9/2; torsdag
Ibland förundras jag över att man får vara "ledig" med små, fina kottar. Det är ju inte så i alla länder - och jag inser vad bra det är att leva i Sverige. I natt var en hyfsad natt, bara en snabb snuttning vid halv fyra, och sedan uppstigning för Sigge och Anders vid halv7, lämning av Linus, en liten sovning av Sigge medan mamman försökte göra sig klar för att åka på sångstund, väckning av Sigge för att åka, väckning av Sigge för att gå på sångstund, sedan sångstund och återigen sömn i bilen... och där är vi nu... Han sitter i bilen och sover. Under min tjocka dunjacka. Han kommer snart att få vakna igen, när Linus ska hämtas...
Just idag känns väl inte mammalivet alltför ansträngt. Emellanåt, och periodvis och plötsligt är det mer intensivt och ibland någorlunda ansträngt. Det eviga dragandet av den tunga pulkan upp och ner för den lilla backen vid lekplatsen, byts mot offpiståkning nerför branta stup. Byteshandeln drar igång. För att alla ska få sitt. Vårt liv har ändrats de senaste 9 månaderna - idag blir vår Sigge 9 månader! - mer kärlek i hemmet och mer sömnbrist och amningshormoner (som nu är på upphällningen). Jag kan känna irritation där någonstans mitt bland plockande, sorterande, ammande, tvättande, blöjbyten, tröstande och tjatande - Mamma! Mamma! Lisa! Mamma! Alla har olika behov och rätt att bli sedda. Jag med! Folk säger att jag ser pigg ut - och jag hinner så mycket! Ja vi pusslar. Vi ger och tar tid. Sigge bärs med på en höft, han ligger på en arm efter klockan tre på natten (vilket gör att axeln har varit riktigt dålig och när den var som värst kunde jag inte ens knyta skridskorna åt barnen - sakta blir den bättre i takt med att nacken smärtar mer... just nu är kroppen inte så bra - men trots allt den bästa Jag har) - men varje cell i min kropp är redo att bära, skydda och mata, allt påhejat av det omgivningen påstår vara amningshormoner. Hur ska det gå när de försvinner helt?
Just idag känns väl inte mammalivet alltför ansträngt. Emellanåt, och periodvis och plötsligt är det mer intensivt och ibland någorlunda ansträngt. Det eviga dragandet av den tunga pulkan upp och ner för den lilla backen vid lekplatsen, byts mot offpiståkning nerför branta stup. Byteshandeln drar igång. För att alla ska få sitt. Vårt liv har ändrats de senaste 9 månaderna - idag blir vår Sigge 9 månader! - mer kärlek i hemmet och mer sömnbrist och amningshormoner (som nu är på upphällningen). Jag kan känna irritation där någonstans mitt bland plockande, sorterande, ammande, tvättande, blöjbyten, tröstande och tjatande - Mamma! Mamma! Lisa! Mamma! Alla har olika behov och rätt att bli sedda. Jag med! Folk säger att jag ser pigg ut - och jag hinner så mycket! Ja vi pusslar. Vi ger och tar tid. Sigge bärs med på en höft, han ligger på en arm efter klockan tre på natten (vilket gör att axeln har varit riktigt dålig och när den var som värst kunde jag inte ens knyta skridskorna åt barnen - sakta blir den bättre i takt med att nacken smärtar mer... just nu är kroppen inte så bra - men trots allt den bästa Jag har) - men varje cell i min kropp är redo att bära, skydda och mata, allt påhejat av det omgivningen påstår vara amningshormoner. Hur ska det gå när de försvinner helt?
Kommentarer
Trackback