16/8; onsdag
För en del av oss – och kanske framför allt för människor med npf (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) - är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. Vi kan alla se de här barnen framför oss – som sitter själva, kanske med en mobil framför sig - för att gömma sig... Det gör ont i pedagoghjärtat att se dem. Ännu mer ont gör det i mammahjärtat när det går upp för en att ”mitt barn är ensamt”. De är osynliga i gruppen. Kanske inte mobbade – men osynliga, en fläck på väggen. Att sällan eller aldrig ha klasskamrater med sig hem på eftermiddagen – att sällan eller aldrig bli uppringd och få frågan om man vill leka… Vi ser en del av dem ty sig till vuxna – för att få uppmärksamhet av någon. Vi ber dem ringa en kompis – men det finns ingen att ringa… Ingen som vill vara med dem… Om de ringer – så svarar de inte… Eller säger att de har annat för sig…
Många gånger skyddar vi oss med att ”det finns barn som vill vara ensamma”. Men väldigt få personer vill väl vara ensamma? I stort sett alla vill ha ett sammanhang. Vill vara en i gruppen. Vill vara någons kompis. Vill tillhöra en grupp. Någon att fnittra med. Någon att hitta på roliga saker med. Någon att spegla sig i. Någon att prata med. En del har större behov av att få vara ensamma, tanka kraft, vila, göra egna saker - än andra, men alla vill tillhöra. Alla vill ha vänner, alla vill ha någon att luta sig mot, att skratta med, att spegla sig i.
Föräldrar tar till knep – pratar högt om roliga aktiviteter när andra barn hör. Kanske lockar man någon som vill följa med? Det håller inte hur länge som helst… Ju äldre barnen blir – desto synligare blir det. Desto mer känns ensamheten besvärande. Ju äldre - ju svårare blir det att behålla sina vänner. Människor med npf-svårigheter har ofta svårt med just den biten som är så oerhört viktig för oss sociala varelser - människan - att ingå i gruppen, att ha vänner, att ha förmåga att läsa av och passa in bland andra "majoritetsmänniskor". Hur går det sedan när "npf-barnen" skall ut i världen själva?
Malene skrev så här (https://www.facebook.com/groups/191090424260282/permalink/1138107226225259/) ”Jag tror att vi vuxna måste fortsätta att hjälpa dem, men vi måste också lära "de andra barnen"/"majoritetsbarnen" som har lätt att vara med andra, som knyter kontakter här och där, som lämnar sina vänner eller som blir lämnade - att också ta med och acceptera de barn som har svårt med det där. Vi måste kanske också själva bli bättre på att acceptera och ta med människor som är lite annorlunda än vad vi själva är - vare sig vi har en npf-diagnos eller inte. Hur skall vi annars kunna hjälpa dem som ofta eller alltid är ensamma?”
Snart är sommarlovet slut. Friends kommer med statistik:
• ”60 000 barn är utsatta för mobbning i Sverige.
• 20% har blivit kränkta av en annan elev det senaste året. • 13% av tjejerna på högstadiet har blivit utsatta för sexuella trakasserier. Motsvarande siffra bland killar är 8%.
• 1/3 av eleverna upplever inte att lärarna agerar vid kränkningar.
• 10% av eleverna har blivit kränkta av en vuxen”
Vi får aldrig svika våra barn. Vi får aldrig svika våra elever. Vi får aldrig ge upp. Vi får aldrig tro att någon vill vara ensam…
Många gånger skyddar vi oss med att ”det finns barn som vill vara ensamma”. Men väldigt få personer vill väl vara ensamma? I stort sett alla vill ha ett sammanhang. Vill vara en i gruppen. Vill vara någons kompis. Vill tillhöra en grupp. Någon att fnittra med. Någon att hitta på roliga saker med. Någon att spegla sig i. Någon att prata med. En del har större behov av att få vara ensamma, tanka kraft, vila, göra egna saker - än andra, men alla vill tillhöra. Alla vill ha vänner, alla vill ha någon att luta sig mot, att skratta med, att spegla sig i.
Föräldrar tar till knep – pratar högt om roliga aktiviteter när andra barn hör. Kanske lockar man någon som vill följa med? Det håller inte hur länge som helst… Ju äldre barnen blir – desto synligare blir det. Desto mer känns ensamheten besvärande. Ju äldre - ju svårare blir det att behålla sina vänner. Människor med npf-svårigheter har ofta svårt med just den biten som är så oerhört viktig för oss sociala varelser - människan - att ingå i gruppen, att ha vänner, att ha förmåga att läsa av och passa in bland andra "majoritetsmänniskor". Hur går det sedan när "npf-barnen" skall ut i världen själva?
Malene skrev så här (https://www.facebook.com/groups/191090424260282/permalink/1138107226225259/) ”Jag tror att vi vuxna måste fortsätta att hjälpa dem, men vi måste också lära "de andra barnen"/"majoritetsbarnen" som har lätt att vara med andra, som knyter kontakter här och där, som lämnar sina vänner eller som blir lämnade - att också ta med och acceptera de barn som har svårt med det där. Vi måste kanske också själva bli bättre på att acceptera och ta med människor som är lite annorlunda än vad vi själva är - vare sig vi har en npf-diagnos eller inte. Hur skall vi annars kunna hjälpa dem som ofta eller alltid är ensamma?”
Snart är sommarlovet slut. Friends kommer med statistik:
• ”60 000 barn är utsatta för mobbning i Sverige.
• 20% har blivit kränkta av en annan elev det senaste året. • 13% av tjejerna på högstadiet har blivit utsatta för sexuella trakasserier. Motsvarande siffra bland killar är 8%.
• 1/3 av eleverna upplever inte att lärarna agerar vid kränkningar.
• 10% av eleverna har blivit kränkta av en vuxen”
Vi får aldrig svika våra barn. Vi får aldrig svika våra elever. Vi får aldrig ge upp. Vi får aldrig tro att någon vill vara ensam…
Kommentarer
Trackback