7/1; torsdag
Det är psykologiskt riktigt att börja med en ledig dag - det hade också varit riktigt att börja med en studiedag för oss lärare. För att låta oss förbereda oss. Nu sitter jag här, på min lediga dag, och försöker få ihop morgondagens lektioner och tankar inför den nya terminen... Det är många förhoppningar inför en ny termin.
Den största är nog att tillåta alla vara tillräckligt bra. Vi kan alla ha en dålig dag. Och över en tid kan det negativa överväga det positiva och förhoppningar och förväntan ersätts av otillräcklighet. Det är lätt att känna sig nedtryckt när du är en lärare. För en kortare eller en längre stund. Och trots det - måste du gå in i klassrummet - leda, undervisa, förklara, peppa, sammanfatta, se... Vi måste delta i ett möten, rätta inlämnade arbeten och prov, ringa föräldrar, handla mat, ta hand om våra egna barn... Och hinna allt det där som man vill - men som är lätt att prioritera bort när tiden är knapp och energidepån är låg... Och samtidigt är det en boost när det går bra - när eleverna är med på noterna, deltar i diskussioner, förstår, lyckas... Det är en balansgång. Det handlar om prioriteringar. Prioritering innebär att jag måste välja var jag bäst lägger min energi. Helst utan att få ett "dåligt samvetes"-moln hängande över mig. Jag tycker om att vara lärare - jag hörde mig själv säga det så sent som i går till en tjej i stallet. Och det är på riktigt när jag säger det. Undervisningen är bland det bästa som finns - att fånga elevernas tankar, knyta ihop säckar, skapa sammanhang och försöka få alla elever att n¨så lång som möjligt. Jag vill kunna lämna skolan varje dag och konstatera att jag gjort mitt bästa, att jag har försökt att vara en fantastisk lärare just den dagen och att jag gav allt som jag hade möjlighet till där och då. Men att vara lärare är som att delta i en fotbollsmatch... (http://kilskrift.blogspot.se/2015/12/att-vara-nog.html) Men det är inte bara spelarna - eller tränaren - som bedömer hur matchen har gått. Det gör även domaren, publiken, sportjournalisterna, idrottsförbund, tv-tittare och idrottsministern. Många är besvikna efter en fotbollsmatch - även om de har gjort sitt bästa... Men i skolan handlar det inte om att vinna eller förlora... Ingen står i kungsträdgården och hyllar oss om vi lyckas - ingen köper oss för svindlande summor... Det är ingen fotbollsmatch. Jag är lärare. Jag är tillräckligt bra. Jag kan inte tänka på allt som kunde varit bättre. Alltid. Självklart ska jag sträva efter utveckling, att bli en bättre lärare. Jag försöker få mina elever att lyckas. Jag försöker se dem. Utveckla dem. Jag försöker kommunicera med hemmen, och hålla föräldrar uppdaterade med arbetet i skolan. Men jag är inte bara lärare. Jag är mamma. Fru. Ryttare. Matte. ... Jag kan inte bära skuld över allt jag inte har sagt eller gjort - allt jag inte hann. Jag ger så mycket som möjligt varje dag. Det får vara tillräckligt. Jag gör så bra jag kan. På läktaren är alla experter... Och spelarna blir sällan bättra av att publiken skriker på dem - att springa på fler bollar, springa snabbare, passa mer, göra fler mål, skjuta mer... Ni på bänken, ni journalister, ni supportrar - måste tillåta oss att vara tillräckligt bra. Acceptera att en del dagar blir lite sämre. Oftast blir det bättre sen... Ibland måste vi testa för att bli bättre. Prova nytt. Revidera. Utvärdera.
Och det här gäller våra älskade barn - alla elever med. Tillåt dem att vara tillräckligt bra. Utgå från att alla vill lyckas. Att alla gör så gott de kan. Helt plötsligt har kanske motivationen att faktiskt vilja lära sig, få vara nyfiken och känna glädje byts ut mot ord som, klara det, kamp, överlevnad, press och ledsamhet. Jag brukar säga till mina elever att det viktigaste är att du går "hel ur". Att du gör ditt bästa. Att du är glad. Visst ska man ge sig själv rätt förutsättningar. Försöka. Självklart ska du försöka lära dig så mycket som möjligt. Ge dig själv en chans. Be om hjälp. Men du ska hålla länge. Och din livsglädje, kraft och tro på framtiden är det viktigaste! Det finns många sätt att visa att man kan - eller inte kan. Prov är ett sätt. När vi säger att vi bedömer allt - så är det framför allt i positiv bemärkelse. Om du misslyckas med en fråga på ett prov - så kan du visa att du kan samma sak på en lektion... Jag vill att du ska lyckas. Att du ska lära sig så mycket som möjligt. Jag vill hjälpa dig! Och jag vill att du ska må bra. Vara glad. Trivas. Känna framtidshopp. Det finns så många vägar att gå. Följ dina drömmar. Men var rädd om dig - gå hel ur! "Allt" hänger inte på ett prov - inte ens ett betyg hänger på ett prov... Jag lovar!
Och till mina kollegor och föräldrar vill jag bara förtydliga att det är få elever som "underpresterar" på grund av bristande motivation. Inte över tid i alla fall... Underförstått betyder ofta ordvalet att de anser att barnets dåliga prestationer på lektionerna beror på ovilja, ointresse eller lathet. (http://livetsbilder.blogspot.se/2015/12/lata-elever-utan-motor.html) "De lärare som anammat den här förklaringsmodellen brukar även anse att individuell anpassning är i det närmaste att likställa med att "skämma bort". Rättvisa, likabehandling och inkludering tolkas också bokstavligen i praktiken som att alla ska göra lika. Elever med motivationsproblematik eller "dålig motor" får ofta i uppgift att jobba ikapp hemma det de inte hunnit med på lektionen. Alternativa sätt att få jobbet gjort på i skolan erbjuds sällan." Hur vet vi att de underpresterar? Vem är vi att bestämma det? Om vi tillåter detta som en förklaring - så leder det ofta till dåligt självförtroende och ohållbar press på eleven. Väldigt sällan handlar det om verklig lathet, ointresse eller ovilja - som den enda faktorn som gör att eleven underpresterar... Vi måste ställa frågan vad det beror på... Brister i miljön runt elever, föra höga krav på eleven, inlärningssvårigheter ( beroende på t.ex. överkänslighet för sinnesintryck, medicinbiverkningar, nedsatt motorik, hörselnedsättning, synnedsättning, koncentrationssvårigheter, ljud- ljuskänslighet, diabetes, synnedsättning, dyskalkyli, dyslexi, uppmärksamhetsstörning, sänkt självkänsla, smärta, särbegåvning, NPF, utmattning, bristande tilltro till egen förmåga) är några faktorer som kan bidra till att kunskapsinhämtningen går "sämre än förväntat". Vi måste hjälpas åt - lärare, elever, föräldrar, kompisar, rektorer, skolsköterska, kurator, vaktmästare, lokalvårdare... - så att alla lyckas så bra som möjligt.
Vi måste acceptera olikheter. Svårigheter. Lättheter. Och utgå ifrån att alla vill lyckas - om de kan.
Den största är nog att tillåta alla vara tillräckligt bra. Vi kan alla ha en dålig dag. Och över en tid kan det negativa överväga det positiva och förhoppningar och förväntan ersätts av otillräcklighet. Det är lätt att känna sig nedtryckt när du är en lärare. För en kortare eller en längre stund. Och trots det - måste du gå in i klassrummet - leda, undervisa, förklara, peppa, sammanfatta, se... Vi måste delta i ett möten, rätta inlämnade arbeten och prov, ringa föräldrar, handla mat, ta hand om våra egna barn... Och hinna allt det där som man vill - men som är lätt att prioritera bort när tiden är knapp och energidepån är låg... Och samtidigt är det en boost när det går bra - när eleverna är med på noterna, deltar i diskussioner, förstår, lyckas... Det är en balansgång. Det handlar om prioriteringar. Prioritering innebär att jag måste välja var jag bäst lägger min energi. Helst utan att få ett "dåligt samvetes"-moln hängande över mig. Jag tycker om att vara lärare - jag hörde mig själv säga det så sent som i går till en tjej i stallet. Och det är på riktigt när jag säger det. Undervisningen är bland det bästa som finns - att fånga elevernas tankar, knyta ihop säckar, skapa sammanhang och försöka få alla elever att n¨så lång som möjligt. Jag vill kunna lämna skolan varje dag och konstatera att jag gjort mitt bästa, att jag har försökt att vara en fantastisk lärare just den dagen och att jag gav allt som jag hade möjlighet till där och då. Men att vara lärare är som att delta i en fotbollsmatch... (http://kilskrift.blogspot.se/2015/12/att-vara-nog.html) Men det är inte bara spelarna - eller tränaren - som bedömer hur matchen har gått. Det gör även domaren, publiken, sportjournalisterna, idrottsförbund, tv-tittare och idrottsministern. Många är besvikna efter en fotbollsmatch - även om de har gjort sitt bästa... Men i skolan handlar det inte om att vinna eller förlora... Ingen står i kungsträdgården och hyllar oss om vi lyckas - ingen köper oss för svindlande summor... Det är ingen fotbollsmatch. Jag är lärare. Jag är tillräckligt bra. Jag kan inte tänka på allt som kunde varit bättre. Alltid. Självklart ska jag sträva efter utveckling, att bli en bättre lärare. Jag försöker få mina elever att lyckas. Jag försöker se dem. Utveckla dem. Jag försöker kommunicera med hemmen, och hålla föräldrar uppdaterade med arbetet i skolan. Men jag är inte bara lärare. Jag är mamma. Fru. Ryttare. Matte. ... Jag kan inte bära skuld över allt jag inte har sagt eller gjort - allt jag inte hann. Jag ger så mycket som möjligt varje dag. Det får vara tillräckligt. Jag gör så bra jag kan. På läktaren är alla experter... Och spelarna blir sällan bättra av att publiken skriker på dem - att springa på fler bollar, springa snabbare, passa mer, göra fler mål, skjuta mer... Ni på bänken, ni journalister, ni supportrar - måste tillåta oss att vara tillräckligt bra. Acceptera att en del dagar blir lite sämre. Oftast blir det bättre sen... Ibland måste vi testa för att bli bättre. Prova nytt. Revidera. Utvärdera.
Och det här gäller våra älskade barn - alla elever med. Tillåt dem att vara tillräckligt bra. Utgå från att alla vill lyckas. Att alla gör så gott de kan. Helt plötsligt har kanske motivationen att faktiskt vilja lära sig, få vara nyfiken och känna glädje byts ut mot ord som, klara det, kamp, överlevnad, press och ledsamhet. Jag brukar säga till mina elever att det viktigaste är att du går "hel ur". Att du gör ditt bästa. Att du är glad. Visst ska man ge sig själv rätt förutsättningar. Försöka. Självklart ska du försöka lära dig så mycket som möjligt. Ge dig själv en chans. Be om hjälp. Men du ska hålla länge. Och din livsglädje, kraft och tro på framtiden är det viktigaste! Det finns många sätt att visa att man kan - eller inte kan. Prov är ett sätt. När vi säger att vi bedömer allt - så är det framför allt i positiv bemärkelse. Om du misslyckas med en fråga på ett prov - så kan du visa att du kan samma sak på en lektion... Jag vill att du ska lyckas. Att du ska lära sig så mycket som möjligt. Jag vill hjälpa dig! Och jag vill att du ska må bra. Vara glad. Trivas. Känna framtidshopp. Det finns så många vägar att gå. Följ dina drömmar. Men var rädd om dig - gå hel ur! "Allt" hänger inte på ett prov - inte ens ett betyg hänger på ett prov... Jag lovar!
Och till mina kollegor och föräldrar vill jag bara förtydliga att det är få elever som "underpresterar" på grund av bristande motivation. Inte över tid i alla fall... Underförstått betyder ofta ordvalet att de anser att barnets dåliga prestationer på lektionerna beror på ovilja, ointresse eller lathet. (http://livetsbilder.blogspot.se/2015/12/lata-elever-utan-motor.html) "De lärare som anammat den här förklaringsmodellen brukar även anse att individuell anpassning är i det närmaste att likställa med att "skämma bort". Rättvisa, likabehandling och inkludering tolkas också bokstavligen i praktiken som att alla ska göra lika. Elever med motivationsproblematik eller "dålig motor" får ofta i uppgift att jobba ikapp hemma det de inte hunnit med på lektionen. Alternativa sätt att få jobbet gjort på i skolan erbjuds sällan." Hur vet vi att de underpresterar? Vem är vi att bestämma det? Om vi tillåter detta som en förklaring - så leder det ofta till dåligt självförtroende och ohållbar press på eleven. Väldigt sällan handlar det om verklig lathet, ointresse eller ovilja - som den enda faktorn som gör att eleven underpresterar... Vi måste ställa frågan vad det beror på... Brister i miljön runt elever, föra höga krav på eleven, inlärningssvårigheter ( beroende på t.ex. överkänslighet för sinnesintryck, medicinbiverkningar, nedsatt motorik, hörselnedsättning, synnedsättning, koncentrationssvårigheter, ljud- ljuskänslighet, diabetes, synnedsättning, dyskalkyli, dyslexi, uppmärksamhetsstörning, sänkt självkänsla, smärta, särbegåvning, NPF, utmattning, bristande tilltro till egen förmåga) är några faktorer som kan bidra till att kunskapsinhämtningen går "sämre än förväntat". Vi måste hjälpas åt - lärare, elever, föräldrar, kompisar, rektorer, skolsköterska, kurator, vaktmästare, lokalvårdare... - så att alla lyckas så bra som möjligt.
Vi måste acceptera olikheter. Svårigheter. Lättheter. Och utgå ifrån att alla vill lyckas - om de kan.
Kommentarer
Trackback