flisas

Jag tänkte skriva om hur jag satt i en badring i poolen och läste "Bitterfittan". Hur jag inte kände igen mig i bitterfittekänslan, men ändå skrattade lite igenkännande då och då. Jag skulle skriva hur tacksam jag är för den familj jag har. Och just när jag sätter mig här - är det en sorglig låt på Bollibompa, en pappa hade dött, de pratar om hur svårt det är att sakna någon man aldrig mer får träffa... Jag hör Klara snyfta, jag torkar hennes tårar, pratar med henne, pratar om mormor, är nära henne - och tacksamheten finns där, kärleken...
Jag läste om mamman i boken som åkte till Teneriffa för att komma bort, om hennes längtan, på det där tunnelseende och desperata sättet, efter sonen som bara mammor verkar längta på. Männen älskar mer skuldfritt. Moderskapet är så förbannat nedtryckt av plikt och försakelse av alla egna behov som ständigt krockar med minsta lilla frihetsivran. Jag vill oxå älska skuldfritt...Jag vill äta kakan, och ha den kvar. Jag vill kunna jobba, festa, resa, vara ensam då och då och vara mamma till mina älskade barn. Jag tänker på all kärlek som finns i vår lilla familj. Den oändliga, villkorslösa till barnen som läker mig med sin storhet, och den till Anders som är mer smärtsam men som också är vacker och full njutning. Att Anders älskar både min styrka och min ynklighet, och att han är den som jag helst vill hålla i handen när det är mörkt. Och så är det kärleken till mina vänner - den som räddat mig så många gånger. En slags familj som jag inte hade klarat mig utan. Jag är lycklig, vemodig, full av kärlek, rik och begåvad - precis som mamman i boken... Jag läser att man inte borde behöva be om ursäkt för att man vill äga sin själ. Varför är det så svårt att vara lojal mot sig själv? Lever jag det liv jag vill leva? Mamman i boken svarar sällan ja - jag skulle säga ja. Utan tvekan. Inte alltid och hela tiden. Men jag är lycklig. Visst önskar jag att jag dansar mer, älskar mer, träffar mina vänner mer, hann vara mer på sommarstället, hann läsa fler böcker, förändrade världen, hann lyssna mer på musik, hann träna mer, att jag hann ta det lugnt... Jag kan ångra vissa val jag har gjort, men jag är inte bitter, jag sitter inte och surar över det jag borde gjort eller det jag inte borde gjort... Jag försöker försonas med att det blev som det blev, och försöker göra det jag vill...Man får försöka leva med att man ibland väljer fel... Det är väl så att livet är storslaget och magiskt, lika ofta som det är småsint och vardagstråkigt - och då, när det är outhärdligt, får man försöka tänka efter om man lever det liv man vill leva, och om svaret är nej så får man försöka förändra det... Genom en ridtur, en Thailandsresa...
Idag ha vi fixat en födelsedagsmiddag för Linus. Farmor, farfar, morfar, Marianne, gammelmormor, Linda, Henke, Tova, Ebba och grannbarnen var här. Vi åt de obligatoriska semlorna.
Igår var Eric och Sandra här. Det är på ett sätt härligt att vara hemma igen! Tyvärr är Kenzo ganska dålig i sin bakdel. Från och till hoppar han på tre ben. Stimma löper och bor kvar hos E och S.
Den som har svårast att släppa jetlagen är Linus. Han somnar tidigt. Kanske vänder det nu när dagiset börjar igen... Imorgon börjar jobbet igen efter 5 veckors jullov... 4 veckor till sportlovet.