21 år
Idag fyller jag 21.
I 21 år har jag varit hel.
För 21 år sedan träffade jag Anders. Min vapendragare. Min ledsagare. Min bättre hälft.
Undra om jag trodde då - för 21 år sedan - att jag idag skulle skriva detta inlägget? Om jag förstod? Jag tror det. Jag vet att jag från allra första dagen kände hur rätt det kändes. Jag tror att jag visste att jag ville leva mitt liv tillsammans med honom.
Jag undrar vad jag trodde... Visste jag redan då att han skulle bli far till mina barn?
Det händer mycket på 21 år.
Om man läste Micael Dahléns krönika i Göteborgposten igår så kunde man läsa: " På åtta sekunder hinner du springa 70 meter om du verkligen tar i. Eller läsa en haikudikt (du hinner nog rentav med två om du koncentrerar dig, men varför stressa?) Du kan äta tre och en halv varmkorvar med bröd (i alla fall om du håller världsrekordtempo, själv klarade jag en korv plus en första tugga på nästa). Du kan lyssna till saxofonslingan i Icona Pops ”Emergency” två gånger (eller höra Prince sjunga ”Kiss” nio gånger på repeat om du lyckas gräva fram den gamla godingen i Spotifyantikvariatet). På åtta sekunder hinner du ta två riktigt djupa andetag och sänka pulsen med nästan fem slag. Töja dig ner tre och en halv centimeter extra i split (upp emot det dubbla om du anstränger dig hårt, men jag kan inte rekommendera det som något särskilt behagligt). Klappa hunden tio gånger (eller katten, din partner eller någon annan du älskar)."
Om man tänker på det - då är det rättså lätt att förstå att det hände väldigt mycket på 21 år... Ändå känns 21 år som en kort tid. Alldeles för kort tid. Jag vill ha fler sekunder, fler dagar, fler år med Anders.
I 21 år har jag varit hel.
För 21 år sedan träffade jag Anders. Min vapendragare. Min ledsagare. Min bättre hälft.
Undra om jag trodde då - för 21 år sedan - att jag idag skulle skriva detta inlägget? Om jag förstod? Jag tror det. Jag vet att jag från allra första dagen kände hur rätt det kändes. Jag tror att jag visste att jag ville leva mitt liv tillsammans med honom.
Jag undrar vad jag trodde... Visste jag redan då att han skulle bli far till mina barn?
Det händer mycket på 21 år.
Om man läste Micael Dahléns krönika i Göteborgposten igår så kunde man läsa: " På åtta sekunder hinner du springa 70 meter om du verkligen tar i. Eller läsa en haikudikt (du hinner nog rentav med två om du koncentrerar dig, men varför stressa?) Du kan äta tre och en halv varmkorvar med bröd (i alla fall om du håller världsrekordtempo, själv klarade jag en korv plus en första tugga på nästa). Du kan lyssna till saxofonslingan i Icona Pops ”Emergency” två gånger (eller höra Prince sjunga ”Kiss” nio gånger på repeat om du lyckas gräva fram den gamla godingen i Spotifyantikvariatet). På åtta sekunder hinner du ta två riktigt djupa andetag och sänka pulsen med nästan fem slag. Töja dig ner tre och en halv centimeter extra i split (upp emot det dubbla om du anstränger dig hårt, men jag kan inte rekommendera det som något särskilt behagligt). Klappa hunden tio gånger (eller katten, din partner eller någon annan du älskar)."
Om man tänker på det - då är det rättså lätt att förstå att det hände väldigt mycket på 21 år... Ändå känns 21 år som en kort tid. Alldeles för kort tid. Jag vill ha fler sekunder, fler dagar, fler år med Anders.
Kommentarer
Trackback