19/3; torsdag
Allt känns som vanligt. Eller inget. Vad väntar mig idag? I tisdags var ca 150 elever borta och 20 lärare. Min känsla är att vi är 100% närvarande idag. Några var sjuka. Några hade lättare symptom med rinnande näsa - och skulle då stanna hemma. Några kände oro - kanske för en närstående. Några kände efter lite väl mycket.
Solen skiner.
Och så löser jag om läkaren från Italien.
Allt står på vänt.
Hur ska allt fungera idag på jobbet? Hur många är vi? Vi får plan a,b och c och förbereda oss för. På en dag. Ställtiden är begränsad och kan ändras på minuten. Först ser man orimligheten. Omöjligheten. Och oron - över några elever - de flesta kommer kunna följa undervisningen - men de andra. Oron och ovissheten över examinationsformer, bedömningsunderlag och laborationer. Jag ser erbjudande om gratis läromedel, fjärrundervidning - tips och råd. Inlägg och frågor - tips och svar. Och en del gissningar.
Kris. Innan. I. Och efter.
Efter en stunds förvirring och de djupa andetagen så kopplas den målmedvetna autopiloten på. Målmedveten planering och flexibilitet som förhåller sig till situationen. Den lösningsorienterade flexibiliteten som finns hos oss lärare, som dagligen ställer om, hittar lösningar och strategier, som andas och förhåller oss till situationer som för ett ögonblick kan tyckas övermäktiga - som vi sedan tar oss igenom, manövrerar igenom med säker hand. Leder. Stöttar. Trots att situationen från början känns omöjlig. Så blir det möjligt...
Vi ställer upp. Vi ställer om. Vi tar oss igenom det här också. På något sätt. Till något pris - som vi inte vet ännu.
Som svärfar säger: " vi får zi".