vi ska leva, leva livet
Vi tar allt, ja, allt för givet
Du är socker, nyfikenhet
Jag är stark svart kaffe, ambitioner och regn
En monoton vers behöver en stark refräng
Vårt motto var länge "ta ingen skit"
Men du kom på ett bättre:
"Var lite, lite snällare än du måste vara nu"
För vi ska aldrig bli som ni
...
Bered en väg för en ny terrorism
Bered en väg för en ny egoism
Bered en väg för en ny terrorism
Bered en väg för ego, ego, ego
...
Vi ska aldrig bli som ni
..."