flisas

Idag är det måndag. Måndag efter ett lov. Lovet som spräckte jobboskulden efter den här mamma"ledigheten". På torsdag ska jag jobba igen. Fredag och måndag oxå. Nu finns tänket där. Det är så härligt att vara hemma med barnen. Men idag njuter jag av tystnaden. Av att få städa, plocka, sortera, slänga, fixa, dona och dricka kaffe i min ensamhet - Sigge sover, hundarna har fått en promenad. Tankarna vandrar när jag går där genom skogen. Ett minne blir starkt - jag vet inte varför. Ibland manar man liksom fram minnen, ibland kommer de när man minst anar de... Jag tänker på fina vänner,på mamma, på livet i det lilla och det stora... Jag tänker på pojken som mördades i Ljungby. Jag tänker på pojken som dödade honom. Jag minns något som journalisten Sarah Britz på Göteborgs-Posten skrev om i en artikel: att "barn som växer upp i våldsamma miljöer kan, och observera att det inte gäller alla, också bli våldsamma". Precis som om alla barn som blir våldsamma har våldsamma föräldrar... kanske har Sarah inte träffat så många barn som inte faller inom den "normala" (vad är det?) kategorin - men de barnen finns i alla klasser på alla skolor. Barn som har svårigheter som inte andra har - som har svårt med impulskontrollen, och som kanske inte tänker efter förrän efter de har handlat, som har svårt att tänka sig in i andras situation, och som blir kvickarga och glömmer regler, barn som ofta misslyckas på grund av sina svårigheter. Kanske skulle man vända på meningen som Malene gör och säga att "barn som växer upp i kärleksfulla miljöer kan, och observera att det inte gäller alla, också bli våldsamma". Starta inte en häxjakt på föräldrar som inte "duger", på barn som är annorlunda. Hjälp dem istället. Visst är barnet förälderns ansvar, men när barnet och/eller föräldern har stora svårigheter så måste samhället rycka in och hjälpa till. Barn är föräldrarnas ansvar, men de är också samhällets. Vi är duktiga på att titta bort, när vi egentligen skall titta, ta ställning och hjälpa, stötta. Vi är duktiga på att döma när väl något har hänt, men var var vi innan? Det gäller ju i alla situationer när vi känner att barn går över gränsen, när de skadar någon annan, när de säger något som sårar... Vi har inte så lång tid på oss att forma våra små. Vi ser och hör inte allt de gör - ibland behöver vi hjälp. Alla barn. Alla vuxna. Det är lätt att skylla på¨någon annan - någon annan förälder, på skolan, på gud och vet vad... Men ansvaret ligger på oss alla. Inte på Någon Annan.
Mina tankar vandrar vidare. Jag minns vårt första besök på habiliteringen - vi fick ju "välja" om Limpan skulle tillhöra hab eller inte. Men vi resonerade att det var "dumt" att tacka nej till en eventuell hjälp... Och att det var bra med resurser samlade kring barnet. Nu är ju Limpan ett mittemellen barn. Varken eller. och det är väl bra... Vi vandrade in i pärleporten till habiliteringen med stort hopp och trodde att stödinsatserna skulle ramla in... De berättade om sin verksamhet, ville att vi skulle berätta (vi hade bett att psykologen skulle berätta mycket för att slippa "dra" allt igen - men hade nog inte blivit gjort - å andra sidan är det väl bra att själv få berätta...). Vi skulle berätta vilken hjälp vi ville ha av dem!? Vad visste vi - vilken hjälp kan vi få. Vad har vi rätt till? Och framför allt vilken hjälp kan Limpan få? Många gånger slutade funderingarna med att vägleda till någon annan - och framför allt är ju allt upp till skolan/dagis. Från hab finns ingen automatisk hjälp att få. Lite besök hos logoped, efter något år något möte med arbetsterapeut, vidare möte med dagis - med rekommendationer... Visst finns det grupper att tillhöra - men inga som direkt passade Limpan. Det är konstigt att extra stödinsatser måste ligga inom den lokala skolans budget. Som lärare vet jag att "budgeten är tyvärr slut för i år - vi får se vad vi kan göra nästa år...". När man har rätt till hjälp borde man få hjälp - potten borde finnas inom kommunen. Tänk vad samhället skulle kunna spara på det i längden.
Jag går vidare genom skogen. När jag kommer hem kammar jag hundarna. Och så går jag in med min kaffekopp, tar en stund vid datorn - innan det är dags att fortsätta röjandet! Utbyggnaden är så gott som klar - en trapp, en garderob, ett tak över dörren, en sänglåda till K och ett takfönster är kvar. Kaffet är slut. Rasten är slut. Over and out.