flisas

En bit närmare rädslan. Närmare fruktan. En tidsfråga. En lastbil in i folkmassan. Det har hänt förut - utomlands. Nu i Sverige. I Stockholm. Jag blir rädd. Vill aldrig mer lämna min trygga värld. Men vi är tvungna. Vi får inte låta rädslan segra över kärleken. Jag vill inte känna misstro. Jag vill tro att godheten segrar. 

Idag är jag trött. Och det beror inte bara på att det stundar lov. In i kaklet. Och aldrig färdig. Det beror inte bara på att Anders och klara är på innebandycup hela helgen. Att jag känner mig otillräcklig - mammografi, kakhämtning, hämtning av killar, matlagning, rättning... och imorgon innebandyträning, städning av vallen... allt på en gång. Samtidigt. Det beror inte bara på att kroppen gör ont. Ett rött, varmt och svullet knä - utan till synes någon anledning. 

Det beror också på att jag tappade lite tro på medmänskligheten idag. 

Jag ska lägga mig tidigt. Ladda batterierna. Igen. Imorgon går jag ut och möter världen. Igen. Ser den i vitögat. Möter den med tro, hopp och kärlek.