8/2; onsdag och Zackes födelsedag
Grattis finaste Zacke - vi önskar att vi kunde dela dagen med dig. Men du finns i våra tankar och hjärtan idag - hoppas att du får en fin dag!
Igår kväll när jag körde mot stallet - körde jag rakt mot fullmånen. Mäktigt. Vi var tre tjejer som red - efter en stund delade vi oss för olika träningsaktiviteter. Min lott var att rida på ängen. 700m i ytterkant. Ett pulspass. Ett varv trav, tre i galopp - fortare för varje varv, och så ett varv trav igen.
Tänk dig en snötäckt äng, med fullmånen som ledljus, en söt flicka på en mäktig häst - i full galopp. Vackert. I sagan. Men månen hade gått i moln, flickan hade en reflexjacka, en buff under hjälmen som var prydd med en pannlampa för att lysa upp ängen... Det kanske inte var en så vacker syn. Men en skön känsla. Att susa fram. I snön. På en snabb häst. Energi i varje steg. Energi som ger energi. Det är tur att man får såna här turer, när jag vattnet är fruset, tunga dunkar med vatten ska släpas, fingrarna fryser och tårna är känsellösa på grund av kylan... Och dessutom blir man blöt om vantarna när man sliter med vattnet - vilket gör att man blir ännu kallare. Det är tur att resten av året är så långt när vintern kan vara bister och tuff. Och kall... Å andra sidan har dagarna varit glimrande av solljus - trots sina många minusgrader. Vackra vinterdagar är underbara. Jag gillar årstiderna. Men just stalljobbet är mindre charmigt på vintern... Kvällarna i stallet tar sin tid. Man tar in hästarna och ser till att allt är som det ska - lindar ben, fixar och duttar. Men så blir man stilla, ställer sig nära hästen, lyssnar på det roafyllda malandet av höet, och sticker in fingrarna i vinterpälsen och känner att det är värt vartenda bortdomnat finger. Det ljudet skulle man kunna spela in en skiva med - meditation. Som delfinsång eller susandet av träd... Det är som meditation, att stå där och lyssna, en lisa för själen - en stund som ger hopp och värme.
Igår kväll när jag körde mot stallet - körde jag rakt mot fullmånen. Mäktigt. Vi var tre tjejer som red - efter en stund delade vi oss för olika träningsaktiviteter. Min lott var att rida på ängen. 700m i ytterkant. Ett pulspass. Ett varv trav, tre i galopp - fortare för varje varv, och så ett varv trav igen.
Tänk dig en snötäckt äng, med fullmånen som ledljus, en söt flicka på en mäktig häst - i full galopp. Vackert. I sagan. Men månen hade gått i moln, flickan hade en reflexjacka, en buff under hjälmen som var prydd med en pannlampa för att lysa upp ängen... Det kanske inte var en så vacker syn. Men en skön känsla. Att susa fram. I snön. På en snabb häst. Energi i varje steg. Energi som ger energi. Det är tur att man får såna här turer, när jag vattnet är fruset, tunga dunkar med vatten ska släpas, fingrarna fryser och tårna är känsellösa på grund av kylan... Och dessutom blir man blöt om vantarna när man sliter med vattnet - vilket gör att man blir ännu kallare. Det är tur att resten av året är så långt när vintern kan vara bister och tuff. Och kall... Å andra sidan har dagarna varit glimrande av solljus - trots sina många minusgrader. Vackra vinterdagar är underbara. Jag gillar årstiderna. Men just stalljobbet är mindre charmigt på vintern... Kvällarna i stallet tar sin tid. Man tar in hästarna och ser till att allt är som det ska - lindar ben, fixar och duttar. Men så blir man stilla, ställer sig nära hästen, lyssnar på det roafyllda malandet av höet, och sticker in fingrarna i vinterpälsen och känner att det är värt vartenda bortdomnat finger. Det ljudet skulle man kunna spela in en skiva med - meditation. Som delfinsång eller susandet av träd... Det är som meditation, att stå där och lyssna, en lisa för själen - en stund som ger hopp och värme.
Kommentarer
Trackback