28/2; söndag
Det här lovet har vi inte dopaminknarkat och jagat snabba dopaminer - vi har skapat minnen.
Vårt resesällskap - vår älskade grande familia fick kasta in handduken pga virus. Men efter viss vånda bestämde vi oss...
Jag måste kunna stå för det jag gör. Vi åkte till fjällen - och jag står för det. Efter att ha handlat hemma och lagat mat. En gång - under den gångna veckan - skickade vi en person att köpa en liter mjölk klockan 22 på kvällen i en folktom butik. Vi stannade ingenstans på vägen. Vi har stått med familjen i liftkön på en stavlängds avstånd från alla andra.
Jag är lärare och har känt mig säkrare på min skidsemester än på mitt jobb.
Jag har andas frisk luft utan att behöva dela den med 30 andra under lång tid instängd i ett klassrum eller i ett lärarrum.
Nu kanske jag - efter en välbehövlig paus ifrån skolans påtvingade närhet - klarar av att sticka huvudet i sanden och återgå till skolan och glömma att det pågår en pandemi och den orimliga situation man som lärare försatts i. Våra åttor och nior ska ha distansundervisning veckan som kommer - på grund av fjällenresenärerna?
Resan till fjällen var inte nödvändig - men jag kan inte se att den bidrog till smittspridning. Och vi har njutit av familjen, skidåkning och semester i vår bubbla! Och vi gjorde det bra!
Att sedan komma hem till ett städat hus - är en ren lyx! Tack!
Kommentarer
Trackback