flisas

Jag har städat, gått en promenad - skrivit, läst... Jag hinner lite till innan Linus ska hämtas... Jag har alltid haft höga krav på mig själv. Inte höga krav i form av att jag måste ha allt skinande rent (även om jag gillar rena golv mer än skitiga), perfekt putsade fönster (även om jag vill se ut) eller rensade rabatter (jag älskar vår äng - där det får växa fritt - igår planterade vi dock både snodda från vägkanterna och köpta plantor och nu hoppas vi att det tar sig) - utan höga krav på hur jag är som människa. Jag har alltid pratat mycket, analyserat och funderat... Vänt ut och in - på mig själv. Skrivit... Jag är en människa som går att läsa - både bokstavligt och inte... Jag kan inte le när jag inte är glad. Jag visar mina känslor - även om jag inte alltid pratar om dem... På bloggen får ni följa allt som finns i mitt huvud för tillfället - en del som jag har skrivit är en kort, övergående känsla, annat är mindre känsla och mer ord... Man kan läsa om glädje, panik, sorg, ångest, rädsla och frustration. Många känslor är inte lika överväldigande efter en tid. Allt tar sin tid... Låt allt ta sin tid... Man måste få känna. Alla känslor. Tid läker sår - men i min kropp finns såväl synliga ärr, som osynliga. Det finns gott om dem... Jag har räknat till mer än 100 sydda stygn på min kropp. Och minst lika många syns inte... Ärren utvecklar mig som människa - förändrar mig, på olika sätt... Man blir aldrig likadan som man var tidigare... Förändrad för alltid...
Idag är jag inte bara en vän - som vill vara vän och omtyckt av alla, jag har förlikat mig med att man inte kan vara älskad av alla - jag är fru och mamma till tre barn och en pytteliten ängel som vakar över oss. Jag är fortfarande Lisa - om än i något ärrad form...