flisas

Jag kan förundras över folket på jobbet. Jag kommer tillbaka och är rättså pigg och känner mig glad. Men möts mest av klagan, trist uppsyn och svaga leenden... Hade jag själv varit där om jag inte varit iväg? Vad får oss jobbet att känna? Hur får det oss att vara?
Anders är i Köpenhamn på kurs. Jag fick följa med Linus till sjukgymnsaten - trots att jag trodde att det skulle vara bättre o A gjorde det. Men Linus var på ett strålande humör, gjorde som hon sa, lekte bra, samspelade och ville vara med. Över huvudtaget känns han harmonisk, nöjd med tillvaron och hans språk utvecklas mycket just nu. Han är fortfarande trött på kvällarna, men idag fick jag väcka honom vid 7. Sjukgymnasten tyckte att vi inte behövde träffas förrän typ i maj - och då mest för att kolla nacken. Han är rättså sne, från och till.
Kenzo är fortfarande stel i bakpartiet, och när han kom in idag hoppade han på tre ben. Det är rejält kallt (minus 17 på morgonen) och det är väl inte så bra om man har ont. Snart får vi nog be fabror doktor att ta en röntgen... Det gör ont i mig när han har ont. Rädslan finns i mig. Och det är precis som om han känner det på sig - just när jag skriver det komemr han och sticker in sin lilla nos i min hand...