flisas

Jag kom just hem från en regnig promenad med Sigge och hundarna. Vi gick till Sandra för att hämta dregellappar. Vi drack kaffe. Sigge sov. (Han sover fortfarande.) Jag lyssnade på ljudbok - Camilla Läckbergs nya. Jag gick och tänkte - egentligen skulle jag varit på bebbegrupp på BVC, men Sigge är så snorig - Jag minns hur vi fick höra som 25åringar och väntandes på vår förstfödda hur svårt det var att leva med barn, att livet i stort sett tog slut, att man inte kunde resa mer... Det framställs ofta som svårt att ha barn - som en uppoffring, små barn - små bekymmer, stora barn - stora bekymmer... "Vänta bara"... Man läser och hör om alla faror som väntar. Om bristerna. Om familjens ekonomi och världens ekonomi. Och mitt i allt så kom 11 september. Alla hot. Mordhot. Miljöhot. Visst är det ett stort ansvar! Men också oerhörd glädje. För oss, som hade levt och tagit hand om våra hundar - så var inte skillnaden så stor. Det var ganska självklart. Våra barn blev en självklarhet. De fanns där från början och det krävdes inga större uppoffringar, om ens några. Vi var föräldrar. Och vi var stolta.
Anders klippte navelsträngen. Barnet såg ljuset. Såg oss. Sökte sig mot bröstet. Hur bebben söker min blick, bökar, slickar och kramar med handen som en katt som kloar. Pratar sitt språk, försöker förstå vårt. Vi ler, vi skrattar, gråter och kramas - vi jollrar, sjunger och oroar oss. Vi blev föräldrar. Mamma. Pappa. En stor händelse. En av de viktigaste. En ny uppgift i livet. Jag minns alla gånger jag testat positivt. Minns tvivlet över om man sett rätt. Minns förhoppningarna. Hur hemligheten bubblade inom mig. Hur man undrade om det syntes. Ett liv som börjar göra sig påmind inom mig. Jag tog mig igenom förlossningarna och försökte börja skapa livet som en- två- trebarnsmor. Jag känner en skyddarinstinkt som jag aldrig känt tidigare - ser faror jag aldrig sett, känner en kärlek som inte går att jämföras... Jag minns oron för förkylningar de fått, om utvecklingen går som den bör, för om jag är tillräcklig... Vi får påminna oss i alla funderingar om det "normala" - att i första hand värna om Barnet. Vi har stridit, vi strider - vi vill ge våra barn det bästa.
Jag minns glädjen för att framsteg - hur man plötsligt sitter vid en middag och pratar om bajs, matning och skrik...
Visst har jag känt mig ensam - i synnerhet sedan mamma dog - ingen bryr sig så mycket om ett barn som en mamma... En mormor.
En familj. Vi hör ihop. Vi. Vi mot världen. Plötsligt ser man bilder från den egna uppväxten klart.Många gånger har jag frågat mig vem jag är och varför jag reagerar som jag gör. Jag hade en bra barndom - det kan nog vara betydligt mer tungt och smärtsamt att tänka på den. Men jag minns hur ensam man kunde känna sig, hur mörkt mörkret kunde kännas.
Jag kan inte minnas många gånger som mina föräldrar blev arga. Själv kan jag känna hur ilskan bubblar upp ibland - men inte ska man brusa upp, det har jag nog fått med mg hemifrån. Inte skulle man brusa upp och gapa och skrika. Då fick man vara på rummet. Det är väl inte alltid så bra att stänga inne sin ilska - som jag sa en gång "man kan väl få vara lite arg i sitt eget hus". Det går ju till en gräns - sen bubblar det över, och ofta går det ut över dem som står mg närmast, de vågar jag visa mig naken inför. Jag visar känslor - åt alla håll och kanter. Jag försöker förklara.
Nä, för oss är de enkelt att ha barn. Det är ju vår familj! Livet tog inte slut, och aldrig har vi väl rest så mycket och så långt som efter att vi fick barn. Vi fortsätter skapa - vi bygger på, vi förnyar, vi går andra vägar, vi fogar samman... Vi försöker. Vi ger inte upp. trots miljöförstöringar, mord, cigarettrök och svältkatastrofer. Vi bryter ihop. Vi tar oss igenom. Vi gråter och skrattar. Vi.