snubblande tankar
Nu äter jag lunch framför datorn, snabbsurfar, lilleman sover - trötte fter dagens bravader på knäträning och flrtning av diverse damer och herrrar, samt mathandling... Regnet öser ner.
Läser just nu Sushi av Marian Keyes, för andra gången - inte för att den var så bra, elelr det vet jag inte - men jag började på den innan Limpan föddes och blev aldrig färdig, och nu har jag börjat igen, och tänkte att jag börjar väl där jag slutade, jag visste inte riktigt var det var, så jag började helt enkelt i mitt "nånstans" - fattade såklart inget utan fick bläddra tillbaka och kolla vilka de var, hur de hade hamnat där osv... och tillslut så började om helt från början. Det st¨år om Clodagh som går och tittar på sin dotter och känenr isg betagen, hjärtat värker av kärlek, Molly var så rolig... Men det är inte alltid lätt att vara mamma, skriver hon - men det finns stunder när man inte vill byta bort sitt liv mot något annat... och den känslan slår mig, ofta. Jag älskar att vara mamma, mammaledig, vara med mina barn - men så känns det inte alltid. Livet känns monotomt, tråkigt... Försöker minnas vad jag verkligen blir glad av - och det är ju mina barn(bada, killa Limpan så han storknar, pyssla med Klara), Anders, fika med vänner, träna hundarna, rida (och det är verkligen det jag saknar mest just nu, tror jag), men sen är det nog att lyckas - hålla en bra lektion, få eleverna att lyssna, hitta på en rolig lab, skratta med kollegorna, tänka... - jag tror att jag saknar jobbet, jag vill inte jobba mycket, säkert vill jag inte alls jobba när jag väl gör det, men jag gillar tanken på att jobba - Lite. Troligtvis kommer jag att jobba en dag i veckan efter jul. Hur kommer det att gå? Kommer jag ihåg något? Det blir ju knappast på Rikitgt. Tankarna vill inte stanna - hur ska vi göra? Hade mamma levt hade hon, inte bara passat barnen en dag i veckan eller två, utan hon hade Gärna gjort det - Älskat det! Vi hade inte behövt fundera så mycket över dagisplats - det hade ju ordnat sig, på något sätt! Ibalnd känns det som om det jag längtar efter är att det ska bli kväll - att ett bra(?) TV-program ska börja... (vill inte att det jag ser fram emot är att sova elelr ett TV-program...)
Fortsätter att läsa i boken:
"Förmiddagen hade förlorat sin lyster. Clodagh torkade bort ett kladdigt tomteskägg från Mollys haka och kunde inte hjälpa att det kändes som om livet varit mer sprudlande förr, haft en sorts gyllene skimmer. Hon ahde tagit emot framtiden med öppna armar och blind förtröstan om att den skulle föra med sig något gott. Och hon hade aldrig blivit besviken.
Hennes krav på livet ahde aldrig varit orealistiska och hon hade alltid fått det hon ville ha. På pappret var allt perfekt - hon hade två friska barn, en fin man, inga ekonomiska bekymmer.
Men på sistone hade allt känts som ett enda slit och släp. Hade gjort så ett bra tag, faktiskt. Hon försökte erinra sig hur länge det hade varit så, och när hon inte kunde det fick skräcken svetten att bryta fram. Tanken på att det kanske höll på att förvandlas till något bestående gjorde henne livrädd.
Av naturen var hon en glad, okomplicerad person - det var bara att jämföra med stackars Ashling, som oroade sig över nästan allt.
Men något hade förändrats. För inte så länge sedan var hon fylld av förväntan och optimism. Vad var det som hade hänt, hur hade det gått så snett?"
Stor kram till er!
Läser just nu Sushi av Marian Keyes, för andra gången - inte för att den var så bra, elelr det vet jag inte - men jag började på den innan Limpan föddes och blev aldrig färdig, och nu har jag börjat igen, och tänkte att jag börjar väl där jag slutade, jag visste inte riktigt var det var, så jag började helt enkelt i mitt "nånstans" - fattade såklart inget utan fick bläddra tillbaka och kolla vilka de var, hur de hade hamnat där osv... och tillslut så började om helt från början. Det st¨år om Clodagh som går och tittar på sin dotter och känenr isg betagen, hjärtat värker av kärlek, Molly var så rolig... Men det är inte alltid lätt att vara mamma, skriver hon - men det finns stunder när man inte vill byta bort sitt liv mot något annat... och den känslan slår mig, ofta. Jag älskar att vara mamma, mammaledig, vara med mina barn - men så känns det inte alltid. Livet känns monotomt, tråkigt... Försöker minnas vad jag verkligen blir glad av - och det är ju mina barn(bada, killa Limpan så han storknar, pyssla med Klara), Anders, fika med vänner, träna hundarna, rida (och det är verkligen det jag saknar mest just nu, tror jag), men sen är det nog att lyckas - hålla en bra lektion, få eleverna att lyssna, hitta på en rolig lab, skratta med kollegorna, tänka... - jag tror att jag saknar jobbet, jag vill inte jobba mycket, säkert vill jag inte alls jobba när jag väl gör det, men jag gillar tanken på att jobba - Lite. Troligtvis kommer jag att jobba en dag i veckan efter jul. Hur kommer det att gå? Kommer jag ihåg något? Det blir ju knappast på Rikitgt. Tankarna vill inte stanna - hur ska vi göra? Hade mamma levt hade hon, inte bara passat barnen en dag i veckan eller två, utan hon hade Gärna gjort det - Älskat det! Vi hade inte behövt fundera så mycket över dagisplats - det hade ju ordnat sig, på något sätt! Ibalnd känns det som om det jag längtar efter är att det ska bli kväll - att ett bra(?) TV-program ska börja... (vill inte att det jag ser fram emot är att sova elelr ett TV-program...)
Fortsätter att läsa i boken:
"Förmiddagen hade förlorat sin lyster. Clodagh torkade bort ett kladdigt tomteskägg från Mollys haka och kunde inte hjälpa att det kändes som om livet varit mer sprudlande förr, haft en sorts gyllene skimmer. Hon ahde tagit emot framtiden med öppna armar och blind förtröstan om att den skulle föra med sig något gott. Och hon hade aldrig blivit besviken.
Hennes krav på livet ahde aldrig varit orealistiska och hon hade alltid fått det hon ville ha. På pappret var allt perfekt - hon hade två friska barn, en fin man, inga ekonomiska bekymmer.
Men på sistone hade allt känts som ett enda slit och släp. Hade gjort så ett bra tag, faktiskt. Hon försökte erinra sig hur länge det hade varit så, och när hon inte kunde det fick skräcken svetten att bryta fram. Tanken på att det kanske höll på att förvandlas till något bestående gjorde henne livrädd.
Av naturen var hon en glad, okomplicerad person - det var bara att jämföra med stackars Ashling, som oroade sig över nästan allt.
Men något hade förändrats. För inte så länge sedan var hon fylld av förväntan och optimism. Vad var det som hade hänt, hur hade det gått så snett?"
Stor kram till er!
Kommentarer
Trackback