28/6; torsdag
I början av programmet går Stina tillbaka 15 år i tiden, hennes syster vårdas på sjukhus för sin anorexia. Stina sitter vid sjukhussängen när systern säger att hon inte kommer att överleva sin 30-årsdag. Men det blir aldrig det samtal om hennes tankar inför döden som Stina i efterhand hade velat ha. För Stina Wollter blir relationen med den 8-åriga flickan en möjlighet att göra om och göra rätt den här gången.
Det är så svårt att göra rätt i dödens närhet.
Jag minns hur jag, för snart 13 år sedan mötte döden. Jag minns att jag inte våga röra min döda mamma. Jag minns hur majsan satt jämte henne. Den där varma sommardagen. Men jag gick inte fram. Jag minns den envisa flugan i rummet, när jag stod på tröskeln och såg döden. Kände den. Än har jag inte accepterat den. Jag grät hysteriskt då - nu gråter jag en stilla gråt. För allt som blev svårt den dagen. För allt som inte blev som det var tänkt. Av saknad. För att barnen inte fick lära känna henne.
Jag har mött den fler gånger efter det. Jag satt på sängkanten på dödens fest. När Carolina slickade på glassen och viskade ord till mig. Hon dog senare den dagen.
Under sommarpratet hinner jag gå till återvinningsstationen.
