flisas

Sigge och jag har varit på jobbet och lämnat in EM-tipset, skrivit på betyg och varit och fikat hos en "BVC-mamma", med en massa barn och mammor. Vi är så olika! Jag gillar olika! Det är så fascinerande. Vi är i olika åldrar. Har olika förutsättningar. Vi pratar om allt och inget, medan barnen stollar omkring (Sigge mest) - får plocka upp trådar som blir hängande i luften när barnen försvinner runt hörnet, trillar, pillar, bankar och slår... Man bekräftar, förundras, ifrågasätter (tyst och lågt), beundrar... Och jag tänker på hur man är. Förr, innan barnen dök upp i mitt liv - trots att jag knappat kan minnas tiden utan dem, trots att det bara är tio år sedan - var jag väldigt säker på mycket, hur det skulle bli, hur vi skulle vara som föräldrar... Vi hade stått i den "uppfostrande rollen" många år tidigare - men då var det hundar vi uppfostrade. Men jag har försökt vara ödmjuk i rollen - insett att alla tycker olika och får göra olika. Det finns inte mycket som är "fel". Jag visste vad jag tyckte var "rätt och fel" beteende - både för hundar, ungar och vuxna. Jag kan konstatera att mycket blir annorlunda - man själv blir annorlunda. Barn är olika. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Man slår knut på sig själv - använder mutor, omformulerar sanningar och dealar... Det finns stunder när jag längtar efter en manual, en kurs (som en hundkurs) hur man ska vara, hur man ska göra... Det finns stunder när jag tvivlat på min mammakompetens. Sunt förnuft och kärlek räcker långt - men hur långt?! Hela vägen? Många gånger har livet blivit bättre än vad jag hade tänkt mig... Dessa underbara ungar och de händelser som de för med sig vill jag inte för mitt liv vara utan. Den oändliga kärlek man får och får känna är oersättligt...