11/6; måndag
Nu är det sista måndagen innan måndagen då sommarlovet börjar. Då min ensamma ledighet är slut, när jag går på semester som vem som helst, semester för att sedan börja jobba... (fast nu ljög jag lite - jag jobbar nog just måndag och tisdag nästa vecka...) Lite blandade känslor. En del spännande uppdrag hoppas jag väntar till hösten. Utmaningar.
Nu sitter jag och slösurfar och läser lite. Jag läser om människoöden. om lycka och glädje. Om en mamma med en dotter som har adhd/npf. Jag känner igen så mycket. Jag får ansikten på näthinnan av människor jag har mött. Jag tänker på dem, och undrar hur det har gått för dem. Vad jag kunde gjort annorlunda i mötena?! "Adhd är ju en i ganska hög grad ärftlig funktionsnedsättning, vilket innebär att många barn och vuxna själva är barn till människor med npf. Det visste man inte förr. Då la man skulden på människor som gjorde sitt bästa, fast det aldrig blev bra ändå. Nu börjar man bli bättre på att hitta och på att förstå att människor som ständigt misslyckas, faktiskt inte gör det för att det är kul att misslyckas, utan för att det är så förbannat svårt för dem att lyckas. Även om vi är långt ifrån den förståelse vi behöver få.
Vems skulden är tycker jag är ointressant. Jag tänker att om jag ser en människa - barn, ungdom, vuxen - som har svårt att få till vardagen, som sällan lyckas - att jag behöver hjälpa den. Inte lägga skuld på den, inte stjälpa den. Jag hoppas att samhället är på väg åt det hållet. Att förståelsen ökar att vi kan släppa skuldmentaliteten, borsta "Luther" av axeln och hjälpa dem som har det svårt. Jag vet inte om vi är på väg dit, men jag hoppas. Jag hoppas att vi kan fokusera på att hitta svårigheter och utredning/diagnos är ett sätt att hitta och hjälpa människor som har det svårt, att slippa skulden, att slippa skammen, att hitta strategier. Jag hoppas vi kommer dit att alla människor får chansen att lyckas utifrån var de är. Jag tänker att alla som får en diagnos nog måste gå igenom en sorgeprocess, att se på sig själv med andra ögon, att sörja det som inte var som man trodde. Alla nära anhöriga gör nog en liknande resa. Ungdomar som får diagnos reagerar naturligt starkt eftersom det händer så mycket med oss människor i den tiden av vårt liv. Att få en diagnos i tonåren är nog den värsta tiden att acceptera att man är annorlunda. Då vill ju alla vara lika istället. Vi måste se till att barn får utredning, hjälp, diagnos, förståelse innan de blir tonåringar. Varje tonåring som får en diagnos är på ett sätt, ett misslyckat "fall" för vuxenvärlden. Vi borde ha sett deras svårigheter tidigare. Vi borde ha hjälpt dem tidigare." De här ungdomarna, de som får diagnosen på högstadiet är nog de jag minns bäst - de som vi har hjälpt sämst. De som vi har tyckte "får skärpa sig", "lägga manken till", att du bara måste "försöka och jobba"...
Man pratar "också om att diagnosen kan stämpla barnet/ungdomen/den vuxen som får den. Jag tänker att det är vår samhällsstruktur som stämplar, som väljer ut, som kasserar människor. Om NPF-diagnoser var ett accepterat funktionshinder i vårt samhälle så hade man inte behövs känna att man skämdes och att man var misslyckad. Precis som när man får en astmadiagnos. Inget att skämmas för, därför blir inte heller reaktionen så stark, även om sorgeprocessen förmodligen är densamma. Ibland, när jag träffar personal och/eller föräldrar till barn med NPF-diagnos så tänker jag att de missuppfattat meningen med diagnos. Diagnosen är alltid till för att hjälpa barnet att lyckas utifrån vad den är, vad den har för lättheter och svårigheter. Ibland verkar det som om man tänker att "nu vet vi svårigheterna, då skall vi träna på dem så att han/hon blir bättre på dem och mer normal". Då tänker jag att vi fullständigt misslyckat kring barnet. Barnet skall så klart utveckla sina lättheter. Vi skall hjälpa barnet att lyfta. Det gör vi med hjälp av kunskapen vi får av utredningen och diagnosen. Diagnosen är till för den som har svårigheter, för att hitta sina lättheter och få förståelse, acceptera och slippa skulden det innebär att ha svårigheter som inte är riktigt "okej" att ha i vårt samhälle idag. Vi andra skall använda den så att vi kan hjälpa människan att dra nytta av sina tillgångar/sina lättheter. Vi skall inte dressera barn som är annorlunda till att passa in. Barn (och vuxna) med npf är en tillgång till samhället som när de får tillträde till sina lättheter, kan använda sina tillgångar. Tillgångar som få av oss andra har..."
Jag tänker på alla barn som har suttit ensamma, som vi sett, som föräldrar har uttryckt sin oro för - och som skolan säger att "personen är ett barn som vill vara ensamt"... Visst är det så att "en del har större behov av att få vara ensamma, tanka kraft, vila, göra egna saker - än andra, men alla vill tillhöra. Alla vill ha vänner, alla vill ha någon att luta sig mot, att skratta med, att spegla sig i." Barnen får vänner till och från - men de flesta försvinner på vägen. En del av de här barnen har diagnoser som gör att det är "svårt att förstå dem" för andra barn. Vänskap slutar ofta med att de blir lämnade. Ju äldre de blir, desto mer besvärande blir ensamheten och lämnandet... De ser andra som fnittrar, drar förbi i grupp - på väg någonstans, tillhörande - pratande, skrattande...De tillhör. De duger. De har varandra. Barn vill tillhöra - vill ha någon att hitta på saker med, "att skratta med, att, fnissa med, att prata med, att skvallra med, att spegla sig i..." "Barn och ungdomar med npf-svårigheter har ofta svårt med just den biten som är så oerhört viktig för oss sociala varelser - människan. Hur går det sedan när hon skall ut i världen själv? Jag tror att vi vuxna måste lära "de andra barnen"/"majoritetsbarnen" som har lätt att vara med andra, som knyter kontakter här och där, som lämnar sina vänner eller som blir lämnade - att också ta med och acceptera de barn som har svårt med det där. Hur skall vi annars kunna hjälpa de som ofta eller alltid är ensamma?" Jag tänker på hur svårt det är - att övertyga barn (och vuxna) om allas accepterande. Det känns ofta som en omöjlig uppgift. Jag har sett föräldrar som har åkt land och rike, ställt upp, ordnat övernattningar, fika och andra roliga uppdrag för att "få kompisar" tioll sina barn. Att se sitt barn ensamt är nog en av de största rädslorna en förälder har... För de flesta vet hur det känns att, i någon utstrcknng, vara bortglömd, bortvald och ensam - om ens för en sekund...
Ikväll ska jag ta mig an en annan uppgift - en omöjlig uppgift? Jag har blivit tillfrågade att rida en pålle på dackeritten på söndag - ikväll ska jag "provrida" den. Spännande.
Nu sitter jag och slösurfar och läser lite. Jag läser om människoöden. om lycka och glädje. Om en mamma med en dotter som har adhd/npf. Jag känner igen så mycket. Jag får ansikten på näthinnan av människor jag har mött. Jag tänker på dem, och undrar hur det har gått för dem. Vad jag kunde gjort annorlunda i mötena?! "Adhd är ju en i ganska hög grad ärftlig funktionsnedsättning, vilket innebär att många barn och vuxna själva är barn till människor med npf. Det visste man inte förr. Då la man skulden på människor som gjorde sitt bästa, fast det aldrig blev bra ändå. Nu börjar man bli bättre på att hitta och på att förstå att människor som ständigt misslyckas, faktiskt inte gör det för att det är kul att misslyckas, utan för att det är så förbannat svårt för dem att lyckas. Även om vi är långt ifrån den förståelse vi behöver få.
Vems skulden är tycker jag är ointressant. Jag tänker att om jag ser en människa - barn, ungdom, vuxen - som har svårt att få till vardagen, som sällan lyckas - att jag behöver hjälpa den. Inte lägga skuld på den, inte stjälpa den. Jag hoppas att samhället är på väg åt det hållet. Att förståelsen ökar att vi kan släppa skuldmentaliteten, borsta "Luther" av axeln och hjälpa dem som har det svårt. Jag vet inte om vi är på väg dit, men jag hoppas. Jag hoppas att vi kan fokusera på att hitta svårigheter och utredning/diagnos är ett sätt att hitta och hjälpa människor som har det svårt, att slippa skulden, att slippa skammen, att hitta strategier. Jag hoppas vi kommer dit att alla människor får chansen att lyckas utifrån var de är. Jag tänker att alla som får en diagnos nog måste gå igenom en sorgeprocess, att se på sig själv med andra ögon, att sörja det som inte var som man trodde. Alla nära anhöriga gör nog en liknande resa. Ungdomar som får diagnos reagerar naturligt starkt eftersom det händer så mycket med oss människor i den tiden av vårt liv. Att få en diagnos i tonåren är nog den värsta tiden att acceptera att man är annorlunda. Då vill ju alla vara lika istället. Vi måste se till att barn får utredning, hjälp, diagnos, förståelse innan de blir tonåringar. Varje tonåring som får en diagnos är på ett sätt, ett misslyckat "fall" för vuxenvärlden. Vi borde ha sett deras svårigheter tidigare. Vi borde ha hjälpt dem tidigare." De här ungdomarna, de som får diagnosen på högstadiet är nog de jag minns bäst - de som vi har hjälpt sämst. De som vi har tyckte "får skärpa sig", "lägga manken till", att du bara måste "försöka och jobba"...
Man pratar "också om att diagnosen kan stämpla barnet/ungdomen/den vuxen som får den. Jag tänker att det är vår samhällsstruktur som stämplar, som väljer ut, som kasserar människor. Om NPF-diagnoser var ett accepterat funktionshinder i vårt samhälle så hade man inte behövs känna att man skämdes och att man var misslyckad. Precis som när man får en astmadiagnos. Inget att skämmas för, därför blir inte heller reaktionen så stark, även om sorgeprocessen förmodligen är densamma. Ibland, när jag träffar personal och/eller föräldrar till barn med NPF-diagnos så tänker jag att de missuppfattat meningen med diagnos. Diagnosen är alltid till för att hjälpa barnet att lyckas utifrån vad den är, vad den har för lättheter och svårigheter. Ibland verkar det som om man tänker att "nu vet vi svårigheterna, då skall vi träna på dem så att han/hon blir bättre på dem och mer normal". Då tänker jag att vi fullständigt misslyckat kring barnet. Barnet skall så klart utveckla sina lättheter. Vi skall hjälpa barnet att lyfta. Det gör vi med hjälp av kunskapen vi får av utredningen och diagnosen. Diagnosen är till för den som har svårigheter, för att hitta sina lättheter och få förståelse, acceptera och slippa skulden det innebär att ha svårigheter som inte är riktigt "okej" att ha i vårt samhälle idag. Vi andra skall använda den så att vi kan hjälpa människan att dra nytta av sina tillgångar/sina lättheter. Vi skall inte dressera barn som är annorlunda till att passa in. Barn (och vuxna) med npf är en tillgång till samhället som när de får tillträde till sina lättheter, kan använda sina tillgångar. Tillgångar som få av oss andra har..."
Jag tänker på alla barn som har suttit ensamma, som vi sett, som föräldrar har uttryckt sin oro för - och som skolan säger att "personen är ett barn som vill vara ensamt"... Visst är det så att "en del har större behov av att få vara ensamma, tanka kraft, vila, göra egna saker - än andra, men alla vill tillhöra. Alla vill ha vänner, alla vill ha någon att luta sig mot, att skratta med, att spegla sig i." Barnen får vänner till och från - men de flesta försvinner på vägen. En del av de här barnen har diagnoser som gör att det är "svårt att förstå dem" för andra barn. Vänskap slutar ofta med att de blir lämnade. Ju äldre de blir, desto mer besvärande blir ensamheten och lämnandet... De ser andra som fnittrar, drar förbi i grupp - på väg någonstans, tillhörande - pratande, skrattande...De tillhör. De duger. De har varandra. Barn vill tillhöra - vill ha någon att hitta på saker med, "att skratta med, att, fnissa med, att prata med, att skvallra med, att spegla sig i..." "Barn och ungdomar med npf-svårigheter har ofta svårt med just den biten som är så oerhört viktig för oss sociala varelser - människan. Hur går det sedan när hon skall ut i världen själv? Jag tror att vi vuxna måste lära "de andra barnen"/"majoritetsbarnen" som har lätt att vara med andra, som knyter kontakter här och där, som lämnar sina vänner eller som blir lämnade - att också ta med och acceptera de barn som har svårt med det där. Hur skall vi annars kunna hjälpa de som ofta eller alltid är ensamma?" Jag tänker på hur svårt det är - att övertyga barn (och vuxna) om allas accepterande. Det känns ofta som en omöjlig uppgift. Jag har sett föräldrar som har åkt land och rike, ställt upp, ordnat övernattningar, fika och andra roliga uppdrag för att "få kompisar" tioll sina barn. Att se sitt barn ensamt är nog en av de största rädslorna en förälder har... För de flesta vet hur det känns att, i någon utstrcknng, vara bortglömd, bortvald och ensam - om ens för en sekund...
Ikväll ska jag ta mig an en annan uppgift - en omöjlig uppgift? Jag har blivit tillfrågade att rida en pålle på dackeritten på söndag - ikväll ska jag "provrida" den. Spännande.
Kommentarer
Trackback