8/3; söndag
Idag på dagens ridtur fick jag perspektiv och proportion - jag satt och tänkte på en vän...
Jag red. Utan någon vidare smärta. Jag red ungefär en mil - det klarade kroppen utan större protester. Jag kom hem och städade klart - bytte i två sängar och handlade. Hunden ska få en promenad och ikväll blir det troligtvis träning. Det jag inte kunde göra igår - kunde jag göra idag. Visst finns det skav idag också - men det är bättre.
I dagarna utreds en av mina piggaste och mest vältränade vän för ME, en allvarlig, kronisk multisystemsjukdom där nervsystem, immunförsvar och energiproduktion är påverkade - att aldrig få energi, att vara totalt utmattad. Det hjälper inte med vila eller träning. Att alltid få prioritera - borsta tänderna eller gå på toaletten? Att alltid ha mjölksyra och en puls över 100. Att alltid ha smärta, hjärtklappning och yrsel. Att alltid känna sig sjuk och få feber. Att ständigt vara begränsad i att använda hjärna och muskler. Att alltid - och aldrig mer… Aldrig mer kunna - trots att man lever… Forskningen har inte kommit långt och hennes hopp känns litet.
"Det finns alltid de som har det värre" - så sa min morfar när han drabbades av polio och var förlamad och när han fick lungcancer som han var en av de första i världen att överleva. Det är sant. Jag har en kropp som oftast fungerar, jag har ett jobb som jag trivs med - en skola som är bra, även om det finns saker att förbättra - jag har en familj och vänner som jag blir älskad och respekterad av, jag har ett hem med en vacker utsikt. Den dagen när kroppen i te samarbetar, när jobbet är för mycket eller livet suger i allmänhet - eller i synnerhet - finns alltid hoppet om att "imorgon kanske det är bättre". Men när inte hoppet finns... Alla har rätt till sitt öde - man får tycka att det är jobbigt, men vi måste se det i ett perspektiv. I proportion.
Jag red. Utan någon vidare smärta. Jag red ungefär en mil - det klarade kroppen utan större protester. Jag kom hem och städade klart - bytte i två sängar och handlade. Hunden ska få en promenad och ikväll blir det troligtvis träning. Det jag inte kunde göra igår - kunde jag göra idag. Visst finns det skav idag också - men det är bättre.
I dagarna utreds en av mina piggaste och mest vältränade vän för ME, en allvarlig, kronisk multisystemsjukdom där nervsystem, immunförsvar och energiproduktion är påverkade - att aldrig få energi, att vara totalt utmattad. Det hjälper inte med vila eller träning. Att alltid få prioritera - borsta tänderna eller gå på toaletten? Att alltid ha mjölksyra och en puls över 100. Att alltid ha smärta, hjärtklappning och yrsel. Att alltid känna sig sjuk och få feber. Att ständigt vara begränsad i att använda hjärna och muskler. Att alltid - och aldrig mer… Aldrig mer kunna - trots att man lever… Forskningen har inte kommit långt och hennes hopp känns litet.
"Det finns alltid de som har det värre" - så sa min morfar när han drabbades av polio och var förlamad och när han fick lungcancer som han var en av de första i världen att överleva. Det är sant. Jag har en kropp som oftast fungerar, jag har ett jobb som jag trivs med - en skola som är bra, även om det finns saker att förbättra - jag har en familj och vänner som jag blir älskad och respekterad av, jag har ett hem med en vacker utsikt. Den dagen när kroppen i te samarbetar, när jobbet är för mycket eller livet suger i allmänhet - eller i synnerhet - finns alltid hoppet om att "imorgon kanske det är bättre". Men när inte hoppet finns... Alla har rätt till sitt öde - man får tycka att det är jobbigt, men vi måste se det i ett perspektiv. I proportion.
Kommentarer
Trackback