25/1; lördag
Sitter hemma. Har varit och tränat idag. Först uppletande med Kenzo och Stimma, sedan ett spår med Stimma, innan lydnad på klubben. Uppletande med Stimma gick så grymt bra, en rättså svår ruta, men hon sprang och hittade - jag fick gåshud! Spåret gick oxå riktigt bra! Alla tio pinnarna, ett bra upptag och perfekt spårarbete! På kluben väntade ett lydnadspass, på en våt plan. Stimma hade svårt för att sitta och ligga. Kenzo hade svårt att vara tyst.
Anders hade slutit upp till lydnaden, och skulle köra ett pass med K. Laddade går de in på planen. Och Kenzo går igång. På kommenderingen? På situationen? På Anders? Men framför allt på rörelserna! Frustration hos Anders. Frustration hos mig. Tips från andra, som får oss att låta så som vi inte gillar... "Det har vi redan provet". Folk kan ju tycka att det är onödigt att försöka ge oss tips, försöka hjälpa oss - det kan låta som om vi inte vill ha hjälp, som om vi kan bäst själva, som om vi skiter i det som de säger. Så är det inte... Och visst är det så att man ofta har provat ett tips för kort tid, inte gett det en ärlig chans - men jag är ärlig när jag säger att vi har försökt, gett chanser. Tränat om. Gjort om. Gjort på ett annat sätt. Tragglat. Kört ett steg i taget. Länge. I perioder. Flera månader. Ignorerat. Belönat rikligt, belönat med tråkig boll i munnen. Med gott godis, med tråkig mat, med klapp, med röst. Belönat och korrigerat i olika utsträckning. Vi har försökt. Och han har vunnit. Han vinner de små tävlingarna. Tar ett litet steg ifrån oss. Vinner i självförtroende. Vuxit. Vi är tacksamma för de tips vi får. Vi bearbetar. Vi tar till oss. Men vi har försökt - vi kommer att försöka. Kenzo fyller nio i år. Han ska gå in och göra ett jobb - han behöver inte tycka att det är så roligt. Ett arbete som ska utföras. Ingen värdering i det. Jobbet ska göras. Vi ska ta de små stegen. Vi kommer fortsätta analysera, och diskutera - såna är vi. Jag vill att ni ska veta - ni som kommer med tankar - att vi är tacksamma, att vi inte har gett upp, men att vi kanske, tyvärr, har tappat lite tron på att något Verkligen går att förändra. Vi har försökt och tränat så mycket, och det blir ingen bestående effekt... Tack ändå! Med Stimma så var förbättringen - inkallningens ställande, och hoppet. Vi fick sedan byta upp - Klara har hög feber. Plötsligt, från ingenstans. Hon ligger nu i puffen och har ont i huvudet, kroppen och febern vill inte gå ner trots febernedsättande.
Igår satt jag och läste Smålandspostens dödsannonser - tre unga människor hade dött. Jag grät. Tårarna rann. Det är inte ofta, men det händer. Tre öden. Berör. På jobbet en dag så var det en tjej som sa att det finns en mening med allt, kanske finns det en mening med att någon dör hade hon sagt till eleven som mist sin pappa nyligen. Jag kan inte se den. Meningen. Meningen med att mamma dog. Att tre unga dör. Mamma ville inte dö. Då finns det ingen mening. Jag får hitta andra meningar. I livet. Meningen finns i livet. Inte i döden. Meningen Är livet - inte döden.
Anders är på hockey och sedan innebandy. Imorgon ska jag på NObiennal. Nu ska jag pyssla om K!
Anders hade slutit upp till lydnaden, och skulle köra ett pass med K. Laddade går de in på planen. Och Kenzo går igång. På kommenderingen? På situationen? På Anders? Men framför allt på rörelserna! Frustration hos Anders. Frustration hos mig. Tips från andra, som får oss att låta så som vi inte gillar... "Det har vi redan provet". Folk kan ju tycka att det är onödigt att försöka ge oss tips, försöka hjälpa oss - det kan låta som om vi inte vill ha hjälp, som om vi kan bäst själva, som om vi skiter i det som de säger. Så är det inte... Och visst är det så att man ofta har provat ett tips för kort tid, inte gett det en ärlig chans - men jag är ärlig när jag säger att vi har försökt, gett chanser. Tränat om. Gjort om. Gjort på ett annat sätt. Tragglat. Kört ett steg i taget. Länge. I perioder. Flera månader. Ignorerat. Belönat rikligt, belönat med tråkig boll i munnen. Med gott godis, med tråkig mat, med klapp, med röst. Belönat och korrigerat i olika utsträckning. Vi har försökt. Och han har vunnit. Han vinner de små tävlingarna. Tar ett litet steg ifrån oss. Vinner i självförtroende. Vuxit. Vi är tacksamma för de tips vi får. Vi bearbetar. Vi tar till oss. Men vi har försökt - vi kommer att försöka. Kenzo fyller nio i år. Han ska gå in och göra ett jobb - han behöver inte tycka att det är så roligt. Ett arbete som ska utföras. Ingen värdering i det. Jobbet ska göras. Vi ska ta de små stegen. Vi kommer fortsätta analysera, och diskutera - såna är vi. Jag vill att ni ska veta - ni som kommer med tankar - att vi är tacksamma, att vi inte har gett upp, men att vi kanske, tyvärr, har tappat lite tron på att något Verkligen går att förändra. Vi har försökt och tränat så mycket, och det blir ingen bestående effekt... Tack ändå! Med Stimma så var förbättringen - inkallningens ställande, och hoppet. Vi fick sedan byta upp - Klara har hög feber. Plötsligt, från ingenstans. Hon ligger nu i puffen och har ont i huvudet, kroppen och febern vill inte gå ner trots febernedsättande.
Igår satt jag och läste Smålandspostens dödsannonser - tre unga människor hade dött. Jag grät. Tårarna rann. Det är inte ofta, men det händer. Tre öden. Berör. På jobbet en dag så var det en tjej som sa att det finns en mening med allt, kanske finns det en mening med att någon dör hade hon sagt till eleven som mist sin pappa nyligen. Jag kan inte se den. Meningen. Meningen med att mamma dog. Att tre unga dör. Mamma ville inte dö. Då finns det ingen mening. Jag får hitta andra meningar. I livet. Meningen finns i livet. Inte i döden. Meningen Är livet - inte döden.
Anders är på hockey och sedan innebandy. Imorgon ska jag på NObiennal. Nu ska jag pyssla om K!
Kommentarer
Trackback