29/3; måndag
Helgen har fyllts med lek med bästa grande, ridturer och sushi. En helg att lägga på minnesbanken.
Gårdagens nudelsallad
26/3; fredag
En vicktimme på morgonen - gjorde att jag snabbt fick ställa om.
Ett påskägg.
Kom hem.
Uppe i varv. Städade snabbt. In med veckans tvättberg.
Och ut på promenad med klara och Maxi. Nya vägar. Genom träsk och snårskog. Iskalla fötter. Men lycklig i själen.
15 km senare är jag hemma. Redo för pizza - Linus val efter att ha sprungit 451 dagar i rad. Redo för påsklov.
21/3; söndag
Sol ute, sol inne, sol i hjärtat och sol i sinnet.
En dag när promenaden blir allt längre för att man inte vill gå in.
Videkissarna är mjuka mot huden.
Solen och den klara luften fyller mig.
Solen mot den blå himlen - så oändligt vackert.
Kylan från vintern mot kinden - solens värme som sakta värmer och tinar upp. Ger hopp om vår.
Liksom snödropparna och krokusen. Knoppar och den trasiga huggormen.
Jag gillar variationerna. Skiftningarna. Olikheterna.
15/3; måndag
Färgerna i min grå måndagsvardag - hittade jag i quinoasalladen.
11/3; torsdag
Inga filter.
Snö. Blåst. Regn.
Då blir man tacksam när stallet är klart. Och plötsligt uppenbarar sig tid att "jobba lite till", en maxi-promenad, tid för tvätt och matlagning. Och en stund under en filt.
Min 44årsdag; onsdag
Jag är djupt tacksam för finfrukost, tankar och grattishälsningar, stort paket (tumlare) och för att åter kunna lägga ett år till meritlistan!
8/3; måndag
Idag hyllar vi kvinnor världen över - alla de som gått före oss och banat väg för det samhälle vi lever i idag.
I år firar Sverige 100 år av demokrati. Kvinnor fick rösträtt. Arbetet fortsätter, för att alla barn ska få likvärdig chans i livet och växa upp i ett mer jämställt samhälle världen över. Oavsett kön - för vad är kön egentligen? Allas lika värde
är större än kön. Men det är en del. Och det borde vara självklart. Vi har en del kvar. Vi är liksom inte klara än.
Idag är det 5 år sedan en av mina viktigaste kvinnor lämnades över till evigheten.
Aldrig glömd.
6/3; lördag
En vecka med två årskurser på distans. Det var intressant att prova - för både mig och eleverna. Det finns fördelar med distansundervisning, förutom att vi slipper smitta varandra med virus… En del saker har fungerat bra - till och med bättre än vanligt.
Det var lugnt och skönt under genomgångar - inga ljudliga gäspningar, ingen som såg uttråkad ut eller såg ut att vara helt uppslukad av en spännande serie eller spel, helt tyst… De har jobbat lugnt - vi har återkopplat - sagt "hej då" och ha en trevlig
dag - och jag har haft ork till annat. Jag har fått sakna eleverna - sakna ljudet, livet, responsen och småpratet.
En del elever har fått mer gjort. Andra mindre. Några har fått mindre hjälp, och några har vågat fråga mer...
Det finns absolut nackdelar - många elever har mått dåligt av att inte vara i skolan, få träffa kompisar, få den hjälp de behöver, få skolmat… Och framför allt - våra gymnasieelever har missat en stor del av gymnasietiden (med allt som det innebär).
Men det är tydligt att vår skola är byggd för färre elever, i en ickepandemi. Det är för trångt. Det är får dålig ventilation. Vi har för många lektioner. För mycket ljud.
Jag hoppas ändå att vi lär oss av den här pandemin. Att allt är inte bättre för att vi möts live. Allt behöver inte mötas om. En del saker behöver vi inte göra tillsammans. Jag känner mig närmast folkskygg när kolleger vill prata eller ta en kaffe och känner inte igen mig själv. Jag har svårt att kallprata. Man gör inte det på möten via meet. Man stannar inte i affären och småpratar med en vän som man möter i grönsaksdisken. När (?) det här är över kommer jag att behöva öva på det igen.
En vecka har gått med distansundervisning för våra åttor och nior. På måndag är vi alla tillbaks i de trånga korridorerna - trots att jag inte önskar något annat än att vi ska kunna trängas, träffas och återgå till det "normala" - så måste jag säga att jag på något sätt har uppskattat den här annorlunda veckan.
En del elever har fått mer gjort. Andra mindre. Några har fått mindre hjälp, och några har vågat fråga mer...
Det finns absolut nackdelar - många elever har mått dåligt av att inte vara i skolan, få träffa kompisar, få den hjälp de behöver, få skolmat… Och framför allt - våra gymnasieelever har missat en stor del av gymnasietiden (med allt som det innebär).
Men det är tydligt att vår skola är byggd för färre elever, i en ickepandemi. Det är för trångt. Det är får dålig ventilation. Vi har för många lektioner. För mycket ljud.
Jag hoppas ändå att vi lär oss av den här pandemin. Att allt är inte bättre för att vi möts live. Allt behöver inte mötas om. En del saker behöver vi inte göra tillsammans. Jag känner mig närmast folkskygg när kolleger vill prata eller ta en kaffe och känner inte igen mig själv. Jag har svårt att kallprata. Man gör inte det på möten via meet. Man stannar inte i affären och småpratar med en vän som man möter i grönsaksdisken. När (?) det här är över kommer jag att behöva öva på det igen.
En vecka har gått med distansundervisning för våra åttor och nior. På måndag är vi alla tillbaks i de trånga korridorerna - trots att jag inte önskar något annat än att vi ska kunna trängas, träffas och återgå till det "normala" - så måste jag säga att jag på något sätt har uppskattat den här annorlunda veckan.