4/2; lördag
Idag är ingen vanlig dag - idag är det pappas 70års dag! Hurra, hurra, hurra! Den firar han och Marianne i Tyskland.
Klara och Anders är på tennisturnering. Jag och pojkarna är hemma. Sigge steg upp innan sju. Han fick gröt efter en stund, och sedan somnade han i mitt knä - vi mös i soffan - mina små pojkar och jag.
Igår såg vi hur Klara återigen fick bita ihop, hur hon slöt sig, hur hon tänkte på andra före sig själv och led i det tysta. Kanske gjorde det mer ont i mammahjärtat än i hennes. Men hennes besvikelse var stor - även om hon inte vill göra oss ledsna och tala om hur det verkligen kändes. För hon är sådan. Andra går före. Hon har ett stort hjärta. En av de sista "heldagarna" mamma och Klara fick tillsammans - var en fin dag. jag minns hur glad mamma v ar. Hon berättade om vår tjej - vilken fin dag de hade haft, hur de hade gått på kyrkogården och tittat på gammelmorfars grav och diskuterat livet, och döden. Hon berättade att detta första barnbarnet Alltid kommer vara speciellt för henne. Mamma präglade Klaras första år, hela henne. En pusselbit av Klara. En annan dog med mamma. Sorgen efter hennes mormor kommer hon alltid att bära med sig...
Jag går här hemma - idag har jag ingen bil - jag har mjukisbyxor på mig. När jag tar på mig jeans säger alltid Linus att jag är fin, och undrar vart jag ska... Själv önskar jag att jag kunde gå omkring här på landet i snygga gummistövlar, utan smink, med en tjock tofs utan produkter (just nu har jag långt, risigt och torrt hår med högt hårfäste, och korta strån i hårfästet och polisongerna, lätt(?) gråtonat, med en utväxt) ha en småblommig klänning (utan att se det minsta fet ut) och (egen)stickad kofta och bara le vänligt mot djur och människor. Hela dagarna. Vara pedagogisk. Peka. Visa. Skratta. Härligt. Lugn och frid. Med ett glatt tjejgäng i bakgrunden som väntar med ett spännande upptåg på ett spa eller på en krog eller... - jag är nog inte kompisgängsmedlemmen - har nog inte riktigt fattat vad man gör... Jag skulle önska att jag var mer nöjd med parkhäng, odling och inredning... En som dokumenterade alla framsteg och var närvarande hela tiden... En som fick iväg fotoboken på framkallning (den är nästan klar - bara en månad kvar, men den har legat så i ett år...), som var bättre på att ringa mina kompisar, skicka brev och rensade trädgårdslandet. Men jag är nog inte sån... Men snart trotsar vi nog kylan. Går ut på den blanka isen, i solens sken, och åker skridskor. Vi bara är. Är som vi är. Försöker fånga dagen. Det är bra nog!
Klara och Anders är på tennisturnering. Jag och pojkarna är hemma. Sigge steg upp innan sju. Han fick gröt efter en stund, och sedan somnade han i mitt knä - vi mös i soffan - mina små pojkar och jag.
Igår såg vi hur Klara återigen fick bita ihop, hur hon slöt sig, hur hon tänkte på andra före sig själv och led i det tysta. Kanske gjorde det mer ont i mammahjärtat än i hennes. Men hennes besvikelse var stor - även om hon inte vill göra oss ledsna och tala om hur det verkligen kändes. För hon är sådan. Andra går före. Hon har ett stort hjärta. En av de sista "heldagarna" mamma och Klara fick tillsammans - var en fin dag. jag minns hur glad mamma v ar. Hon berättade om vår tjej - vilken fin dag de hade haft, hur de hade gått på kyrkogården och tittat på gammelmorfars grav och diskuterat livet, och döden. Hon berättade att detta första barnbarnet Alltid kommer vara speciellt för henne. Mamma präglade Klaras första år, hela henne. En pusselbit av Klara. En annan dog med mamma. Sorgen efter hennes mormor kommer hon alltid att bära med sig...
Jag går här hemma - idag har jag ingen bil - jag har mjukisbyxor på mig. När jag tar på mig jeans säger alltid Linus att jag är fin, och undrar vart jag ska... Själv önskar jag att jag kunde gå omkring här på landet i snygga gummistövlar, utan smink, med en tjock tofs utan produkter (just nu har jag långt, risigt och torrt hår med högt hårfäste, och korta strån i hårfästet och polisongerna, lätt(?) gråtonat, med en utväxt) ha en småblommig klänning (utan att se det minsta fet ut) och (egen)stickad kofta och bara le vänligt mot djur och människor. Hela dagarna. Vara pedagogisk. Peka. Visa. Skratta. Härligt. Lugn och frid. Med ett glatt tjejgäng i bakgrunden som väntar med ett spännande upptåg på ett spa eller på en krog eller... - jag är nog inte kompisgängsmedlemmen - har nog inte riktigt fattat vad man gör... Jag skulle önska att jag var mer nöjd med parkhäng, odling och inredning... En som dokumenterade alla framsteg och var närvarande hela tiden... En som fick iväg fotoboken på framkallning (den är nästan klar - bara en månad kvar, men den har legat så i ett år...), som var bättre på att ringa mina kompisar, skicka brev och rensade trädgårdslandet. Men jag är nog inte sån... Men snart trotsar vi nog kylan. Går ut på den blanka isen, i solens sken, och åker skridskor. Vi bara är. Är som vi är. Försöker fånga dagen. Det är bra nog!
Kommentarer
Trackback