flisas

Usch just nu är framför allt Hiho billig! Han har legat i vår rabatt - krafsat i den så att blommor har åkt iväg, två hittade jag, men en var borta! Kanske finns rötterna kvar i marken i alla fall... Jag blir så trött på dem, trött på situationen, trött på Norge, trött på att vara mammaledig, trött på att ha ont i knät, på att ta hela ansvaret för hemmet, träning, barnen, hundarna. Jag kan inte, och har inte kunnat promenera med hundarna på länge nu (jag gjorde det idag, och det var ingen trevlig promenad med barnvagn och hundar som stirrade hit och dit för att de inte längre är vana att gå i koppel, och det kommer väl kännas länge i kroppen att jag haltade en alltför lång runda...) - ändå kan jag räkna gångerna Anders har gjort det. Inte för att han inte vill (tror jag) men han gör det inte, hinner inte... Men allt handlar om prioritering... Jag vill inte behöva ha dåligt samvete för sånt som jag Verkligen inte Kan göra - jag vill ju faktiskt inget hellre än kunna börja gå, cykla eller springa igen... Vill inte behöva be honom göra det... Jag ringde Anders och berättade hur arg jag var, framför allt på hundarna, men även på Norgesistuationen - det har ju inte varit så mycket nu, men han kommer åka igen och han har åkt till Malmö och hela våren var det Norge. Det talades om att han skulle jobba hemma - och det har väl hänt några få gånger... Hela Norgegrejen planerades när mamma fanns - och nu blir det så påtagligt att hon inte finns... Och visst vill jag vara mammaledig - vill inget hellre än att vara med mina barn - men så mycket ansvar hänger på mig... och så lite kredit... och så lite pengar... jag kan nog inte förstå hur man väljer att hoppa på ett projekt i Norge när man har två små barn, varav ett var helt nyfött... Jag Vet att jag sa att det var okej, och det var det om det var viktigt för honom, men innerst inne hade jag väl önskat att han hade sagt att han stannar hemma för vår skull... nu vill jag ju inte att han hoppar av - det är inte ett dugg schysst mot företaget, kunder osv... Och ibland kan det kännas skönt att vara hemma själv - men ibland, när det kör ihop sig, när inte mamma finns att räcka ut en hjälpande hand, när hundarna är pestiga, då känns det överjävligt...

Jag längtar till min kropp är hel - till jag kan gå en lång runda utan att behöva få ont, till vi får tid, till jag får ork att Leva, tills jag inte saknar mamma så att det värker, till jag kan tänka på henne utan att tårarna börjar rinna eller klumpen i halsen kommer.

dagen kändes ganska hoppfull - sov got i natt, bvakndade dock med lite huvudvärk som gick om efter ett par tabletter, lämnade Klara på dagis, promenaerade och var glad att jag överhuvudtaget kunde gå en runda med grannen, prata lite, men fick krupp på hundarna som drog och betedde sig illa (kan ju inte tro att de är elithundar...), mös med Limpan i soffan, satt vid datorn och var ändå glad, bestämde att jag skulle baka i eftermiddag, men så hittar jag blommor utanför rabatten blir arg, ringer Anders och klagar för mycket (stackarn som är i Norge, försöker bli frisk, får en hel surpuppa över sig och säkert dåligt samvete på köpet), ger Linus mat och nu sover han - ja livet som mammaledig kunde varit värre. Men sånt är mitt liv - alla känslor på en och samma gång, i en enda röra... Kanske kan jag nu, när jag har skrivit av de värsta känslostormarna, åter bli glad, åter glädjas, baka en kaka, hämta Klara, le, träna hundarna, städa, hänga upp tvätten, äta lite lunch... jag tror faktiskt det!