11/1; måndag
Sitter på lunchen och pratar med FN kollega om det riktiga livet. Inte om facebook-livet. Jag skrattar så tårarna rinner när hon beskriver skidresan med mannen och dottern. Kaos. Långt ifrån beskrivningen på Facebook - leende barn och föräldrar i en solig backe. Morgonmys. Kvällsmys. Ett gott rött. En löparrunda innan frukost. Idel lycka och glada människor. Det är kul att höra den osminkade sanningen bakom Facebook-bilderna. Eller kul? Det känns mest förtröstansfullt. Som om det finns hopp - även om man har glömt fleecen när man kommer till dagis, om frukosten fortfarande står på bordet när man kommer hem på kvällen och man inte hinner yoga på morgonen, meditera på lunchen och träna efter jobbet.
Jag möter pojken i korridoren, vars mamma gick bort på jullovet. Om jag bara ser hans flöde på Fb kan jag inte ana. Om jag ser in i hans ögon - kan jag se hand sorg.
Bakom alla Facebook-bilder finns otaliga lyckopiller, sömnlösa nätter, stress, motgångar, tristess och sorg.
Visst har man själv ett ansvar gör sitt liv. Att göra det bästa av det. Men vi har också ett ansvar att se bortom Facebook-bilderna - prata med varandra. Skratta och gråta med varandra. På riktigt. 
