24/9; söndag
Jag läste en krönika (http://www.aftonbladet.se/a/npzl5)av Janne Alm idag - den träffade mig rakt i hjärtat. Vi är så många som gråter för våra barn... Ofta i det tysta. Ibland skriker vi högt. Vi är så många som får det ena löftet efter det andra av olika instanser. Vi har berättat vår historia så många gånger - för så många okända - som varje gång ger oss hopp. Varje gång tror vi att någon verkligen hör, förstår och har förmågan att förändra. Vi är många som har hoppats - när man blottar sig själv, och sitt barn - att de, skolan, vården, kommunen, BUP och habiliteringen ska kunna arbeta tillsammans för en helhet - för ett helare barn. Det låter som om vi är överens - hjälp och stöd, bemötande, vilka starka sidor som finns - som vi ska bygga vidare på...
Det finns en gräns - som vi föräldrar är så rädda för. Dagen då varje dags misslyckanden har lagts på hög. Dagen då kraven blir övermäktiga. Och barnet bryter ihop... Vill inte leva mer... Finner ingen mening. Ingen samvaro. Ingen glädje. Den oron har fått oss att ligga sömnlösa många nätter... Dagen då våra kramar, våra lugnande ord och kärlek inte räcker till. Dagen när vi - som känner barnet bäst - står handfallna. Vi kan inte rädda dem längre. Våra råd är slut. De behöver professionell hjälp och antidepressiva medel för att ta sig igenom dagen. Den dagen kan vi inte längre vara starka för våra barn - utan att tårarna kommer. Vi har förlorat den hopplösa kampen - trots att vi alltid lovat att vinna striden. Lovat att aldrig ge upp.
Jannes barn hade brutit ihop - fullständigt uppgiven och trasig... Tårarna rinner. Han skriker. Ångest. Det ska inget barn behöva vara. Ingen förälder ska behöva ha ett barn som mår så dåligt... Ingen ska behöva misslyckas - gång på gång. Ingen ska behöva se sitt barn tappa livsgnistan och ge upp. Vi är många föräldrar som försöker. Försöker vara starka, lovar att det kommer bli bättre - samtidigt som vi tvivlar.Vi är många som ser våra barn brytas ner av kraven - som ser livsgnistans akta försvinna från barnet som inte passar in... Vi är många som kämpar - så som andra inte behöver kämpa. Och de som inte har behövt leva i det - kan aldrig förstå... Kampen är oändlig. Sorgen likaså. För allt som inte blev som man trodde...Rätten till ett liv som är så normalt som möjligt... Trots att vi inte vet vad som är normalt...
Vi kommer, precis som Janne, att resa oss igen. Det gör vi föräldrar. Vi accepterar aldrig att människor har olika värde. Alla är unika. Vi ger aldrig upp.
Det finns en gräns - som vi föräldrar är så rädda för. Dagen då varje dags misslyckanden har lagts på hög. Dagen då kraven blir övermäktiga. Och barnet bryter ihop... Vill inte leva mer... Finner ingen mening. Ingen samvaro. Ingen glädje. Den oron har fått oss att ligga sömnlösa många nätter... Dagen då våra kramar, våra lugnande ord och kärlek inte räcker till. Dagen när vi - som känner barnet bäst - står handfallna. Vi kan inte rädda dem längre. Våra råd är slut. De behöver professionell hjälp och antidepressiva medel för att ta sig igenom dagen. Den dagen kan vi inte längre vara starka för våra barn - utan att tårarna kommer. Vi har förlorat den hopplösa kampen - trots att vi alltid lovat att vinna striden. Lovat att aldrig ge upp.
Jannes barn hade brutit ihop - fullständigt uppgiven och trasig... Tårarna rinner. Han skriker. Ångest. Det ska inget barn behöva vara. Ingen förälder ska behöva ha ett barn som mår så dåligt... Ingen ska behöva misslyckas - gång på gång. Ingen ska behöva se sitt barn tappa livsgnistan och ge upp. Vi är många föräldrar som försöker. Försöker vara starka, lovar att det kommer bli bättre - samtidigt som vi tvivlar.Vi är många som ser våra barn brytas ner av kraven - som ser livsgnistans akta försvinna från barnet som inte passar in... Vi är många som kämpar - så som andra inte behöver kämpa. Och de som inte har behövt leva i det - kan aldrig förstå... Kampen är oändlig. Sorgen likaså. För allt som inte blev som man trodde...Rätten till ett liv som är så normalt som möjligt... Trots att vi inte vet vad som är normalt...
Vi kommer, precis som Janne, att resa oss igen. Det gör vi föräldrar. Vi accepterar aldrig att människor har olika värde. Alla är unika. Vi ger aldrig upp.
Kommentarer
Trackback