flisas

Jag gick förbi kyrkan, och kan konstatera att jag Klarar mig utan mamma Jag har överlevt över två år utan mamma. Inget är längre lika enkelt, som det var, men det går. Jag önskar ofta att jag kunde få vara den där glada tjejen med lockar som sprang med såriga knän i solen, det som kunde grusa min himmel var väl om jag inte fick rida den dagen eller inte fick leka med någon kompis... Jag visste inget om morgondagen - ville inte veta, brydde mig inte, den var ju imorgon, och gårdagen glömde jag fort. Börskrascher, relationer och livet - eller döden bekymrade mig inte. Jag levde min dröm. Jag var glad. Jag spred glädje. Fick hyfsade betyg. Skrattade och log. Lekte och hade vänner. Jag sörjer min mamma. Jag sörjer att inte få vara det där obekymrade barnet igen. Med mamma kunde jag, i alla fall för en stund, få känna mig liten igen. Mamma var alltid äldre, klokare, tryggare... Hon kunde trösta mig, när ångesten blev stor - för ångesten kom med åren. Mycket oroar mig nu, ger mig ångest - när hon levde hjälpte hon mig. I det lilla, i det Stora. Hanterade ångesten. Nu finns hon inte mer. Jag klarar mig. Men det är svårt... ibland... Min själ kommer aldrig bli hel, jag kommer alltid att sakna min mamma, kommer alltid behöva henne - men jag lär mig sakta att leva, ta hand om mig själv. Leva mitt liv. Älska och sakna.