23/8; torsdag
En rolig dag på jobbet - vi har fått möjligheten att vara dubbla lärare på kemilektionerna, och det är roligt! Och så hade jag matte - det var kul. Och så hade jag elevens val NO tillsammans med en kollega. Vi lät eleverna träna på att diskutera, se konsekvenser och utveckla sina resonemang - vi valde att diskutera kring konsekvenserna av den varma sommaren. Något som alla elever från olika årskurser kunde vara med att diskutera.
Sedan var jag på uppföljningsmöte av Linus utredning. Ibland känns det som att det är vi som blir manglade och utfrågade - trots att det inte är vi som" äger" problemet och som behöver en utredning. Det är skolan som bör sättas under lupp och bli ifrågasatta. Jag vill inte skylla ifrån mig, och självklart har vi ett ansvar och självklart måste vi hjälpas åt... men... det hade varit spännande om man kunde fått regissera och kunnat backa tiden - om fler hade gjort rätt tidigare, istället för att skjuta "problemet" framför sig.
Så här i början av en termin, har jag redan hunnit sitta i massa möten, hunnit diskutera otaliga elevärenden och tänkt mängder av tankar om hur barn/elever lyckas så bra som möjligt. Elever med npf - elever utan npf. Det spelar liksom ingen roll. Kan vi inte bara komma överens om att barn gör rätt - om de kan - om de får rätt förutsättningar - om de inte har misslyckats för många gånger... Ett barn som gör "fel" gör inte det för att den inte vill lyckas, men för att den inte klarar av att lyckas. Det är stor skillnad på att inte vilja och på att inte kunna. Att inkludera en elev kan se enkelt ut på papper, men ofta blir den inkluderade tanken en exkluderande känsla för eleven. Vi behöver alla finnas i ett sammanhang. Vi behöver mötas av någon som ser oss, säger "hej" och frågar hur vi mår. Vi behöver vara accepterade. För den vi är. Vi behöver lärare som vill förstå, som vill lära sig att förstå, som tänker utanför boxen, ställer rimliga krav och letar efter, och fokuserar på, lättheter - istället för svårigheter. Som bygger självkänsla och självförtroende - som får eleverna att lyckas trots att de inte faller inom ramarna. I år har jag fått en ny grupp av elever - elever som inte faller inom ramarna. Det kommer bli en utmaning. Första tillfället var i onsdag - det var roligt! Intressant. Lärorikt. Spännande. Utvecklande. Jag hoppas att jag fortsätter tänka så. Vi får faktiskt inte vara rädda för att försöka hitta andra lösningar än den "vanliga" - när det inte fungerar med inkludering av en elev - så måste det få finnas andra alternativ. För våra älskade ungas skull.
Sedan var jag på uppföljningsmöte av Linus utredning. Ibland känns det som att det är vi som blir manglade och utfrågade - trots att det inte är vi som" äger" problemet och som behöver en utredning. Det är skolan som bör sättas under lupp och bli ifrågasatta. Jag vill inte skylla ifrån mig, och självklart har vi ett ansvar och självklart måste vi hjälpas åt... men... det hade varit spännande om man kunde fått regissera och kunnat backa tiden - om fler hade gjort rätt tidigare, istället för att skjuta "problemet" framför sig.
Så här i början av en termin, har jag redan hunnit sitta i massa möten, hunnit diskutera otaliga elevärenden och tänkt mängder av tankar om hur barn/elever lyckas så bra som möjligt. Elever med npf - elever utan npf. Det spelar liksom ingen roll. Kan vi inte bara komma överens om att barn gör rätt - om de kan - om de får rätt förutsättningar - om de inte har misslyckats för många gånger... Ett barn som gör "fel" gör inte det för att den inte vill lyckas, men för att den inte klarar av att lyckas. Det är stor skillnad på att inte vilja och på att inte kunna. Att inkludera en elev kan se enkelt ut på papper, men ofta blir den inkluderade tanken en exkluderande känsla för eleven. Vi behöver alla finnas i ett sammanhang. Vi behöver mötas av någon som ser oss, säger "hej" och frågar hur vi mår. Vi behöver vara accepterade. För den vi är. Vi behöver lärare som vill förstå, som vill lära sig att förstå, som tänker utanför boxen, ställer rimliga krav och letar efter, och fokuserar på, lättheter - istället för svårigheter. Som bygger självkänsla och självförtroende - som får eleverna att lyckas trots att de inte faller inom ramarna. I år har jag fått en ny grupp av elever - elever som inte faller inom ramarna. Det kommer bli en utmaning. Första tillfället var i onsdag - det var roligt! Intressant. Lärorikt. Spännande. Utvecklande. Jag hoppas att jag fortsätter tänka så. Vi får faktiskt inte vara rädda för att försöka hitta andra lösningar än den "vanliga" - när det inte fungerar med inkludering av en elev - så måste det få finnas andra alternativ. För våra älskade ungas skull.
Kommentarer
Trackback