15/6; lördag
En intensiv vecka går mot sitt slut. Jag sitter på blyte - vinden är ljum när den möter ansiktet - som jag har fått prioritera bort den här veckan, till förmån för jobb, fotboll, revy och student.
Jag har fått säga "nej" den här veckan - inte för att jag inte skulle hinna, utan för att hinna njuta på vägen och vara där jag är. Jag har fått göra det för att i tesla knutor mig själv - ibland tar det då lång tid att lösa upp knutarna. Jag gör
det inte utan vånda.
Tova tog studenten. Jag körde in barnen - där Anders mötte upp. Jag åkte till jobbet och hade genrep och revy. Sedan gick jag till tova. Firade. Studenter som firar som om de hade överlevt livet, trots att det endast är början, för de flesta.
Och så kom skolavslutningen. Fina klänningar. Välkammade hår. Vackra sånger. Kramar och farväl. Några berör lite extra. Eleven som hamnat snett. Eleven kramar mig hårt. Släpper inte taget utan tittar eleven in i ögonen och säger "sköt
om dig, var rädd om dig - lova!". Jag ser en annan elev och hör en se pappa svara på frågan hur det är "det är inte bra, men vi klarade den här dagen". Mot alla odds. Palliativ vård. Det skulle vara ett under om hon fanns med på skolavslutningen.
Det gjorde hon. Jag ser henne ta sin pappa under armen, stötta honom. De går ut. Tårar och skratt, blandas.
Jag hade kanske hunnit ut till två av mina barns skolavslutning. Om jag hade skyndat mig, för att sedan skynda tillbaka till jobbets avslutningsmiddag på slottet. Men jag valde att inte stressa.
Farmor, farfar, zacke, Nour och Anders fanns där. För mig blir alltid skolavslutningen lite jobbig - för jag vet att det hade varit en höjdpunkt för mamma. Hon hade tagit med sig singoallakexen och satt sig i gräset. Bjudit alla som ville ha. Vi
fick avnjuta farmors tårta. Den bästa. Man ska fira. Så mycket som möjligt. Man vet aldrig när det tar slut.
Idag har jag ridit. Klara ska jobba. Jag åker inte till Tingsryd och tittar på sigges poolspel. Jag ska sitta i solen en stund, köra klara till jobb och röja huset efter en intensiv vecka.
Ibland får man välja, prioritera - inte för att man måste, utan för att man vill och behöver.
Kommentarer
Trackback