flisas

Jag har haft ont i cellerna, i luftrören, i halsen till och från, hostat och febern har gått lite upp och ner. 

Kärlek från mannen. 

Aldrig ensam. 

Serie: gaslight, hålla samman (klart sevärda)

Film: dog (klart sevärd)

Sport: hästhoppning, skidskytte, hockey 

Och ett öga på eleverna som skriver förhör. 

Jag har jobbat klart(?) för idag. Vilar i nuet. 

(Men i samma stund som jag skrev det insåg jag att resultat skulle kommuniceras, en ny betygsvarning skulle skapas, ett nytt läxförhör skulle göras… , så det var bara att dra fram datorn igen… innan vilan…) 

Vi hade några punkter på todo-listan: de fem b:na. 

-Blyte 

-bil (byta däck)

-båt (ta upp den från sjön)

-blad (räfsa löv)

-bad. (Tömma, rena och fylla)

Tre är avklarade (nästan). 

Jag red en runda (på Blyte, som plötsligt fick en feeling i kylan och blev till drake) medan Anders hade paddelturnering. Sedan gick jag hem - jag hade bestämt mig för att springa från holmarna - i stövlar och kjol - men då råkade Eric komma förbi och plockade upp mig. 

Däcken är bytta och jag har räfsat en del. Idag fyllde vi släp nr 5 med löv. Vi har nog lika många kvar. Knepigt med höstens lövräfsning, det är en kort period man har på sig mellan att alla löven fallit och att det blir frost och hårt. Till det kommer att dagarna är korta och det är många matcher och annat som ska hinnas med. Och så måste man ju jobba ibland också…. Men det är ju så att det som inte hinns med nu finns ju kvar till våren. Det är väl ingen risk att eklöven försvinner till dess? 

Lite hinner vi nog med imorgon - mellan två innebandymatcher i Ljungby. En för Sigge (förhoppningsvis är han tillräckligt pigg efter ensjukvecka) på morgonen och en för klara på kvällen. 

Men jag rider en runda - i mörker. 

Men där - i mörkret ser man inte regnet. 

Världen krymper i pannlampans sken. Världen känns mindre skrämmande.

Värmen och energin sprider sig från Blyte och fortplantar sig genom kroppen. 

Jag vilar i nuet. Det är han och jag. Omvärlden försvinner för en stund. Vi är i stunden. Andas. Njuter av tystnaden. 

Jag viskar - trots att jag vill skrika ut min längtan. 

De flesta människor kommer aldrig att dö eftersom de aldrig kommer att födas. 

De potentiella människorna som kunde ha varit här i mitt ställe, men som faktiskt aldrig kommer att se dagens ljus, är fler än vad det finns sandkorn i Arabien.

De här ofödda spökena inkluderar definitivt större poeter än Keats, vetenskapsmän större än Newton …

Vi vet det här eftersom uppsättningen av möjliga människor vårt DNA tillåter så massivt överstiger uppsättningen av faktiska människor.

I tänderna på dessa fördummande odds är det du och jag i all vår vanlighet som är här."

Ur Richard Dawkins bok Unweaving the rainbow.

Du och jag döden. Du är värd att dö för... Då förenas förlorade själar i evigheten. Jag kommer alltid vara Livrädd för att leva och Dödsrädd för att dö. Då, som nu, som för alltid. I evighet.