Mamma...
Jag tänker ofta på mamma. Klara tänker ofta på mormor. Linus undrar. Vi försöker minnas. Hålla minnet vid liv. Jag vill ge er ett råd - ta foton. På barnen med vänenr och släktingar. En dag kan det vara försent. Det hade varit värdefullt att kunna visa mamma med Linus, eller mamma med Klara. Det finns många som skriver om döden. Anna var en av dem. Det här inlägget har hennes man skrivit. Det är utdrag från en saga som han skrev till deras dotter.
"...En natt slutade mamma att andas. Klumparna hade blivit många och stora och gjort mammas kropp alldeles trasig inuti. När kroppen blir så trasig att man inte längre kan andas och hjärtat inte längre kan slå – då dör man och måste lämna kroppen. När man dör slutar allt att fungera inuti kroppen. Då blir kroppen alldeles stilla, blek, kall och tom. Då finns man inte kvar inne i kroppen.
Man kan inte leva i en kropp som slutat fungera, den måste man begrava. Ingen vet riktigt vad som händer när man dör och vart man tar vägen. En del tror att man kommer till himlen och blir en ängel. De tror att änglar kan se oss och hjälpa oss i livet, fast vi inte kan se dem. Andra tror att man föds igen i en ny kropp – kanske som en ko om man varit riktigt snäll. Många tror att man finns och lever vidare i våra hjärtan och i våra tankar – att mamma finns när vi tänker på henne.
Var än mamma är nu så blir hon glad när vi tänker på henne, det berättade hon för pappa när hon levde. Och var hon än är så har hon det bra, för nu slipper hon ha ont. Det onda satt i den trasiga kroppen. När man är död så slutar kroppen att fungera. Precis som en blomma, som inte får vatten och solljus, så vissnar kroppen. Till slut så blir kroppen till jord. Så är det med allt levande när det dör; människor, djur, blommor och tomater. När man dör så begraver man kroppen. Det kan man göra på flera sätt. Kroppen läggs i en kista. Antingen grävs kistan ner och blir till jord, eller så bränns den och blir till aska. Mamma valde att bli till aska som sprids över vatten. När vi tittar på sjön kan vi tänka att mammas kropp finns där.
Människor är som pussel. Pusselbitarna är de vi älskar och som älskar oss. Pusselbitarna är jätteviktiga, för när pusslet är helt känner man sig omtyckt och då mår man bra. Om man inte bryr sig om någon, så bryr sig ingen om dig, och då mår man dåligt. Vilka är dina pusselbitar? Vilka älskar du? När man tycker mycket om någon och leker ofta, så växer den personens pusselbit. Om man slutar att vara med någon, kanske för att den är dum, så försvinner den pusselbiten efter ett tag. Om någon man älskar dör, så börjar den pusselbiten också att försvinna, om man inte fortsätter att tänka på den personen. Men om man gör det – då blir pusselbiten kvar.
När vi tänker på mamma så blir vi ledsna för att saknar henne så mycket. Men om vi slutar tänka på henne så blir det alldeles tomt där mammas pusselbit en gång fanns, och då mår vi dåligt hela tiden. För varje gång vi tänker på bra saker om mamma så blir vi mindre ledsna, och istället glada för att den pusselbiten finns kvar. Det blir som att ha en låtsaskompis.
På mammas begravning så låg hennes trasiga kropp i en vit kista med blommor på. Alla som älskade mamma kom för att säga hejdå till henne. De ville vara med på begravningen för att tänka på alla bra saker med mamma. För när de kommer ihåg alla bra saker så kan de ha kvar hennes pusselbit och ha hennes som låtsaskompis. På begravningen pratade vi om mamma och tittade på bilder av henne. Vi grät mycket – för att vi ville det. När man är ledsen måste gråten få komma ut, och efteråt känns det mycket bättre.
Mamma älskade oss jättemycket och kämpade hårt för att bli frisk och kunna fortsätta vara med oss. Men när hon dog så var hon var tvungen att lämna sin trasiga kropp. Mamma har ingen kropp längre så hon är inte på en plats dit vi kan resa, och hon kan inte komma tillbaka. Kanske finns hon i himlen eller någon annanstans där man inte behöver sin kropp, men vi kan inte besöka henne för vi lever i våra kroppar. Men mamma kan vara som en låtsaskompis."...
I hennes blogg kan man läsa hela sagan. Och se bilder. Vackert. Sorgligt. Som livet. Och döden.
"...En natt slutade mamma att andas. Klumparna hade blivit många och stora och gjort mammas kropp alldeles trasig inuti. När kroppen blir så trasig att man inte längre kan andas och hjärtat inte längre kan slå – då dör man och måste lämna kroppen. När man dör slutar allt att fungera inuti kroppen. Då blir kroppen alldeles stilla, blek, kall och tom. Då finns man inte kvar inne i kroppen.
Man kan inte leva i en kropp som slutat fungera, den måste man begrava. Ingen vet riktigt vad som händer när man dör och vart man tar vägen. En del tror att man kommer till himlen och blir en ängel. De tror att änglar kan se oss och hjälpa oss i livet, fast vi inte kan se dem. Andra tror att man föds igen i en ny kropp – kanske som en ko om man varit riktigt snäll. Många tror att man finns och lever vidare i våra hjärtan och i våra tankar – att mamma finns när vi tänker på henne.
Var än mamma är nu så blir hon glad när vi tänker på henne, det berättade hon för pappa när hon levde. Och var hon än är så har hon det bra, för nu slipper hon ha ont. Det onda satt i den trasiga kroppen. När man är död så slutar kroppen att fungera. Precis som en blomma, som inte får vatten och solljus, så vissnar kroppen. Till slut så blir kroppen till jord. Så är det med allt levande när det dör; människor, djur, blommor och tomater. När man dör så begraver man kroppen. Det kan man göra på flera sätt. Kroppen läggs i en kista. Antingen grävs kistan ner och blir till jord, eller så bränns den och blir till aska. Mamma valde att bli till aska som sprids över vatten. När vi tittar på sjön kan vi tänka att mammas kropp finns där.
Människor är som pussel. Pusselbitarna är de vi älskar och som älskar oss. Pusselbitarna är jätteviktiga, för när pusslet är helt känner man sig omtyckt och då mår man bra. Om man inte bryr sig om någon, så bryr sig ingen om dig, och då mår man dåligt. Vilka är dina pusselbitar? Vilka älskar du? När man tycker mycket om någon och leker ofta, så växer den personens pusselbit. Om man slutar att vara med någon, kanske för att den är dum, så försvinner den pusselbiten efter ett tag. Om någon man älskar dör, så börjar den pusselbiten också att försvinna, om man inte fortsätter att tänka på den personen. Men om man gör det – då blir pusselbiten kvar.
När vi tänker på mamma så blir vi ledsna för att saknar henne så mycket. Men om vi slutar tänka på henne så blir det alldeles tomt där mammas pusselbit en gång fanns, och då mår vi dåligt hela tiden. För varje gång vi tänker på bra saker om mamma så blir vi mindre ledsna, och istället glada för att den pusselbiten finns kvar. Det blir som att ha en låtsaskompis.
På mammas begravning så låg hennes trasiga kropp i en vit kista med blommor på. Alla som älskade mamma kom för att säga hejdå till henne. De ville vara med på begravningen för att tänka på alla bra saker med mamma. För när de kommer ihåg alla bra saker så kan de ha kvar hennes pusselbit och ha hennes som låtsaskompis. På begravningen pratade vi om mamma och tittade på bilder av henne. Vi grät mycket – för att vi ville det. När man är ledsen måste gråten få komma ut, och efteråt känns det mycket bättre.
Mamma älskade oss jättemycket och kämpade hårt för att bli frisk och kunna fortsätta vara med oss. Men när hon dog så var hon var tvungen att lämna sin trasiga kropp. Mamma har ingen kropp längre så hon är inte på en plats dit vi kan resa, och hon kan inte komma tillbaka. Kanske finns hon i himlen eller någon annanstans där man inte behöver sin kropp, men vi kan inte besöka henne för vi lever i våra kroppar. Men mamma kan vara som en låtsaskompis."...
I hennes blogg kan man läsa hela sagan. Och se bilder. Vackert. Sorgligt. Som livet. Och döden.
Kommentarer
Postat av: Anonym
KRAMAR OM <3
Trackback