flisas

Idag har jag klippt gräset, cyklat med Kenzo, bakat kolakakor och skorpor - och nu öser regnet ner. Klara har en kompis här.

Jag har gått in i en ny utveckligsfas - eller vad man ska kalla det... Ålderskris. Växarfas. Efter trettio hände det saker med mig - jag började dricka kaffe. Inte som jag gjorde tidigare för att jag skulle vara social, när jag började tycka att det var gott. Jag kände att jag mer och mer behövde det... Ärligt talat trodde jag aldrig att jag skulle komma till den punkten - inte när jag är så här gammal! Och så har jag börjat växa. Kanske har jag kommit till den ålder när jag faktiskt behöver tänka på vad jag äter - så att jag inte slutar som ett riktigt fettkolli? Jag har aldrig behövt och aldrig heller tänkt på vad jag äter eller hur mycket jag har tränat.... men det kanske jag måste börja med nu. Jobba mot förfallet. Aktivt. Det är nog lättare att jobba mot det nu - än om några år. Tur att jag cyklade en sväng innan - så jag kan äta lite kakor, och ta en kopp kaffe!

Och så har jag insett att jag oftast är värst - trots att jag verkligen inte vill det... Jag stog och pratade med en annan mamma på stranden. Hon berättade att hon hade brutit foten en gång - jag kunde inte låta bli att berätta att det hade jag oxå - när jag var gravid. Tog bort gipset ett par veckor före bf. Tyvärr gipsade de inte frukturen från början heller - så det tog mycket längre tid än vad det borde gjort. Och jag har brutit händerna - många gånger. Och så hade hon varit sjukskriven för att hon hade överrörliga axlar... Tja, det har jag med. Jag har opererat ena axeln, men det blev inte bra. Det var första gången de gjorde den operationen i Sverige. Jag hade ju visst "multirefluxioner" - de hoppar ur led åt alla håll... Och så hoppar ju höfterna (eller gjorde - jag har ju opererat de tre gånger), och när jag var gravid fick jag tejpa fingrarna för att de inte skulle hoppa på natten... Och knät som nu har fått opereras två gånger på ett halvår - och som ändå inte är bra... Ja, sen hade hon trillat och fått en lite kotförskjutning... Jag trillade av en häst och fick ett diskbråck - en halv millimeter från att bli förlamad... Jag berättar inte det för att få medlidande - hon undrade hur jag orkade - eller för att någon ska tycka synd om mig - jag berättar bara sanningen... Och då har jag ju ändå uteslutit en del... Men på en punkt var jag inte värst. Hon hade förlorat en liten Linus - en månad gammal... Jag hade "bara" haft ett missfall... Och vet ni - jag vill inte vara värst! Jag skulle mycket hellre vilja vara Bäst! Och på hemmaplan är jag heller inte väsrt - just nu... Anders är tokförkyld och ligger och vilar.

I morgon börjar jobbet igen - inga tankar kan fokusera på det ännu. Då måste jag nog ha en kopp kaffe i så fall... Kram