flisas

Idag är golvläggaren här - för att lägga golv i groventren. Sigge och jag skrotar, fösöker hålla oss ur vägen - i vårt egna hem. Det är kallt ute - för kallt för att sova i vagnen. Jag tänker på allt möjligt... Jag läser - som mamma, som lärare - till och från en blogg om ADD. Det hon skrev, kunde jag ha skrivit - många gånger har jag funderat över diagnoserna i skolan. Över elever som får de på högstadiet, "blir" annorlunda när de vill vara lika och inte sticka ut, diagnosen kan få oss att se barns lättheter - men den möts ofta av okunnighet och svårigheter... Att resurser ges till diagnosen inte efter behov...

"Jag tänker att alla som får en diagnos nog måste gå igenom en sorgeprocess, att se på sig själv med andra ögon, att sörja det som inte var som man trodde. Alla nära anhöriga gör nog en liknande resa.

Ungdomar som diagnos reagerar naturligt starkt eftersom det händer så mycket med oss människor i den tiden av vårt liv. Att få en diagnos i tonåren är nog den värsta tiden att acceptera att man är annorlunda. Då vill ju alla vara lika istället. Vi måste se till att barn får utredning, hjälp, diagnos, förståelse innan de blir tonåringar. Varje tonåring som får en diagnos är på ett sätt, ett misslyckat "fall" för vuxenvärlden. Vi borde ha sett deras svårigheter tidigare. Vi borde ha hjälpt dem tidigare.

Man pratade också om att diagnosen kan stämpla barnet/ungdomen/den vuxen som får den.

Jag tänker att det är vår samhällsstruktur som stämplar, som väljer ut, som kasserar människor. Om NPF-diagnoser var ett accepterat funktionshinder i vårt samhälle så hade man inte behövs känna att man skämdes och att man var misslyckad. Precis som när man får en astmadiagnos. Inget att skämmas för, därför blir inte heller reaktionen så stark, även om sorgeprocessen förmodligen är densamma.

Ibland, när jag träffar personal och/eller föräldrar till barn med NPF-diagnos så tänker jag att de missuppfattat meningen med diagnos. Diagnosen är alltid till för att hjälpa barnet att lyckas utifrån vad den är, vad den har för lättheter och svårigheter. Ibland verkar det som om man tänker att "nu vet vi svårigheterna, då skall vi träna på dem så att han/hon blir bättre på dem och mer normal". Då tänker jag att vi fullständigt misslyckat kring barnet.

Barnet skall så klart utveckla sina lättheter. Vi skall hjälpa barnet att lyfta. Det gör vi med hjälp av kunskapen vi får av utredningen och diagnosen.

Diagnosen är till för den som har svårigheter. Vi andra skall använda den så att vi kan hjälpa människan att dra nytta av sina tillgångar/sina lättheter. Vi skall inte dressera barn som är annorlunda till att passa in. De är en tillgång som skall användas för sina tillgångar. Tillgångar som få av oss andra har..."

 

Och så läser jag en artikel; han skriver om Anders som har autism, där lärarna får lite information, han tror att många av de svenska högstadiernas hemmasittare har autism men att deras funktionshinder ofta inte ens har fått en diagnos och han skriver om rumslig inkludering i stor klass till varje pris. Intressant läsning...