flisas

Tänk vilka snälla barn jag har! När jag inte riktigt orkar - är de ändå världens snällaste. Båda barnen var hos Helen idag på förmiddagen och lekte med Erik och Elin. Det hade gått super - om man bortser från ett blöjbyte på Lilleman, som numera är fruktansvärt svårt att genomföra eftersom han inte vill ligga på rygg... Jag var och tränade. Vi fick fika och lunch oxå. Sen åkte vi och handlade och efter det åkte vi hem. Jag kände mig trött. Orkeslös. Satte mig lite framför datorn. Klara lekte själv, var ute lite (snickaren, farfar och Bilal var här), gick in till grannen lite, Linus somnade på golvet. Senare letade vi efter Polly - en häst som hon fick av Mormor förra sommaren - hon hittade den under sängen tillslut när jag satt och gav Linus mat. Hon kom och sa något om mormor - om att han längtade efter henne, och jag började gråta. Hon oxå. Hon sa att hon inte ville att jag skulle skrika (det gjorde jag den morgonen som vi fick dödsbudet, och det minns hon än) - jag lovade att inte göra det... Efter en stund skrattade vi igen. Hon tittade på Bolli och jag pysslade lite. Sen gick hon och la sig. Hon ville att jag skulle sitta vid datorn och det gjorde jag en stund, men eftersom Linus var ledsen gick jag ner och då kom hon och var ledsen "för hon hade ju inte somnat ännu", jag gick upp till henne igen och förklade att Linus ville ha välling så jag skulle gå ner till honom. Det gick bra och hon somnade. Linus åt upp vällingen. Jag gick och la honom, i sin egen säng, pigg och vaken, och bara efter en liten, liten stund sov han. Nu är det läggdags för mig! Jag bara känner att det är sån tur att jag har såna enorma ungar - när min kraft sinar, när det inte finns någon som kan ta vid och hjälpa mig, när jag är ensam och knappt orkar mer... Älskade barn!